Save me

En gång i tiden fanns det någon som fick mig att tappa andan, fick mig att kännas speciell på något vis. Fast man egentligen hela tiden levde mer av en illusion så trodde man alltid att något fanns där. Kärlek och känslor tillsammans är ett så starkt vapen. Det är verkligen något som får ner en på knäna väldigt väldigt enkelt.Det finns mycket som gör en svag för en annan människa. För mig kan det vara leenden, ögon, charm.

Ibland vill jag bara ha någon, vara kär och känna kärlek tillbaka. Bara känna att jag är någon i hennes ögon. Men med tanke på hur skitit det alltid varit för mig så borde jag hata allt som har med kärlek att göra. Och egentligen känna att jag borde ha svårt för att bli kär igen eller lita på någon eftersom jag blivit sårad så många gånger tidigare. Men varför egentligen? Livet är inte till för att levas i rädsla, man ska inte gömma sig för livet och verkligen inte kärleken.
Varför stänga inne sina känslor och inte lita på någon ny bara för att den förra satte dig på fel plats. Jag tänker på det ibland, hur fett det vore att faktiskt få vara kär på riktigt. Och inte i något helt värdelöst egentligen. Något riktigt kasst. Och ibland undrar man om man kastat bort massa tid på att vara kär i någon där man egentligen visste att det förmodligen inte skulle ske något. Men kärlek ger en alltid något slags hopp. Likaså om att det ska bli ”jag och hon”. Vem hon nu en dag kan vara.

Varför sitta och puttra om en och samma person? Man är inte själv värd det. Och hon är säkerligen inte värd något av uppmärksamheten.
Men hur säger man egentligen hejdå till någon man innerst inne inte vill lämna? Jag tror inte direkt det går att säga hejdå. Detta låter säkert hemskt, men det är som att gå miste om någon nära. Som gått bort, som man tagit farväl av men egentligen inte vill lämna. Personen raderas bara. Och man får leva vidare och hitta andra sätt för att kliva över den jobbiga tröskeln. Tro på sig själv, vara stark och bara göra det som känns bäst för en i vardagen. Även fast man känner att det egentligen inte finns något intressant som kan väga upp sorgen så får man bita ihop, bara ha tänket att det en dag blir så himla mycket bättre och ljusare!

Har inte skrivit på ett tag, har verkligen inte haft något i huvudet att lätta på. Och därför så blir det inget nedskrivet. Ingen aning vad jag ville med denna text egentligen, kort sammanfattat kan väl vara att kärlek och att vara kär är fett! Och det som varit har varit och det som komma skall bara kommer vara så himla mycket bättre. Bara man vill!

– E.S

 

1 Thought.

Kommentering stängd.