Save me

En gång i tiden fanns det någon som fick mig att tappa andan, fick mig att kännas speciell på något vis. Fast man egentligen hela tiden levde mer av en illusion så trodde man alltid att något fanns där. Kärlek och känslor tillsammans är ett så starkt vapen. Det är verkligen något som får ner en på knäna väldigt väldigt enkelt.Det finns mycket som gör en svag för en annan människa. För mig kan det vara leenden, ögon, charm.

Ibland vill jag bara ha någon, vara kär och känna kärlek tillbaka. Bara känna att jag är någon i hennes ögon. Men med tanke på hur skitit det alltid varit för mig så borde jag hata allt som har med kärlek att göra. Och egentligen känna att jag borde ha svårt för att bli kär igen eller lita på någon eftersom jag blivit sårad så många gånger tidigare. Men varför egentligen? Livet är inte till för att levas i rädsla, man ska inte gömma sig för livet och verkligen inte kärleken.
Varför stänga inne sina känslor och inte lita på någon ny bara för att den förra satte dig på fel plats. Jag tänker på det ibland, hur fett det vore att faktiskt få vara kär på riktigt. Och inte i något helt värdelöst egentligen. Något riktigt kasst. Och ibland undrar man om man kastat bort massa tid på att vara kär i någon där man egentligen visste att det förmodligen inte skulle ske något. Men kärlek ger en alltid något slags hopp. Likaså om att det ska bli ”jag och hon”. Vem hon nu en dag kan vara.

Varför sitta och puttra om en och samma person? Man är inte själv värd det. Och hon är säkerligen inte värd något av uppmärksamheten.
Men hur säger man egentligen hejdå till någon man innerst inne inte vill lämna? Jag tror inte direkt det går att säga hejdå. Detta låter säkert hemskt, men det är som att gå miste om någon nära. Som gått bort, som man tagit farväl av men egentligen inte vill lämna. Personen raderas bara. Och man får leva vidare och hitta andra sätt för att kliva över den jobbiga tröskeln. Tro på sig själv, vara stark och bara göra det som känns bäst för en i vardagen. Även fast man känner att det egentligen inte finns något intressant som kan väga upp sorgen så får man bita ihop, bara ha tänket att det en dag blir så himla mycket bättre och ljusare!

Har inte skrivit på ett tag, har verkligen inte haft något i huvudet att lätta på. Och därför så blir det inget nedskrivet. Ingen aning vad jag ville med denna text egentligen, kort sammanfattat kan väl vara att kärlek och att vara kär är fett! Och det som varit har varit och det som komma skall bara kommer vara så himla mycket bättre. Bara man vill!

– E.S

 

Beautiful pain

Det faktum att jag faktiskt drömmer om bättre tider.
Vaknar upp i en grå vardag och verkligen känner att jag egentligen inte vill vakna mer, vart tar det mig? Jag måste ta mig i kragen och få till något. Jag kan inte sitta och försöka leva i det förflutna med ångest. För det är inte jag någonstans samt tar mig ingenstans.
Jag vill på något sätt bara forcera framåt egentligen. Men jag sitter verkligen fast på något vis.
Varken höger, vänster eller raka vägen fram låter mig släppas förbi.
Det finns inget eller ingen som gör mina dagar, man vill känna att man gör någon nytta för en själv och för andra. Kan inte minnas senast jag fick höra något positivt. Att någon faktiskt uppskattar en för det man gör. Tänker inte sitta och tycka synd om mig själv och vara något offer, för det är bara något utmattande och värdelöst som man verkligen inte kan få in som en vana.
Och den enda tiden man slösar är när man får för sig att man är ensam, för ensamhet är lätt att känna när allt annat bara känns skit.

Jag vet inte varför jag sitter och gnäller egentligen, är sjukt trött på mig själv och att jag ens sitter och skriver detta. Men jag skriver det här, för mig själv. Det måste ut, oavsett hur pissigt det är. Ibland vill man bara känna lite uppskattning, utan att låta självisk. Så mycket som jag uppskattar andra, så känns det som att det man gör i slutändan ändå inte räcker. För samhället är själviskt nu för tiden, är jag för sent ute? Blev jag snäll i fel tidpunkt?
Hela jag har vänt riktning. Från att vara på toppen av berget med självförtroende och ”I don’t give a shit-attityd”. Till att försöka lura mig själv att jag kanske har kvar den attityden? Jag kan vara arg, jag kan skita i allt. Spotta på andra som inte ger något bokstavligt talat, men sen kommer bara tanken upp. Det är fan inte jag längre. Och den jag är nu verkar inte ge något i min favör ändå?

Jag vet inte, tankarna och känslorna sviktar och svajar. Ibland vill jag bara skita i allt och bara börja vara den riktiga skiten. Sen försvinner tankarna snabbt och jag blir den lugna och lojala killen som vill visa respekten jag själv tycker någon förtjänar. Men då är man helt plötsligt för snäll, hur ska det vara egentligen?
Fan vad förvirrad jag säkert låter. Och all denna virrighet har fått mig på dåligt humör med kort stubin och dåligt tålamod. Ryter mot dom jag inte skall ryta mot och försöker bevisa saker och vara snäll mot dom jag inte bör vara det mot.
Varför? Varför blir man så nyfiken på människor man inte känner, folk som inte har något med en att göra, iallafall jag blir det. Man vill veta, vem är det, är denna personen kanske den som får en glad till slut. Eller är man bara ute efter den där kicken man inte fått på länge.
Jag vet inte alltså. Vet inte alls mycket just nu. Jag mår svinbra, men jag är så förbannat förvirrad och vet inte vilken väg jag ska ta. Och jag är inte redo att ta ”the high road” just nu, är verkligen inte det just nu..

– E.S

 

Thinking out loud

Jag vet inte, är som himla trött, stressad och bara allmänt nere. Det finns inget som glädjer just för tillfället. Jag är fruktansvärt förvirrad, vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Vem tänker ens tanken av att fråga sig om hur man mår nu för tiden? Jo kanske när man snabbt en sekund går förbi någon bekant där ”Allt bra?” har blivit av en ny hälsning. Är bara TRÖTT, stod ute i ren frustration och skottade snön, blir arg av att titta in i datorskärmen. Blir till och med arg på mamma utan anledning. Vill att något ska hända, är trött på jävla nattklubbsträsket där jag ska fota massa folk hela tiden. ”Drömjobbet ju!”, nej det är det fan inte. Jag vill iväg, jag kan dra till Norge men jag pallar inte? Norge är samma skit. Kallt, grått och trist. Sen är det så överdrivet det där med att man tjänar så mycket pengar.

Vill ha varmt land med nya människor. Där jag kan LE. Fatta att få skratta mer än man får lipa.
Jag vaknar varje dag i hopp om något som kan förgylla dagen på något sätt. Letar kickarna men finner inga. Dom är helt borta, likaså jag för tillfället. Jag försöker ringa någon vän i hopp om att komma på skönare tankar, snacka om något kul. Men inte ens det funkar.
Vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag är trött psykiskt, mitt huvud är bara tungt och trött. Jag pallar inte mer bara. Något måste hända och som det ser ut just nu så går inget så som jag målat upp det. Fan, fan och FAN. Minsta lilla irriterar mig nu. Känns som jag ger så mycket utan att få något i retur. Men som alltid, better days will come. Gäller bara att ta sig igenom denna gråa januarikyla.

– E.S

Måste säga nej, till mig själv, till dig. Det finns inget längre, det finns inget att ta ifrån detta längre.
Det är över och det för gott. Jag fattar det, varenda dag jag vaknar, varenda kväll jag går till sängs.

Det finns inget kvar, det finns inget mitt hjärta vill ha av dig mer. Förut skrek varenda hjärtslag ditt namn, nu finns det bara inget kvar. Bara tomhet och känslomässigt iskallt blod. För det krävs något alldeles extra för att hjärtat ska börja värmas igen och få mig att känna något igen, för någon.
På något sätt kan man bli ärrad av hopplös kärlek och svek. Men varför egentligen brytas ned av det?
För det finns så mycket annat att leva för. Även fast det kan suga att vara ensam så gör iallafall det bästa av det. Varför låta något så dåligt besegra dig?
Det är vidrigt, detta med att känna sig lämnad och dissad. Men är det värt att ens försöka lägga tanke åt det igen? Egentligen inte, hopplös kärlek. Släng det, så långt bort du möjligen kan. För det finns något mer värdefullt där ute som redan väntar. Vänta bara.

– E.S

 

Våga sakna, våga älska, våga gråta, våga ta för dig, våga vara dig själv och våga säga vad du tycker. Ibland har jag själv svårt för att alltid säga det jag tycker och känner, därför har jag oftast lättare för det genom skrift.

Något jag ibland har svårt för att greppa är falskhet, hat och svek. Jag håller själv med om att jag inte var den bästa personen förr, gjorde otroligt grova misstag på många sätt. Misstag som verkligen förändrade mig och mitt liv på ett sjukt sätt. Mer misstag över hur jag agerade, mot folk osv. Var kanske inte den bästa vännen alltid. Det är verkligen saker jag själv burit med mig genom alla år, inte ens misstag som mina föräldrar vet om. Då jag nästan aldrig öppnar upp mig för dom.

Men det har lärt mig en sak och det är hur mycket jag har lärt mig att uppskatta och värdera mina vänner, högt! Bör jag ångra mina misstag? Under just den tiden, självklart. Men nu i efterhand, förmodligen inte. Eftersom jag är tacksam för den jag är idag och vart jag befinner mig. Jag var ju ung och osmart, var sällan med om motgångar så jag kunde väl aldrig ana att saker kunde vända sig emot en. Det är viktigt det där, att aldrig ta saker för givet. För det är farligt, riktigt farligt.

Jag tycker det är synd om folk som lämnas utanför, speciellt bra människor med ett riktigt gott hjärta. Varför egentligen?
Fast det känns verkligen som man äntligen kommit i åldern där popularitet försvunnit en del från bilden. Det viktigaste är inte längre att man är med ”innefolket” utan det som värdesätts högst är hur gott hjärta man har och det är verkligen något jag älskar.

– E.S

Roll the dice

Då har man vinkat bort 2014 och välkomnat ett nytt år.
Som jag sagt tidigare så jag har inga nyårslöften. Har inget speciellt jag vill uppnå förutom att bara hålla mig i rätt riktning och se till att aldrig tappa greppet från det goda. Hålla mig fokuserad och se framåt hela tiden och hålla igång det positiva så mycket jag kan.

Jag är så fruktansvärt tacksam över att få ha spenderat mitt nyårsfirande med dom allra bästa vännerna som gör min vardag till något värt. Även fast man inte alltid är överens om saker och ting så är vänskapsbanden alltid starkt knutna. Något som jag tar med mig från 2014 är våren och sommaren som förändrade mycket. Jag blev gladare, mer pigg på livet och fann äntligen hopp för saker igen.
Vänner jag under åren hade glidit isär med kom äntligen tillbaka. Och jag kan inte vara annat än glad och tacksam för det. Hade en legendarisk studentresa. Där nya ansikten präglade allt till positivitet. Och ansikten som jag än idag längtar efter att få bevittna och mötas med igen. Fick även besök av några vilket glädje mig något otroligt! Vi kommer ses igen. Det är jag säker på.
Hade även en underbar bal och student som jag sagt så många gånger tidigare i andra inlägg. Kärleken var inte på min sida 2014 heller. Men det är inget jag låter påverka mig negativt. För jag har sedan tidigare valt att bara se framåt, är 19 år herregud.

Fick i slutet av sommaren uppdraget att jobba som vimmelfotograf. Också en erfarenhet man tar med sig. Då menar jag inte bara själva fotograferingen utan mer bemötandet av alla typer av människor. Försöka att hela tiden vara glad och sprida mer glädje är något jag lärt mig mer tack vare det. Det var kul!

Jag ska egentligen inte klaga på 2014 eller åren innan dess, visst man kan alltid ha ett skitår men livet är inte alltid en dans på rosor och man måste ta sig upp för dom mest klippiga bergen för att nå till toppen. ”It’s about work before glory”, ett citat jag länge burit med mig sedan året jag mådde som sämst, 2011.

Det kommer bli ett grymt år, gör det till ditt år.
Lev för alla, jobba för dig själv!

– E.S


925960_838016202899248_1958721177_n923764_1465173017091346_1413423003_n10632011_1664391097119271_1066735961_n 1504053_10202984229864724_7322827365837540090_n 10302056_10203055910711989_1468451210064035164_n 1538444_349228245259052_126337349_n 10643853_727228814015681_552345869_n 10860197_1530710443852689_316862363_n  10384190_820175504670650_4655544170311640372_n  10497208_10203394066445671_3885115795705148364_o10421210_836477999697560_532959456783010158_ntumblr_mvndfdao1g1rredhno1_1280

Something new

Ibland sitter jag, med musik på shuffle. Det räcker med någon minut så kan jag börja reflektera kring något. Sitta och bara tänka på saker. Går från en tanke till en annan, nyårslöften?

Varför behöver man egentligen ett årsskifte för att man ska intala sig själv till en förändring?
Visst, klart man kan se det som en nystart. Men när det krävs en speciell dag för en nystart, en dag för att föra bort dåliga vanor så säger det mer att man inte är tillräckligt stark för att bara bestämma sig direkt.
Det är bara min spontana tanke kring det. Fan, ska en förändring ske så sitt inte och tänk ”äsch, jag väntar till nyår sen fan ska jag ta tag i det”. Blir oftast inte så.
Som farsan alltid säger till mig lite strängt, ska du få det gjort så gör det direkt!

Varför vänta egentligen? Nyårslöfte kan jag ha, sitta och rabbla upp hur mycket jag ska börja tänka på mig själv mer. Hur jag ska sluta vara så förbannat snäll mot folk jag egentligen inte känner som knappt kan ge ett tack i retur. Hur jag ska ändra på mig själv på flera sätt vise versa. Men jag kan inte sitta här och bara vara jag, den Emir som vill allas bästa oavsett hur nära förknippad man är och sedan efter årsskiftet bara slå på off-switchen och bli helt annorlunda. Man får lära sig med tiden, bara inse att det inte är bra för en längre. Detta med att vara för snäll. För människor kan utnyttja det.

Jag har så svårt för att inse att jag faktiskt kan bli utnyttjad. Tiden på nattklubb jag jobbat som fotograf och så många nya ansikten jag inte hört en röst ifrån bara hör av sig för att komma in gratis. Hur ska man lära sig känna av vilka som är dom som bara fjäskar för att just bli uppskriven på en lista. Eller den som kanske faktiskt diggar en?
Kan liksom inte be alla att dra åt helvete för så funkar det inte. Även fast jag gärna skulle göra det till någon man verkligen ser igenom. Men det kommer vara så lätt att se sen när man slutar. Ska inte säga att jag är rädd för det, men man vill inte känna sig bortlurad och tänka ”att jag inte fattade det”.

– E.S

About Today

Är rätt trött, på mycket. Fast är mest trött på att vara trött?
Folk förbereder inför julen, samlas med alla sina. Folk är kära, folk har det mysigt. Själv har jag aldrig firat jul eller haft någon partner. Varför jag inte firar jul är p.g.a att mina föräldrar inte gjorde det som små. Och har växt upp med att inte fira det.
Det ser så mysigt och fantastiskt ut utifrån. När man ser alla samlas med sin stora släkt. Det ger mig rysningar.

Varje jul som liten grät jag oftast för jag också vill ha en tomte som vandrade in och drog upp ett paket ur en säck, blev dock aldrig så. Fick paket som liten av föräldrarna för att kunna uppleva något som alla andra barn, men jag klandrar inte mina föräldrar för att jag inte hade en jul som alla andra. Dom hade ju själva aldrig varit med om en riktig jul. Det blev en egen version av det helt enkelt.
Är bara otroligt lycklig över att min familj alltid varit där och jag har fått allt jag egentligen bara kunnat drömt om. Begär inte mer.

Varför jag egentligen berättar detta är mest för att folk ska förstå att julen är en gåva, skit i det religiösa. För vem ser julen som något religiöst nu för tiden? Julen är en gåva som samlar alla dom som firar den tillsammans. Man har varandra och det enda fokuset ligger på är varandra. Människan behöver det, sinnet behöver det. För att må bra behöver man känna kärleken av sina nära, att man finns för varandra och kan hålla ihop.

Jag är inte trött på livet, absolut inte. Är som jag sa bara trött på att vara trött!
Det är så mörkt hela tiden och man dränker sig själv i alla tankar med idéer, vad man ska göra? Vart man ska guida sig själv för att lyckas som bäst? Och vilka val som är viktigast att ta? vill alltid ta rätt beslut och har så svårt för att bara ta tag i det och våga tro på det jämt.
Mitt självförtroende på senaste tiden har även den svajat. Kärleken har förstört den. Självförtroende ska man ha, fast på rätt sätt. Man ska vara nere på jorden men samtidigt tro på sig själv och att man kan lyckas. Det är gott självförtroende och jag har tappat det.
Är för lättrubbad och viker hellre undan än att gå in för det nowadays. Men det är en periodisk sak. Jag vet det. Det blir bättre!

– E.S

Vad händer?

Det är inte lätt ändå. Det är mörkt, dagarna går ut på att försöka lista ut vad man ska göra med livet. Att ta reda på det är inte alltid lätt, man har drömmar under gymnasiet. Men när gymnasiet är slut så slår verkligheten till en.
Jag vill bara få ut det bästa av mig själv. Jag vill ha kul, göra något jag verkligen tycker om och brinner för och samtidigt få ut något utav det.
Det är lätt för folk att bara ge upp, men jag kan inte. Jag måste se framåt för att uppnå det jag har haft i tankarna. Det kommer lösa sig, jag tror på mig själv och jag tror på att det kommer det. Bara jag inte tappar balansen så ska allting gå som jag tänkt.

Det skrämmer mig lite hur läskigt fort tiden går. Studenten var för drygt ett halvår sedan nu. Vart försvann tiden? Den bara flög iväg. Tro mig jag saknar skolan men skulle bara vilja uppleva det igen om jag kunde spola tillbaka tiden. Det jag saknar mest är tryggheten, att man visste vad som skulle göras. Och att alla var där. Nu bestämmer man själv vart man ska ledas, i vilken riktning. Varenda beslut nu är liksom livsförändrande på ett sätt.

Studentveckan var verkligen ett minne för livet. Det är faktiskt jobbigt för mig på något sätt att reflektera kring det, vet inte varför faktiskt. Det var så himla fint allting bara. Vi hade så kul och uppvaktningen var något man aldrig upplevt förut. Jag tror på något sätt det är anledning till varför just den tiden för mig är känsloladdad. Frågan som dyker upp i huvudet är ifall man någonsin kommer ha så kul och känna sig så bekymmersfri igen? Känslan av frihet upplevdes verkligen. Ingen klagade, allt kom till en bara. Man var i centrum på något vis.
Jag kommer på något sätt få svårt för att se de kommande studenterna fira. Skulle det vara nu så skulle jag försvunnit under tiden det pågick. För oavsett hur kul det är att se alla glada så slår det en bara hur fort tiden går och det är då det blir jobbigt. Och ja, jag VET att jag har hela livet framför mig med massa kul! Självklart har jag det, för jag ser fram emot det som komma skall. Vad framtiden har att erbjuda, men man vet inte vad som händer och det är när man blickar tillbaka på hur bekymmersfri man egentligen var då och hur kul man hade som man undrar ifall den känslan kommer uppstå igen. På ett sätt kommer man ha sina underbara stunder som är bra på sitt sätt. Är säker på det, men fan. Studentresan, balen & studenten var fan speciellt.

10375594_697634596956588_2036141137_n

10406918_598010490297355_8079284551702384406_n (1)

kol2

20140612_075557

IMG_3481

blås

IMG_3539

IMG_3381

914703_494717233962599_1617100441_n

10413107_1437973986458220_29252882_n

10547229_1397798423775921_1318728342_n

Drömmar

Ibland vaknar jag upp från sjukt skumma drömmar. Drömmar som känns så verkliga, där allt händer på en gång. Där det börjar med vart jag är nu och sedan fortsätter framåt. Du kommer och går fast du egentligen är helt borta från kartan. Jag vaknar varje gång med kudden hårt omfamnad. Min reaktion förr skiftade, men nu förvånar jag mig inte längre. Jag antar bara att jag någonstans har dig i bakhuvudet hela tiden, i tankarna.
Jag kan inte hjälpa det. Jag styr inte mina drömmar. Jag är inte kär, jag är ganska trött på kärleken och vart den tagit mig. Har liksom aldrig lyckats någorlunda, oavsett hur ärlig jag är och försöker vara den jag ska vara så vill det sig inte. Jag undrar mest när ödmjukhet och att man bryr sig ska ge fördelar och ge någon slags nytta. För tydligen så ska man vara en skit för att bli omtyckt idag. Det verkar vara så iallafall. För på utsidan ser så många förhållanden bra ut, men i grunden så ligger det så mycket skit i dom. Kärleken kan dyka upp i mina tankar då och då. Det jag helst vill känna är glädje när jag tänker på det. Det jag känner för tillfället är hopplöshet och besvikelse. Och att jag skiter i det mesta. Men jag mår absolut inte dåligt, allt rullar på så fint faktiskt. Begär inte om något, mår så bra med min underbara familj och grymma vänner runt om mig.

Fick frågan om jag saknar hockeyn. Ja, något så otroligt. Hockeyn var det jag levde för som liten. Det var det enda som existera för mig. Men som idag får mig att må dåligt. Jag följde allt, hängde upp mina affischer. Spelade hela tiden, felfritt. Jag kände att hockeyn gjorde mig till något. Jag kunde njuta där ute. Men en skada och människors beteende sänkte mig. Ofta så sitter jag och tänker ”tänk om jag inte hade fått pucken på benet som gav mig proppen”. Vart hade jag varit då? Helt sjukt, alltså på riktigt sinnessjukt hur sjukdomen förändrade mitt liv, på ALLA plan. När jag blickar tillbaka, vilken otrolig berg och dalbana det var.

Jag kan idag inte kolla en hel hockeymatch utan att få ångest. Jag känner mest ”I fucked UP!” varje gång. Jag misslyckades, när egentligen kroppen sa ifrån. Det som är det mest jobbiga, när psyket kan och vill men kroppen säger nej. Tycka synd om mig själv är det sista jag vill. För synd om mig är det inte.
Jag vill hela tiden försöka ge det en chans igen, men jag är rädd. Vem är jag ens? Varför är jag rädd..?
Jag har sedan proppen drömt drömmar om hockeyn, där jag lyckas. Spelar framför tusentals åskådare och mår bra. Varje gång så ser jag en tom bur framför mig där jag ska sätta avgörande målet. Varje gång pucken är på väg att glida in så vaknar jag. Med tårar i ögonen och känner exakt det där som jag snackade om, misslyckad.

– E.S