Vem är jag ens?

Vem är jag? Hur skulle jag själv kunna beskriva mig själv?
Ensamvarg som alltid är där det händer. Fick alltid som barn ständigt höra från lärare att jag alltid var ledare och alltid skulle vara i centrum och att jag alltid behövde leda på rätt sätt då jag oftast hamnade i trubbel.
Jag älskade spänning, ville alltid kliva lite över gränsen för att se vad det skulle leda till. Och jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte riktigt är så idag fast dock inte när det gäller korkade grejer. Brukar oftast ha starka åsikter och inte vara blyg för att uttala mig om det. Älskar att beskriva vad jag känner i skrift, vilket resulterar till att jag har lätt för att uttrycka mig i sociala medier, fel som rätt.
Har alltid haft folk som ogillat mig starkt, oftast folk som inte känner mig. Men jag förstår också, bara att dra till med ett leende och visa motsatsen om man får chansen öga mot öga.

När jag är tyst så brukar det oftast vara något jag sitter och grubblar över, något som gjort mig arg, ledsen eller besviken. Ibland kan jag bli för mycket, inser det lätt själv och tar då lätt avstånd för jag känner mig för mycket och i vägen. Vill egentligen allt och alla väl och försöker alltid sprida ett gott leende för att bidra med någon slags glädje omkring mig då ett gott leende aldrig är ett leende för mycket.
Älskar människor som är trevliga och har lätt för att totalt stänga av och ogilla någon så fort jag blivit bemött på ett dåligt sätt. Ingen egenskap jag direkt är stolt över. Har en tendens till att vara för snäll mot folk som jag inte bör vara det mot. Dock bättrat mig!

När jag bestämt mig för något, då gör jag det och när jag behöver något så ska jag ha det. När jag lovat något så gör jag allt för att hålla det. När jag älskar något så verkligen älskar jag det.

– E.S

Ibland känns det som man är den enda anledning till att man umgås, att man försöker tvinga fram något. Alltid vara någon, göra allt för att vara en bra vän. Känns som att oavsett vad man gör så är man fortfarande ingen att räkna med. Ibland tror jag även det är lätt att inbilla sig att ingen tänker på en. Inte direkt något jag begär med när man själv sätter sig i situationer eller tänker sig hur mycket man offrar och faktiskt gör för vissa och responsen knappt blir ett tack så känns det mest, ”vad fan gör man ens?” Är ändå glad över det jag har, vill inte klaga. Men ibland känns det bara som man blivit huggen i ryggen av vissa. Som man sen träffar och allt är sig likt, när man inte närvarar så är kontakten tvärdöd. Det är synd för det finns vissa jag skulle kunna offra så mycket för. Vänner som jag faktiskt trodde jag skulle ha med mig längre fram i livet. Men det är lätt att grubbla över dom som bara försvinner, när dom man har vid sin sida år efter år alltid är där och är så jävla oslagbara. Älskar er.

– E.S

10302056_10203055910711989_1468451210064035164_n
10384190_820175504670650_4655544170311640372_n
10375594_697634596956588_2036141137_n
10414877_4234945568560_7837873888829534980_n
20150417_211200
20150518_164538
IMG_20150404_212637 (1)
10497208_10203394066445671_3885115795705148364_o

You don’t own me

Kan inte sova, det är sent. Inte en själ vaken. Det enda jag kan höra är samma sköna låt på repeat och knapptrycken från mitt mekaniska tangentbord. Det var ändå ett tag sen sist. Jag mår bra, men kan inte sluta tänka på vissa saker. Tiden bara går och jag har ingen aning om vad framtiden har att säga eller erbjuda. Ibland kan jag ligga i timmar, bara fundera och reflektera kring så himla mycket. Nu har man ändå börjat någonstans, man har det bra. Inkomst som man jobbar för, någon att ge sin kärlek till. Vänner, saknade vänner.

Ibland vill man för mycket, att försöka vara felfri på så många punkter som möjligt. Det går inte alltid. Jag vill vara den goda vännen men vad gör man när vissa väljer att må bra för stunden och skiter i konsekvenserna. Har alltid tagit allt och sagt att det är lugnt, men tänker inte stå och ta emot något jag inte tycker om. Känner mest hejdå, ha det gott. Om en veckas relation med någon är mer värd än år av vänskap så fine. Värsta jag vet är att glida isär, när man själv står på samma position och den andra drar sig till skit. Saker man bara ser igenom lång väg bort.
Tror att man ”at the end of the day” har väldigt få vänner som faktiskt är äkta. Tror jag faktiskt bara kan lista ut en. Nu tänker säkert bekanta som läser ”men vad säger han”. Det är faktiskt sant, vad säger jag egentligen? Men jag tror faktiskt det är så. Och jag skulle kunna säga det om mig själv. Jag kan inte vara felfri jag heller, i stort sett ingen kan.
Hur ska ens vänner räcka till när man egentligen själv inte räcker till allt? Dags att vakna upp och se på saken, vi måste vara realistiska. Och sluta tro på mirakel jämt. Man måste vara sig själv och vara rädd om sig själv innan man överlämnat allt man egentligen har till någon annan. Detta låter så tragiskt men sant faktiskt. Ta aldrig saker för givet och var noga med vilka du vill öppna och dela ryggan med alla värdesaker i.

03.32

Pz.

– E.S

Little talks

Ibland kunde jag bara sitta och känna att jag aldrig kom någonstans, att det inte såg ut som det skulle hända något som skulle få min vardag att lysa upp så där ordentligt.

Nytändning, vart fanns den tänkte jag. Tillfälligheter, små moment och initiativ som egentligen sätter en på banan. Ibland brukar tanken slå mig ”tänk om jag inte tog klivet fram till henne och pratade vid just det tillfället” ”tänk om jag hela tiden tänkte att jag inte dög” ”tänk om jag inte hade tagit initiativet att göra det där lilla extra för att få mitt jobb”.
Jag kunde lika gärna suttit hemma, låtit henne gå eller tänkt ”Äsch, kommer inte få jobbet ändå. Varför söka?”

Minns när jag hade universums sämsta självförtroende, jag såg mig själv som ingenting.
Jag kände att jag inte förtjänade ett visst jobb. Saker var fel på mig, kände mig inte snygg för fem öre. Kände mig inte speciellt omtyckt, backade från att träffa tjejer för att jag hela tiden hade tankarna i bakhuvudet av att jag inte dög.
Jag kände mig inte som någon, alls. Och jag vågade inte direkt skaffa mig något självförtroende, blev ständigt påmind. ”Du måste skaffa dig självförtroende” ”Du måste känna att du är tillräcklig.” För man måste börja skaffa sig självförtroende, för att kunna ta sig i kragen och göra det där speciella som ger en nya möjligheter och chanser.
Nu snackar jag inte om hur man ställer sig och nämner hur snygg och bäst man är, eller hur rik och mäktig man är. Utan självförtroendet där man intalar sig att man ändå är något och att man faktiskt kan. Man ska ha självförtroende fast på rätt sätt. Man ska vara medveten om att man har det men samtidigt inte låta det glänsa och göra sig hörd på fel sätt.

Jag mår ändå för bra. Jag har verkligen funnit mig själv, den där jag ska vara. Det rätta självförtroendet, ett lugn utan oro. Jag vet inte exakt vad jag vill få sagt just nu men det jag vet är att jag ändå brukar nå ut genom att skriva här. Och jag vet att folk brukar relatera till det jag brukar få skrivet. Och jag vet att alla kan och förtjänar att må bra. Alla har sina problem att handskas med, men jag känner själv att risker måste man våga ta. Våga göra det där som får en att vela, för att riktigt ta reda på om det är rätt eller inte. Ta reda på om personen du haft ett öga på är den där. Gå fram, snacka. Visa att du är människa, ta vara på chanserna du får. Kämpa lite extra och ha tålamodet i skick.
Försöker inte sitta och låta som någon livscoach här och verka klyschig. Utan jag känner själv att man bara måste våga mer och sluta underskatta sig själv och sin förmåga att lyckas. Alla kan lyckas, alla kan verkligen nå det där man vill nå. Man måste bara ge sig in på det ordentligt och på rätt sätt. Bara fortsätta köra och se vägen framåt, ibland kan vägen vara tuff. Men det gäller att samtidigt göra det lätt för sig i de allra tuffaste situationerna, skaffa sig den rätta mentaliteten att man verkligen kan och att man ska lyckas.

– E.S

Wicked games

Det är lite lustigt hur mycket vi idag är redo att åstadkomma att passa in. Hur vissa gör allt, ger allt för att kunna vara något i andras ögon. Varför ens? För vad? Likes? Passa in? Tycker vi bara gör helt fel egentligen.
Varför känna att man ska behöva göra en vissa saker eller undgå vissa saker bara för att det inte ses som ”okej” i andras ögon?
Jag vet inte alltså, men ibland tycker jag bara vi människor målat upp någon slags bild över hur samhället ska se ut. Hur vi själva ska se ut, hur vi ska bete oss, hur vi ska reagera. Helt enkelt hur och vilka vi ska vara? Känner du något, säg det!

Klart man ska ha all rätt att uttrycka sig, sen om någon inte gillar det eller inte. Vem bryr sig? Varför ska man vara så rädd och tänka så mycket på vad andra ska tycka om allt? Du håller inte med och gillar inte hur jag uttryckt mig, fine. Sorry! Men det är så jag tycker liksom.
Tycker fler bör ha mentaliteten att känna att man kan ha åsikter som kan sticka ut lite, men självklart till en viss gräns!
Ofta kan det ske att man har en åsikt som sticker ut och mycket väl kan vara sann, samtidigt som många instämmer fast oftast inte visar det eller vill säga det. Varför? För att det inte är värt chansen att möjligtvis bli illa omtyckt. Börjar dock en person tycka om det, sedan ännu en till så är det helt plötsligt okej.
Vi är rädda, för rädda om vad andra ska tycka för att ens våga stå för något och yttra oss! En svaghet många bär. Sedan finns det omvända hållet som är emot och det är dom som gör sig hörda och syns mer.

Fler behöver som sagt stärka mentaliteten och sin egna vilja lite. Vi har påverkats för mycket av varandra och från ingenstans har vi själva utan att vi är medvetna om det bildat oskrivna regler om hur allt ska vara. Vad vi får skriva och inte, hur bilder ska publiceras på Instagram. Vad man ska skriva på Twitter/Facebook och inte.

Twitter är en privat mikroblogg, sist jag checkade så fungerar blogg som en dagbok. Man skriver det man känner. Man uttrycker sig oftast för stunden och det som faller en i tanken för stunden. Vill man inte se det så behöver man inte. Går man till personangrepp mot en enskild individ, är taskig och skriver direkt till människan så förstår jag givetvis en slags ilska och det är något som aldrig är okej.
Men vill man få sitt sagt om något man känner i allmänhet, bara få uttrycka sig om det man bara känner för. Skriv, skriv och skriv! Vill du ta massa bilder och lägga upp på Instagram utan att känna att du lägger upp för mycket så gör det?
Vi har blivit sjuka av oss själva. Det som är okej är inte längre okej? Och det som egentligen är mentalt efterblivet är liksom det rätta?
Det är så lätt att följa strömmen och vara tyst istället för att bara stå stilla och få sitt sagt.

Jag är inte alltid den bästa människan, jag kan uttrycka mig fel. Men jag kan samtidigt uttrycka mig rätt. Jag gör helst båda än att sitta med en igentejpad mun.

Det bästa är egentligen musiken.

Make me feel better

Det är sällan, då menar jag väldigt sällan då jag använder denna blogg och skriver ut mina lyckliga tankar då jag ofta liksom uttrycker dom för mina nära.
Började använda bloggen som någon slags terapi för 2 år sedan när jag blev inlagd på sjukhuset. Och när jag är inaktiv betyder det att jag inte har ledsna tankar att dela med mig av.
Men jag måste faktiskt säga att allt som händer just nu är helt fantastiskt.
Vänner i min omgivning är bäst, har fått jobb och sedan finns det där lilla extra som gör vardagen en aning bättre.
Det där extra som ger mig sån ordentlig nytändning 24 timmar om dygnet verkligen. Det extra som får mig att le när jag inte ens behöver le. Det extra som bara behövs för att ens hjärna, hjärta och själ ska må bra. Det extra som alla förtjänar att ha. Vill att det där lilla extra är kvar lite längre och lite extra!

Jag mår bra, saker är bra och jag är så glad att läget ligger till så som det gör och även att det förblir så längre fram.
För med tänket att hela tiden veta att bättre tider kommer och samtidigt kämpa för det så ska det synas till slut.
Jag vägrar att låta saker bara gå sin väg utan att jag hänger med. Man kan må skit, man kan vara nere. Verkligen djupt nere, speciellt med tanke på vilken mörk vinter det varit. Men fan, man har en uppgift. Häng efter tåget som är på väg framåt och glöm inte den lilla tändningen som faktiskt finns. För det finns i oss alla, bara kämpa.

– E.S

Helvete så bra. ↓

We are one

Jag vill ut och upptäcka, resa och bara le!
Finns mycket som går min väg på de flesta sätt just nu. Känns som man väntar sig bättre dagar nu när våren sakta kliver fram. Har inga saker att klaga på alls, bara att jag kanske är trött på samma folk. Och en nytändning på något sätt hade suttit skönt.
Det känns som att jag slitit mig fram till bättre dagar, ska imorgon kliva in på en ny arbetsplats och bemöta folk på ett helt annat sätt där. Det kommer vara sjukt spännande och nervöst! Älskar utmaningar så detta är bara en av flera.
Mycket har hänt på en hyfsat kort tid ändå. Jag har verkligen kämpat för mig själv, för att min vardag ska se ut så som jag vill att den ska se ut. Och lite stolt är jag över mig själv, att jag ändå höll fast vid min plan och lyckades utföra den!
Nu när allt ser ut som det gör så är en fet resa och semester något som skulle sitta så otroligt skönt. Skulle vara så välbehövligt för psyket liksom, att få ladda om batterierna. Finns inget som oroar mig längre, ingen tjej som bollar med mina känslor. Ingen som får mig att må dåligt, saker är bra! Och det vore ju väldigt skönt om saker höll sig på samma spår så länge som möjligt. Dags att tagga till inför en fartfylld vår, tiden bara flyger!

– E.S

 Detta

maxresdefault
10960009_10204976710930794_3880740604772326146_o

Through Glass

Ibland finns det så mycket som är så otroligt spännande.
Vart befinner jag mig ens om 5-10 år? Om 10 år är jag 30, sånt är lite svårt att föreställa sig. Och något jag väldigt sällan tänker på, det enda jag egentligen begär är att jag lever ett friskt liv vid den åldern.
Det finns mycket jag vill göra med mitt liv. Det finns mycket jag vill uppleva, upptäcka och lära mig.

Låg i sängen en natt när jag inte kunde sova och tänkte. Det finns så sjukt mycket man egentligen tagit sig igenom. Lågstadiet med utskällningar, bus och bråk. Bli retad och även reta. Att lära sig bli en människa, att lära sig rätt och fel. Och att vilka man umgås med påverkar hur man är som person. Att upptäcka nytt, att bli kär i hockey vid 8 års ålder. Börja sysselsätta sig med det, lyckas bli en hyfsad spelare. Sedan ta saker för givet när allt börjar gå ens väg. Bli 13-14, nytt folk och nya bekantskaper dyker in i bilden. Bli så där tonårs-kär varannan månad. Begå nya misstag, nya galenskaper som man har all rätt att skämmas för men som kanske ändå behövdes för att bli den man är.

Lyckas bli 15-16, gå ur 9an med nöjda betyg i sin hand. Sedan börja en helt ny resa på gymnasiet. Nya lärare, nya klasskamrater. Nya jag? Nja, en mognare människa mest.
Allt är nytt, hur ska man börja? Ta plats som man oftast gjort? Vara den där som brukar vara högljudd? Blanda sig i det mesta och kanske behöva bli tillsagd en gång extra?

Skillnad var det, det var inte lika strikt på gymnasiet? Automatiskt så lärde man sig hur man skulle uppföra sig, det fanns liksom oskrivna regler. Man gick inte på högstadiet längre. Det roliga då var inte det roliga nu, man förstod att denna utbildning var roten och grunden som baserade ens framtid. Även fast man självklart var lat och självklart tramsade sig vissa gånger. Alla har vi det i oss, men det blev bara seriösare på något sätt.
Ta sig igenom ett första år med fler motgångar än vad man haft tillsammans under hela sitt liv. Nya människor, nya ansikten igen. Passar man in här? Är denna människa värd att kalla för sin vän? Mycket nytt.
Börja ett andra år, man har gått igenom det första liksom. Man vet vart man har alla, man vet vilka som kan höra vad och vilka som inte kan höra det. Man har lärt känna lärarna rätt, kanske ger någon en fredagskram innan helg. Börjar gå ut på helgerna lite mer, lär känna annat folk utanför skolan.
Börjar umgås med vänners vänner. Börjar bli kär på riktigt? Träffar tjejen, går ut med tjejen. Bjuder henne på fika och för normala konversationer. Blir sårad, lyckas komma tillbaka efter att ha blivit sårad. Vänner sviker, vänner kommer tillbaka. Man går ur årskurs två på gymnasiet.

Dags för sista året. Att det verkligen är sista året? Man vill ta den där studenten alla jämt pratar om, man vill stå där när det räknas ner från 10 och vara redo att springa. Ett helt nytt skolår, man har liksom gjort detta känner man. Man är äldst och tycker att vissa av dom som nu är yngst på skolan beter sig och ser ut som barn. Även fast bara 2 år skiljer.
Man släpper loss hjärnan lite, någonstans där inne så har redan hjärnan ställt in sig för 24:e maj och studentresa, även balen och studenten 12:e Juni 2014. Så pass tidigt, faktiskt.
Jag spenderade sista året mest att försöka leva fullt ut, bara se till att dom tråkiga ämnena jag verkligen inte gillade var någorlunda bra i höll sig godkända och dom jag var hyfsad i liksom höll sig i den standarden jag var van vid.

Första halvan över, med studentfester och äntligen ett välslipat kompisgäng som vet vart dom har varandra. Vid detta stadiet kunna varandra i princip utantill. Börja andra halvan, på något sätt känna av att det faktiskt snart är över. Faktiskt vilja vara i skolan när man annars inte hade velat, bara för att man insåg att det snart faktiskt var slut.

Börja reflektera kring den snara framtiden. Vad man ska göra sen? Det dyker upp i huvudet på riktigt liksom. Ännu mer studentfester, knappt några gräl eller jobbiga upplevelser. Mer skratt, mer uppskattning. Supa sig full i Andres etta, ha dom där otroligt roliga studentfyllorna man länge kunde skämta om med vännerna. Att sedan lyckas ta sig hela vägen till våren, med betygen satta och klara.
Sätta sig på ett plan till Cypern och Ayia Napa med ett otroligt sjukt underbart roligt jävla galet gäng. Som var mina bästa vänner under högstadieperioden men som försvann större delen av gymnasiet. Ha dom tillbaka, vara med dom igen. På något sätt var resan menat att det skulle vara vi, på plats där. Under just den tidpunkten, som att någon visste att jag ville reparera min relation och bygga upp den igen med dom.
Festa, skratta något så kopiöst. Bara ha kul och inte vara oense om någonting. Ryser nästa lite, det var fan grymt. Sedan träffa världens bästa Borlängebor. Nej jag krävde inte mer än det.

Hemma, student och bal. Det var dags för det och så vackert det var. Helt underbart, på studenten stod man där. Min klass var på väg ner sist, vilket fick mig att tro att vi skulle springa ut sist. Men det visade sig vara tvärt om, min klass skulle ut först. Nedräkning från tio, sedan var det bara att springa. Först ut var man. Som att någon hade skrivit ett manus, killen som alltid var i centrum även om han ville det eller inte. Killen som ville vara först på plats där saker hände. Som att någon där uppe hade sett min gymnasietid och bad mig att ställa mig först av hundratals elever för att springa ut och möta havet med folk av människor. Känns som ett rätt bra slut på en sjuk tid.
Ibland sitter jag, som jag gör nu och kan inte fatta att allt detta har hänt. Och en dag när jag är 30, kanske jag sitter och ler åt vilket otroligt onödigt orolig liten 19-åring jag var egentligen. Men det vet jag inte än. Det enda som gäller är att jobba hårt och se livet från den ljusa sidan så mycket som möjligt.

Fan vad mycket text.

Godnatt!

– E.S

Shine

Om jag fick välja så hade jag helst velat flytta iväg, bara för att slippa se vissa människor som man totalt tröttnat på att ens se och höra.
Jag tror jag behöver den där resan som alla behöver årligen, börjar bli sjukt trött på att vara här hemmma. Har varit här för länge, hört allt snack om alla för länge. Sett allt som sker för länge, varit omkring folk jag inte vill vara omkring för länge.
Vill bara iväg. Packa den där väskan och dra iväg, slappna av och upptäcka lite. Lämna mobilen på nattduksbordet och njuta av en semester.
Ibland vill man ta vara på varenda avslappnad tid man hittar på med sina vänner. Men när man vill för mycket och det enda stället man befinner sig på är i denna håla så går det inte bara. Vad ska man göra när det är så situationen ligger till.
Finns vissa personer jag inte tål att höra ifrån, eller ens bara vara i närheten av. Det kanske inte beror på personen, kan lika gärna bero på mig. Att det är jag som behöver en paus från allt. Vad vet jag ens, men skönt vore det.

-E.S

Wild Eyes

Ibland behöver jag bli påmind. Det är lätt hänt, att jag glömmer bort min bakgrund och mina rötter. Det är cirka 6 år sedan jag besökte Bosnien. Landet mina föräldrar föddes och växte upp i, landet som alltid beskrivits som det allra vackraste när mina föräldrar var i min ålder. Landet som jag alltid besökte år efter år tills min mormor och moster olyckligt gick bort och fick min mor att inte vilja åka dit på grund av all sorg och minnen som väcktes vid liv

Alla berättelser jag hört från mina föräldrar hur dom hade det i min ålder, hur allt var bekymmersfritt och fint. Att allt egentligen bara vände och blev blodbad under första delen på 90-talet. Ett krig där folkmord präglade förstasidorna på kvällstidningarna och inte längre allt bra landet stod för.
Att min far gick från att jobba, ha barn och fru till att se dom lämna och låta dom ta sin egna väg till ett helt främmande land. Att få begrava sin egna vän för ingen kunde göra det. Att få gå igenom så mycket skit.
Ett krig? Där allt egentligen handlade om en sak, etnicitet och religion. Att en tro ska påverka så mycket så man är redo att döda och att människan än idag inte lärt sig. Efter ALLT som skett i denna värld genom alla århundraden. Jag skakar på huvudet i ren frustration och drar samtidigt fram en fet hopplös suck.

Att mina föräldrar tog sig hit på egen hand, fick lära sig språket, kulturen och framförallt lära sig att leva ett normalt liv igen. Och att de idag har yrken jag egentligen kan drömma om och ett nybyggt hus även så.

Fatta att någon tar exakt allt ifrån dig, du sätts på en helt ny destination. En alldeles helt ny plats och du ska börja om. Dina bästa vänner du hade innan kriget finns inte idag, du har ingen aning om ifall de än idag lever eller vad som överhuvudtaget hände med dem.
Jag satt här om dagen med min mamma i köket. Jag ställde henne frågan ”mamma, undrar du inte ibland vad dina gamla vänner från gymnasiet gör idag?”. Hon svarade med ett lite halvt så där sorgligt leende på läpparna att tankarna slår henne ibland, att hon undrar vad dom gör idag. Och att tanken även susar förbi vilka som fortfarande idag är vid liv.

Bara det där fick mig en sjuk tankeställare. Jag skulle inte ens i min vildaste och hemskaste mardröm ens föreställa mig själv få upp tanken och fråga mig själv ”Vad gör Deni idag, lever han eller lever han inte?”. ”Claes, blev han journalist eller dog han?” På riktigt nu, det jag nu skrev. Hur otroligt hemsk är inte den tanken om situationen nu skulle vara så att man inte visste något alls!?

Vad vill jag egentligen få ut av att berätta det lilla hemska jag fått ut på denna korta text?
Ta vara på det du har! På riktigt, jag tror vi är lite bortskämda med allt vi har. Vi har mer än vad vi tror och motgångarna vi upplever i vår vardag ska göra oss starkare som individer, bråka inte i onödan och låt det inte stå olöst när du vet att det kanske inte ens finns något att bråka om egentligen.
Allt vi har ska vi vara lyckliga över att ha, man har egentligen ingen aning om hur fort saker och ting kan vända. Med det menar jag inte att det kommer bli krig i Sverige imorgon, men vem som helst kan försvinna imorgon eller fortsätta leva ett friskt och välvårdat liv rakt igenom. Och det är det sistnämnda som jag vill att alla ska ta sig igenom, tillsammans med varandra!! 

Fan vad tråkig text egentligen, men tanken slog mig bara.

– E.S