Nonono

Jag kan berätta lite om varför jag bloggar och varför jag skriver om just det jag skriver om.

Allt började egentligen när jag gick i ettan. Det hände så jävla mycket, allt gick skitbra och var felfritt. Blev småkär, i en tjej. Sedan lyckades jag bli kär i hockeyn igen efter att ha tappat motivationen. Jag var i hur bra form som helst. Jag vaknade upp en morgon innan match med sjuk smärta i benet, ringde tränaren och sa att jag tyvärr inte kunde ställa upp då han sa att många var sjuka och det var ont om folk. Jag bestämde mig för att genomföra matchen, i grums vill jag minnas. Jag hade så förbannat ont att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till.
Veckor senare utan att fått något bekräftat fick jag reda på att jag fått en djup ventrombos (blodpropp) i benet som hade vandrat från benet upp till ljumsken och i samma veva var på väg om jag inte gjorde något. Jag blev inlagd och skriven på att äta blodförtunnande medicin i 6 månader. Det var där allt började, allt på samma gång. Tjejen ville inte ha mig, hockeyn ville inte ha mig. Allt förvandlades bara i motgångar? Jag som liksom tålde allt kände jag.

Det fanns inte mycket som gick i favör till mig. Jag blev sängliggandes och gled isär de närmsta vännerna. Det var en mardröm. Jag gick från att träna i stort sett varje dag till att sitta och glo i en datorskärm på grund av att jag inte fick göra något för läkarna. Min moster gick bort en månad efter och jag fick se min mor sörja ordentligt, vilket var sjukt tufft. Jag kände mest att jag kommer bli galen om jag sitter här och tänker och tänker, så jag bestämde mig bara för att skaffa en blogg. En blogg där jag bara skriver och skriver, allt jobbigt som finns i mitt huvud. All möjlig frustration, alla jobbiga känslor. Saker som jag inte orkar sätta mig ner och prata med någon om.
För jag vet att det inte hjälper, för inga råd jag någonsin fått från någon när det gäller mina “problem” har hjälpt. Därför är denna blogg så deppig om man säger så, allt som skrivs ner här är mina jobbiga tankar. Jag har inte någon blogg för att skriva vad jag gjort under  dagen eller några tips och råd om kost och hälsa osv! Därför handlar mycket utav det jag skriver om just kärlek, för kärlek har ofta varit en jobbig grej för mig. Något som aldrig gått så bra.

Jag är verkligen inte den killen som kommer till en fest och börjar snacka känslor och problem och blir djup. Jag är motsatsen, alltså jag mår skitbra och allt är riktigt bra. Därför blir jag nästan lite skrämd när folk tror att jag inte mår bra och att jag hatar livet, haha.
Det är bloggen som får lyssna på mina problem. Jag behöver inte sitta och prata med någon om det. Många som aldrig träffat mig har bildat någon slags uppfattning av mig efter min blogg. Och blivit lite förvånade då jag oftast är väldigt social och alltid skämtar, skrattar och driver mycket. Just det deppiga är bara en ytterst liten del av min vardag då jag sitter i 20 min och skriver ner tankarna på en blank sida. Sedan känns det så himla mycket bättre, för jag har fått ut det.

Tyvärr, vänner. Blev ingen bild på mina nyinköpta jeans.

Peace!

– E.S