The Fall

Det är sjukt hur orättvist saker och ting kan vara.
Att kyssa dig kan nog ha varit det bästa men samtidigt det värsta. Bäst då men värst nu. Jag började sakna att sakna och sakna att älska. Till slut var du bara där, framför mig.
Någonstans liggandes bredvid dig med miljoner tankar snurrandes i mitt huvud så var jag nästan säker på att det var den första kyssen och säkert den sista. Därför låg jag där och sa till mig själv att bara ta in allt. För imorgon kommer man sakta börja glömma bort känslan. Känslan av oss tillsammans för en natt.

Jag hatar detta. Jag väntade på henne länge, för länge för mitt eget bästa egentligen. Men lika säker som jag var på att det var sista kyssen så var jag lika säker på att all denna väntan skulle vara värd. Jag har gjort mitt, verkligen allt mitt bästa. Inte haft någon, inte lekt med någon annan. Aldrig ljugit för dig, för jag kände att någon gång kommer allt detta ge någon slags fördel eller nytta. Till slut så är sanningen värre, sanningen som är menad att föra samman varandra lyckas till slut sära varandra, ordentligt. Och medan den som ljuger fortsätter ljuga för att dölja den dåliga och nakna sanningen så vinner personen  ett gott samvete för någon stund. Men den onda sanningen kommer evigt jaga dig. Jaga dig tills det helt enkelt blir för mycket för att lögnen ska kunna ge någon effekt.

Även fast sanningen kan såra, så är den viktig att förmedla. Är du kär, säg det. Om personen inte kan ta emot din kärlek så har du iallafall gjort ditt bästa.
Jag har aldrig någonsin lyckats vara lyckligt kär. Och ibland undrar jag om jag någon gång kommer att vara det. Någon gång kanske. Jo då men det kommer jag. Men idag är helt enkelt inte dagen. Sanningen förlora, lögnen vann.

– E.S