Mina otroligt störda tankar!

Så sjukt trött. Känner att jag bara inte orkar ibland, ibland så vill jag bara försvinna, känner mig så sjukt isolerad för det mesta. Känns som folk ser mig som något helt annat, något jag verkligen inte är. Jag vet, jag ska inte bry mig om vad folk tycker och tror om mig, men ibland så känns det som att alla tycker likadant. Träffa mig gärna och döm mig efter det, sedan kan han/hon gärna säga vad den vill. Jag är en jävligt soft person. Gillar att prata om allt, hjälpa folk och alltid finnas där i nöd. Jag går oftast omkring med ett leende på läpparna och försöker sprida så mycket glädje jag bara kan, sjukt skämtsam men är seriös när det behövs. Jag har och kommer alltid behandla folk som de behandlar mig. Det viktigaste är att alltid visa respekt.

Jag är trött på människor som ska ranka folk efter status, utseende etc etc. Jag är trött på att hela tiden tänka ”duger jag?”. Jag ligger här i sängen just nu, som jag har gjort ett bra tag, bara stirrat upp i taket och bara tänkt på allt möjligt, lyssnat på musik och har haft allmänt tråkigt. Ibland får jag damp och önskar att jag kunde ändra mänskligheten just så jag vill att den skall vara. Jag är så trött på människor som tror att de är något, så trött på människor som vill ha uppmärksamhet.

Jag är så trött på att aldrig någonsin hitta min kärlek. ”Vänta! Den kommer när du minst anar”. Det har jag ju aldrig hört förut? När den väl kommer så blir jag bara sårad och tar mig månader att komma över det, kärlek är den mest luriga leken. Dagen då jag finner kärleken så ska jag behandla henne bättre än det mest värdefulla man kan ha, man ska se henne som det mest värdefulla, något som är så fint och helt fantastiskt underbart bra, och bara något man verkligen aldrig vill eller får förlora!
Så trött så jag vissa stunder bara vill somna in och vakna upp i en värld där allt är bra. Jag håller så mycket inom mig, saker som ingen skulle kunna tänka sig. Jag ser allt, jag hör allt och jag vet allt.

Det här med min blodpropp har varit deprimerande. Jag är inne på dag 108 och håller på till augusti. Det är så mycket jag måste tänka på, känner mig aldrig frisk. Bara seg och begränsad, vill göra något händelserikt. Jag vill uppleva något helt fantastiskt, snälla..

Jag har världens bästa föräldrar och världens bästa bror. Det är nästan aldrig någon vän som frågar hur man mår, bara om jag själv frågar, fick inte ens ett besök när jag låg på sjukhus och hade fått reda på att jag hade fått en blodpropp som kunde ha tagit mitt liv, skulle kanske folk ha brytt sig då? Nja kanske.. För mycket begärt kan det väl säkert tyckas.. Brukar oftast inte bry mig om sådana småsaker, för det känns onödigt och får mig bara att tänka negativt, men just nu känns det bara så.

Jag hade en. En enda person som hela tiden frågade och brydde sig. Hon var helt fantastisk mot mig och det är någon som jag tyvärr inte brukar umgås med längre,  men som är en så otroligt godhjärtad tjej. En som bryr sig om allt och alla, en tjej som förtjänar all respekt i världen!

Basket har varit min terapi under den här perioden, har verkligen fått mig att må bättre på så många sätt. Det är kul och otroligt avslappnande. Jag släpper loss alla slags känslor med hjälp av det. Jag svävar på molnen när jag spelar. Det är helt underbart!

Jag vet att allt detta verkar så sjukt negativt, men det är så här jag tänker och mår när jag är som mest nere. Måste bara bita ihop, ha tålamod och se framåt, snart är jag förhoppningsvis helt frisk. Då ska jag börja om!

– Emir Sehalic