Lost

Jag sitter uppe, rätt sent. Bör egentligen ligga i djup sömn och sova så gott. För egentligen är jag dödstrött.

Jag borde egentligen sova glad och kär. För jag vet inte vad jag ska beskriva det. Jag kan inte säga att jag inte är kär och samtidigt att jag är kär. Jag förstår inte hur du kunde göra så här mot  mig för du var verkligen mitt hopp. Mitt ljus i de få mörka gångar jag fick ta mig igenom.
Ett tag skulle jag kunna säga att du var mitt allt. Hur kommer det sig att du ens ville vara med mig. När du faktiskt egentligen ville vara med honom. Hur kunde jag ens låta det gå så långt, att jag skulle må såhär. Aldrig mer, ska jag låta dig komma nära mig igen. Du krossade allt. Allt som jag byggt upp för att vilja vara med dig. 

Finns ingen chans att jag faller ner igen och blir svag, efter allt jag gått igenom under alla mina år. Du fick mig att falla med din kärlek. Men inte med detta plötsliga farväl. För jag lovar, det finns ingen chans att jag låter detta få ner mig igen.
Varför, varför blev det jag. Jag vet inte. Vi går vidare. Vi rullar på kompis. Detta är ingenting. –

– E.S