Hopplös kärlek

Allt gick så fort, nu är du förlorad och inte längre den jag kan kalla “min”.
Glömmer aldrig första träffen. Jag var dökär som en lite pojke i 3an, kände mig fånig och miljoner tankar bara snurra omkring i huvudet.
Dom där  60 meterna till jag fick se dig öga mot öga. Tankarna var. “Snart framme, snart där, hon går mot mig, shit vad ska jag säga, vad ska jag göra!?”
Den sista tanken var, “Käften Emir och var ditt lugna jag” .
Till slut stod jag där öga mot öga med världens goaste och vackraste tjej. Det blev det typiska snacket, “hur är det?” , “hur går det i skolan?” osv.
Vi hade en jätte trevlig kväll hemma hos henne.

Mitt ute i den kalla vinterkylan skulle vi gå skilda vägar och säga hejdå.
Vi stod 1 meter ifrån varandra och bara höll i varandras händer med djupa blickar i varandras ögon. Jag ville inte släppa. Det gick inte. Det var exakt som en sån underbar dröm du inte vill vakna upp ifrån.
Hon sa att det kändes som vi hade känt varandra länge även fast vi bara hade träffats en enda gång, och ska jag vara ärlig så var det sant. Jag hade aldrig upplevt något liknande tidigare.

Dröm.
Jag sa hela tiden att jag levde i en dröm när jag var i närheten av henne, en dröm som var sann enligt henne, men jag visste hela tiden att drömmen verkligen var en dröm och den skulle ta slut.
Jag bara hade den känslan. Jag hade den känslan att jag inte förtjänar detta.

Tiden gick. Jag gick runt i veckor och kunde göra ett jävla piss, mitt ben gjorde så ont!!
Jag kunde knappt ta mig upp ur sängen. Jag skrek och jag lyckades trycka ut tårar.
En enda sak fick det inte hindra mig från att göra. Det var att träffa henne. Haltandes på min krycka kunde jag träffa henne
en sista gång.
Jag frågade den där frågan när jag satt i busskuren och höll om henne, “Vad känner du för mig” och hon likadant.

Jag sa att jag ville lägga ner ordentligt med tid och inte att det skulle stressas på något sätt utan bara få vara trygga med varandra ett tag.
Hon instämde, och jag kunde inte må bättre, men samtidigt kom tankarna i huvudet. Är jag redo för det här? Kommer jag räcka till, kommer jag vara tillräckligt bra, och sist. Är jag kär?
Under en lång tid så kände jag att jag inte ville. Jag hade bara mer ont och kunde inte göra något, men jag tänkte hela tiden att det kommer lösa sig.
Jag fick en blodpropp och allt kändes åt helvete. Jag kunde inte göra något.
Och hon fanns i mina tankar hela tiden..

Efter en månad utan att ses började allt glida isär. Vi båda skickade sms då och då och berätta hur mycket vi tyckte om varandra.
Men det kändes fake, mer som att jag var tvungen och jag var inte längre kär. Jag började tänka på hur jag skulle dra mig ut ur situationen.
Jag ville inte såra henne och tappa henne helt, kändes nästan som hon tänkte likadant.
Till slut kom den tanken, “hur skulle det kännas om hon hade en annan” ,  mina tankar var:  fan hon är min! vad håller jag på med!? Jag blev galen.
Jag insåg hur mycket jag verkligen gillar den där tjejen. Jag insåg vad jag håller på att förlora. Jag började skriva och skriva. Jag ville träffas.
Inga svar.
Till slut så insåg jag.

Hon sa att hon inte kunde se oss tillsammans, känslorna var inte där. Jag hade smsat kvällen innan och fick svar dagen efter, en strålande vårmorgon med ett gott leende på läpparna.
ett sms skulle förändra dagen på mindre än en millisekund.

Jag var övertygade om att hon träffa en ny. Jag kände det på mig, hon neka gång på gång men jag bara visste det. Jag sa bara ha det bra, tack och adjö. Jag kunde inte göra mer.
Fan vilket misstag jag gjorde att inte träffa henne oftare, men jag kunde inte. Jag låg på sjukhus och var tvungen att återhämta mig länge efter det och hänga med i skolan.
Jag skrev något ibland och fick inget svar.

Sedan fick jag nog. Jag skrev exakt allt jag kände en kväll, dagen därpå fick jag svaret, “okej, men jag träffar en ny nu.”
käftsmällen kunde inte vara saftigare och hårdare än vad den var.
Jag höll på att falla ihop, varför!? Varför!?!?

Och där gick jag runt som ett fån och låtsades som inget hade hänt medan själen bara smälte.

Jag har vaknat upp ur drömmen. Drömmen som du sa var sann. 

Kom alltid ihåg att det är utav en anledning en person vill träffa dig. Du är perfekt enligt honom/henne. Ta vara på chansen när du väl har den. 

– Emir Sehalic



Jag skriver detta bara för att få ut mina tankar, rensa mitt huvud från all skit helt enkelt. Det är så jag funkar, alla är vi olika. Det är det jag har blogg för.
Eventuella stavfel och grammatikfel läsaren leva med, orkar inte läsa igenom skiten.