En tuff men lärorik tid i livet.

Tiden rullar och rullar, minns när jag låg på sjukhus. Hade ingen aning om vad det var med mig, oron i min brors ögon man visste inte vem det var som skulle fälla en tår först mella oss. Saken gjorde inte bättre att vi inte visste var det var, läkaren sa att jag hade fått en propp i mitt ben, jag blev som ett enda stort frågetecken. Är inte det livsfarligt, frågade jag.

– Jo, om den åker upp i hjärta/lungor så är det livshotande. Sade han.

Min hade vandrat uppåt men vi fann den i tid, i 5 veckor med smärta och läkare som bara bad mig att vila så gick jag runt med den största smärtan jag någonsin har upplevt. En helt obeskrivlig smärta, samtidigt som man låg på sjukhus hade man annat i bakhuvudet. Kärleken som jag förlora, önskar ibland att jag kunde gå tillbaka och försökt mer, men jag kunde verkligen inte. Jag kommer ihåg tiden när jag blev utskriven, ingen visste hur jag mådde, ingen visste vad jag hade gått igenom. Jag fick inte göra något på 6 hela månader(!). En sak var säker, fick jag inte spela Hockey som jag var fullt aktiv med så fick inget hindra mig från att spela Basket, oavsett vad de sa så spelade jag, minst 3 gånger i veckan cyklade jag i väg till planen, nötade skott efter skott. Jag började inse hur bra jag mådde av det, fanns dagar då allt vad piss. Bråk med någon kompis eller kanske med föräldrarna, snörade bara på mina dojor, greppa tag i bollen och cyklade i väg. Jag kunde stå ute i timmar och bara skjuta och skjuta, inget hindra mig. Det var jag, musiken och mina drömmar.

På tal om musik.. Hur skulle jag klara mig utan musik?
Jag lyssnar mest på musik jag kan relatera till. En text som tilltalar mig och känns verkligen som om den är skriven just för mig i just den stunden jag lyssnar på den.
När jag mår dåligt kan jag lyssna på musik som får mig att må bättre. Att orka den sista biten tills jag mår bra igen. Eller när jag är på underbart humör så kan en låt få till det lilla extra.
Skulle nog dö utan musik! Att inte få lyssna på musiken jag älskar!

Det fanns både bra och dåliga saker med allt som hände. Det bästa av allt var att jag lärde mig att ha bättre tålamod, jag lärde mig att inte ta något för givet och jag lärde mig att respektera folk. Med det menar jag tiden då jag gick omkring under sommaren med en fruktansvärt ful stödstrumpa som gick upp till knät, fick blickar som var riktade mot mig konstant. Vissa frågade varför jag hade på mig den, brukade ofta göra en rolig sak av det och skämta till det lite, sån jag är hehe.  Men vissa stunder kändes det bara allmänt jobbigt, varför ska jag vara så annorlunda jämt? Tänkte jag, why me? Jag insåg att man verkligen inte bör döma människor efter utseende eller klädsel, även fast jag var medveten om det innan så fick jag det mer bekräftat då. Med tiden gick det bättre och jag strunta i vad folk tyckte och sa, samma sak som jag har lärt mig med att ha mitt födelsemärke på hakan under alla år.
Man ska vara nöjd över sig själv! Och då menar jag inte att man ska ha största skallen och tro att man är snyggast, bäst och visa det. Man ska tänka att jag är fin som jag är, jag har vänner som tycker om mig och jag älskar dom. Visst kan det vara svårt att tänka så ibland, speciellt sådana dagar då allt bara är skit. Men det gäller att aldrig glömma allt bra vi har!

Tiden rullar och rullar som sagt. Jag hoppas en dag att det sker en härlig vändning! Jag är otroligt tacksam för de som fanns för mig under denna perioden. De vet nog innerst inne vilka de är.

Peace!

– Emir Sehalic

Musik som får mig att slappna av!