Du kanske tror att du vet vem jag är?

Jag skulle beskriva mig själv som en ensamvarg.
Jag kämpar i det tysta men visar det aldrig. Jag är otroligt skämtsam och gillar att skoja till det när jag är med mina vänner, drömmer stora drömmar och hoppas att de en dag ska gå i uppfyllelse så jag aldrig mer behöver bo här. Jag hatar falska människor, jag har gjort misstag i mitt liv som jag mått så dåligt över att jag gjort att jag nästan är glad över att jag har gjort dom för att jag har tagit så god lärdom av dom. Misstag kommer alltid att ske, men inte samma. Jag respekterar alla människor, men jag tål inte folk som inte visar respekt tillbaka. Jag är rak och ärlig. Jag älskar att göra människor i min omgivning glada och har enda sedan jag var liten tyckt om att göra någonting bra för någon.
Ibland önskar jag att jag inte fanns, fast inser snabbt att dom tankarna bara är skit. Jag har haft döttsångest sedan min farfar gick bort 2010, men jag försöker jobba bort det.
Jag har alltid önskat att någon kunde förstå hur mina tankar i huvudet gick, så att någon skulle kunna förstå mig.
Jag har två underbara föräldrar som har lärt mig meningen med livet, två föräldrar som har funnits där när jag mått som sämst men samtidigt skällt ut mig när jag har gjort saker som inte är okej, och jag är glad för det.
Jag har en fantastisk bror som alltid har ställt upp för mig, och jag för honom.
Jag fick en blodpropp den 20:e Februari i ljumsken på min brors födelsedag som förändrade mitt liv på en dag och jag vet ännu inte om jag är frisk.
Jag hatar svikare.

Jag är envis, oftast. Jag hatar när någon säger något som jag bara vet inte är rätt, men jag hatar när jag inser att jag själv har fel. Jag har sjuk vinnarskalle.
Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag tänker på kärleken varenda kväll jag går och lägger mig.
Jag vill uppleva kärleken.
Jag har de bästa vännerna man kan tänka sig att önska, ni vet vilka ni är.
Jag saknar tiden då jag gick i nian och nära vänner från den tiden.
Jag röker inte, jag dricker inte. Jag känner bara, varför ska jag? Har inget behov av att dricka, det kommer komma en dag då jag väl dricker men jag känner ingen som helst anledning till att tvinga mig själv till att göra det just nu.

Jag önskar att dagens samhälle inte behövde vara så jävla osmart, falskt och otroligt korkat. Känns bara som att vi far åt helvete, och folk som säger att blogga är töntigt. Jag är säker på att varenda jävel som säger det själv vill ha en blogg, men vågar inte.
Jag har det bara som ett sätt att skriva av mig på, jag måste göra det helt enkelt.

Jag fattar inte varför jag skriver detta, men jag orkar bara inte ha dessa tankar i mitt huvud. Detta kanske anses vara en negativ sida av mig, men alla har vi dom.

Peace.

  – Emir Sehalic