Drömmar

Ibland vaknar jag upp från sjukt skumma drömmar. Drömmar som känns så verkliga, där allt händer på en gång. Där det börjar med vart jag är nu och sedan fortsätter framåt. Du kommer och går fast du egentligen är helt borta från kartan. Jag vaknar varje gång med kudden hårt omfamnad. Min reaktion förr skiftade, men nu förvånar jag mig inte längre. Jag antar bara att jag någonstans har dig i bakhuvudet hela tiden, i tankarna.
Jag kan inte hjälpa det. Jag styr inte mina drömmar. Jag är inte kär, jag är ganska trött på kärleken och vart den tagit mig. Har liksom aldrig lyckats någorlunda, oavsett hur ärlig jag är och försöker vara den jag ska vara så vill det sig inte. Jag undrar mest när ödmjukhet och att man bryr sig ska ge fördelar och ge någon slags nytta. För tydligen så ska man vara en skit för att bli omtyckt idag. Det verkar vara så iallafall. För på utsidan ser så många förhållanden bra ut, men i grunden så ligger det så mycket skit i dom. Kärleken kan dyka upp i mina tankar då och då. Det jag helst vill känna är glädje när jag tänker på det. Det jag känner för tillfället är hopplöshet och besvikelse. Och att jag skiter i det mesta. Men jag mår absolut inte dåligt, allt rullar på så fint faktiskt. Begär inte om något, mår så bra med min underbara familj och grymma vänner runt om mig.

Fick frågan om jag saknar hockeyn. Ja, något så otroligt. Hockeyn var det jag levde för som liten. Det var det enda som existera för mig. Men som idag får mig att må dåligt. Jag följde allt, hängde upp mina affischer. Spelade hela tiden, felfritt. Jag kände att hockeyn gjorde mig till något. Jag kunde njuta där ute. Men en skada och människors beteende sänkte mig. Ofta så sitter jag och tänker ”tänk om jag inte hade fått pucken på benet som gav mig proppen”. Vart hade jag varit då? Helt sjukt, alltså på riktigt sinnessjukt hur sjukdomen förändrade mitt liv, på ALLA plan. När jag blickar tillbaka, vilken otrolig berg och dalbana det var.

Jag kan idag inte kolla en hel hockeymatch utan att få ångest. Jag känner mest ”I fucked UP!” varje gång. Jag misslyckades, när egentligen kroppen sa ifrån. Det som är det mest jobbiga, när psyket kan och vill men kroppen säger nej. Tycka synd om mig själv är det sista jag vill. För synd om mig är det inte.
Jag vill hela tiden försöka ge det en chans igen, men jag är rädd. Vem är jag ens? Varför är jag rädd..?
Jag har sedan proppen drömt drömmar om hockeyn, där jag lyckas. Spelar framför tusentals åskådare och mår bra. Varje gång så ser jag en tom bur framför mig där jag ska sätta avgörande målet. Varje gång pucken är på väg att glida in så vaknar jag. Med tårar i ögonen och känner exakt det där som jag snackade om, misslyckad.

– E.S