”Det känns speciellt när jag är med dig”

Det var nära. Men jag höll mig, mina ögon vattnades. Jag bara satt där och undrade varför.
Ordet varför har repeterats i mitt huvud tusentals gånger. Jag kan fortfarande inte förstå varför. Och inget riktigt svar har jag fått besvarat.
Du luktade så gott. Ditt leende var så gott, ditt skratt var så gott, likaså din röst. Hela du!
Vill bara krama om dig en gång till bara. Få säga att allt kommer bli okej samtidigt som  jag vill lova det.

Fan vad fin du är när du ler, du anar det inte. Du har inte en aning om hur fantastiskt fruktansvärt jävla vacker du är. Och jag kan inte låta bli att sakna dig. Jag kan inte hjälpa det. För mig var du ändå en trygghet på något sätt, nu är du bara borta. Och jag orkar det faktiskt inte. Känns verkligen som någon nära har tagit farväl för evigt.
Hoppas hela tiden på något slags mirakel, men det finns inte. Det finns inget hopp längre och det är när jag tänker på det som mina ögon vattnas. För det är dig jag drömt om i 2 år. Haft på tankarna i två år.
Det är dig jag velat skydda med min kropp och själ i två år. I mitt huvud är du min men ändå inte. Varför kan du inte bara komma tillbaka? Säga att du behöver mig så lovar jag att jag aldrig kommer lämna dig. Det är helt sjukt hur många texter du ligger bakom som är nedskrivna av mig.
Jag kan inte vara arg på dig, för jag förstår dig. Allt detta har fått mig i sjuk obalans, men jag har ändå lyckats hålla mig på båda fötterna. Jag försöker gå vidare. Jag försöker finna glädje i någon annan, men jag kan inte just nu. Jag kan gå vidare, men jag vill bara inte. Detta är inte ett rätt slut. Kanske på ett jobbigt kapitel, men inte på en hel bok. Jag vill skriva om slutet för det är inte så här det ska sluta. Jag kan inte ta det bara.

– E.S