Den goda, den trötta och den trötta?

Vet inte riktigt vart jag ska börja, hur jag ska sätta ord på vad jag känner just nu eller vad jag ska göra. Men för närvarande klickar inget, hjärtat tickar inte i rätt takt, varken en eller två pusselbitar faller på plats och det mesta håller sig inte i schack. Jag känner mig mest instängd, inte fri, inte glad. Kan inte slappna av och kan inte njuta av vad som ska kallas för livet. Jag kan nästan bli lite rädd, för ibland undrar jag hur länge det ska kännas så här. För just nu så sitter en ångest och tickar i mitt bakhuvud och jag lever inte det liv jag vill leva, alls. Det fanns en tid när man hade drömmar som man såg framför sig på något sätt och en tid då man kände att man hade en realistisk chans till att uppnå dem. Det är faktiskt sjukt när jag säger att det fanns en tid när jag hade drömmar. För jag drömmer jämt, hela tiden. Drömmar om att få göra det jag älskar att göra, leva på det jag älskar och få styra mitt alldeles egna liv utan någon över mig. Och när jag inte ens känner att jag själv är på rätt plats, hur ska jag då kunna ta hand om det som faktiskt spelar roll i mitt liv. En person som gör mig glad. En människa som jag ska kunna skydda, älska och finnas där för. Jag kan inte längre. Jag kan inte vara den jag ska vara när jag inte ens kan vara mig själv, just i detta skede eller egentligen under en längre period har jag bara velat fly. Fly från denna vardag fylld obekvämhet och bara oroligheter. Oavsett hur klyschigt det än låter så vill jag hitta mig själv.

Ibland undrar jag även hur människor funkar, att oavsett hur många goda gärningar man gör så kan en dålig grej överväga allt det goda. Varför? Har verkligen inget vettigt svar gällande det.
Känns som oavsett hur mycket man kämpar, hur mycket man än lägger ner hjärta, själ och viljan till att göra de där goda gärningarna så räcker det verkligen med ett litet ord eller något litet misstag för att tända på ena änden av pappret så allt det goda bara går upp i rök. Jag är inte perfekt, jag kan inte göra alla saker rätt för mig eller för någon annan. Jag är verkligen överallt, jag står i en butik framför 100-tal kunder varje dag. Jag ler, ser glad ut. Jag fotar på nattklubb varje helg. Jag ler, ser glad ut. Jag går på arbetsintervjuer. Jag ler, ser glad ut.

Jag kommer hem och har sedan en vardag med för få leenden kvar. Vill gräva ner mig, inte synas och bara försvinna till ett ställe där det enda som sitter i fokus är ett välmående jag. Bara få hämta krafter, för det finns inget kvar att kräma ut ur tuben längre, ärligt talat. I mitt huvud vill jag säga saker som får allt att bli bra, men istället sitter jag tyst. För jag orkar verkligen inte säga något.
Jag är verkligen bara en människa, oavsett hur mycket och hur gärna jag än vill vara tillräcklig så går det inte. Om jag inte ens kan göra mig själv glad vid detta tillfälle, vart ska då glädjen och kärleken till allt annat komma ifrån?

Jag vet att detta bara är en period som är jobbig, som vid något skede framöver kommer avta helt. Men med en kall mörk vinter som varit och en regnig sommar hittills så finns det inget som gett mig energi. ”Du är ung, du ska ha energi”. Precis, men energin är förbrukad, ligger mer eller mindre i reservtanken om man nu ska uttrycka sig så.

Varför jag egentligen från första början ifrågasatte hur människor funkar var för att jag faktiskt önskade att folk kunde ha någon slags förståelse för varandra.
Personen du känner, den bekante eller den som du alltid fått för dig aldrig kan vara arg, besviken eller ledsen inte är som den ska. Glädjen finns inte men du vet att människan vanligtvis bidrar och faktiskt annars ger dig den rätta typen av glädje, även fast du kanske inte är helt medveten om det. Fråga dig själv om du själv inte ska ge tillbaka, en klapp på axeln. En stor fet kram där frasen ”hur är det?” inte slutar upp i att låta som den typiska hälsningen. Utan verkligen ge tillbaka lite glädje. Det kan kännas bra när personen vet att du bryr dig. Det kan finns en dag då kanske du ligger på den där reservtanken och behöver få lite glädje. Nu talar jag inte för mig själv utan för alla!

Ty, hörs hej.

– E.S

 

1 Thought.

  1. Hej Emir! Kan du ta kontakt med mig, som är lärare, och skulle behöva någon som talar med ungdomarna på min skola? Hej, hej

Kommentering stängd.