Prayer in C

Varenda låt väcker ett minne, en händelse, en period. Att en låt kan gräva upp det där minnet, från något alldeles otroligt kul som hänt. Men samtidigt skapa en sådan ångest, för att man vill tillbaka eller för att man saknar perioder som man inte får uppleva igen med vissa typer. Tider där allt roligt, all kärlek bara finns kvar som minnen på bilder. Minnen som vi skapade själva där vi aldrig stängde våra ögon utan bara var uppe dagarna långa, nätterna långa. Trötta och pigga, slitna som utvilade. Musik är det enda som kan rita upp minnet i huvudet och frysa tiden för en stund.
Men livet är alltid till för att skapa nya minnen och det är lite det som allt handlar om, jobba för sig själv och sedan skapa minnen med andra.
Kärlek kan läka, kärleken kan bättra själen. Ha kvar kärleken till dina vänner, till din familj. Ha kvar kärleken till den du älskar och skapa minnen tillsammans. För vi blir inte yngre. Älska allt nu, imorgon, för evigt!

Shit, blev rätt deep här. Men fan, musik är bäst. Musiken är anledningen till varför texten blev som den blev ens.

– E.S

No mix of words or music or memories can touch that sense of knowing

Då var det över, tre år av glädje, tre år av tårar, tre år av så otroligt mycket känsloladdade stunder. Med vänner och familj. Gymnasiet är över, jag kan inte riktigt fatta det. När man gick ur årskurs nio med massor av förväntningar inför tre år på gymnasiet.

Att ta man tagit sig igenom allt på egen hand och visat sig själv att man verkligen klarat det, då menar jag under tiderna som varit jobbigast. Ettan var helt klart den jobbigaste perioden för min del, folk försvann och förlorade kärlek till så mycket. En liten propp i benet vände på livet, men som man idag undrar om det kanske hände av en anledning? Jag kanske behövde det också, vem vet. Jag uppskattar saker och ting mer idag, uppskattar livet och allt jag har så sjukt mycket mer än förr.

Jag hade en så otroligt perfekt sistaperiod av gymnasiet, en studentresa med så otroligt bra vänner läkte ärligt talat min själ på något sätt. Jag fick för en gång skull slappna av, bara skratta och ha kul. Något riktigt värt att minnas, träffade världens mest skönaste människor också.
Sedan fick vi njuta av en otroligt fin bal som sedan avslutades med en student. Som bara rann iväg för fort. Jag sa till mig själv, ta in allt nu. Njut och gör allt för att tiden ska gå så sakta som möjligt, men mitt i allt känsloladdade glädjerus hänger man inte med någonstans. Allt bara sker!

Så ett tips till er kommande studenter som inväntar nästa års fantastiska bravader, njut!
Ta in varenda sekund, varenda minut, varenda timme och varenda dag där i slutet av maj månad. För ni anar inte hur fort det bara går. Sup inte bara bort studenten så ni hänger med huvudet vid någon häck och spyr, för det är inte värt det! Ta in varje stund och NJUT!

Jag brukar kunna sätta ord på det jag känner oftast, men denna gången är det faktiskt inte lätt. Jag ger det ett försök –

Nu är det slut, slut på hänget i plugget, slut på halvsovandet under lektionstid. Slut på skitsnacket på rasterna, slut på morgontröttheten där någon av polarna piggar upp en med något helt meningslöst snack. Nu fan ska vi alla ut, ut i samhället och den stora världen med massa motgångar som vi förvandlar till medgångar. Hoppas vi alla lyckas. För det vet jag att vi alla kommer, på ett eller annat sätt.

Ingen blandning av ord, musik eller minnen kan ta på denna känslan. Att veta att du var där levande i ett hörn av all tid som fanns i världen.

Nu började solen tränga sig förbi alla tunga regnmoln mitt i allt skrivande. Ta hand om er.

“Var dig själv, alla andra är redan upptagna!”

– E.S!

Bäst


En resa, ett gäng individer och en hel nystart.

En resa, en vecka. Så mycket personligheter, så mycket människor. Att man kan binda sig till människor, att man får åka till ett ställe där dom får se mig, Emir.
Den jag är, inte någon jag kan ha varit eller kan påstås vara av någon annan.
Man har kul och tar varandra för den man är för stunden, det finns inget att bevisa. Bara vara sig själv och bli dömd efter det, kan vara bland det bästa jag vet. Att heller inte veta allt om de andra utan bara leva i nuet och ta människorna för vilka de är. Inga rykten, inga bekymmer. Bara massa skratt.

Studentresan till Cypern var något bland det bästa jag gjort. Med mina otroligt, då säger jag otroligt helsköna vänner. Sedan sitter man här och skakar på huvudet och påminner sig själv om att man är tillbaka till verkligheten igen. Nu är man den Emir som i andras huvuden är avmålad som något helt annat än vad verkligheten säger. Någon man inte vill vara, men är för trött för att motbevisa.
Det kändes skönt att bara få släppa allt och komma i väg, vara sig själv och ha så förbannat kul.  Att få släppa allt som i tre år torterade ens psyke, allt som stressade en i tre år. Allt som gick emot en i tre år. Allt, bara allt negativt som hände i tre år slängdes och ett flyg till en ort med sjukt underbara individer raderade allt och nollställde allt, till normalt!

Att tänka sig tanken att man kanske aldrig mer får träffa alla dessa människor är sjukt skrämmande, ångestfyllt och förjävligt. Men en vacker dag så ses vi igen, oavsett vi vill eller inte. Jag vet det.

Tack.

– E.S

What’s next?

Vi klickar, vi tror på varandra. Vi vet var vi har varandra och vi finner trygghet i varandra.
Du är allt jag tänker på, morgon, dag och natt. Jag vill vara din sköld i alla väder. Gråa dagar som soliga.
Mot allt och alla, för du är mer än bara en person.
Du är en skatt, skatten som är så förbannat svårt att få tag i men som man slitet sönder för att få finna.
Du är människan man vill uppleva allt med, i medvind och i motvind.
Jag tror på det. I alla fall hoppas på det. För du är du, något värt att älska, ovillkorligt. 

– E.S


Timshel

Det är simpelt, man blir sur på någon över något. Ilskan håller i sig och man pratar inte med varandra. Det blir som någon slags tävling om vem som kan hålla sig längst ifrån att höra av sig och be om ursäkt.
Till slut rinner bara tiden iväg och man kommer inte ens ihåg vad grejen handlade om som man ilsknade till över. Man måste ta vara på sina vänskap. Det är okej att vara sur. Men om man innerst inne vet att man kan förlåta och säga att det är okej så ska man göra det. Tänk inte att det ordnar sig och att allt löser sig självt, för det gör det inte alltid.
Till slut känns det bara som att man själv blir sviken. För “at the end of the day” är det du som har förlorat någon, inte han eller hon.
Det är inte värt att slänga iväg riktig vänskap, och att ta någon för givet är verkligen något som ingen bör göra.

Det är simpelt, prata med varandra.

– E.S

Honey And The Moon

Söndag

Har hela dagen suttit och funderat på att göra två svenskauppgifter. Har varken haft orken eller lusten idag.

Ända sedan årsskiftet har allt känts som en riktig bergochdalbana. Upp och ner konstant, kan inte fatta att jag snart tar studenten. Det ska bli otroligt kul, självklart! Men allt har gått för fort hittills och jag är så rädd att den tiden också bara rinner iväg fortare än vad man faktiskt kommer hinna uppleva allt.
När jag blickar tillbaka till början ettan, det är verkligen stadier och perioder uppstaplade med saker som hänt och vilka människor som har kommit och gått. Händelser som har varit riktigt riktigt förjävliga och det känns som jag under hela gymnasieperioden har levt för framtiden lite, att jag har väntat och väntat på någon slags vändpunkt. Någon vänd punkt där allt ska ha gått från helt kasst till perfekt på alla punkter.

När man satt där på uppropet i ettan och bara tänkte på vilken oändlig väg det skulle vara till hattprövningen och sedan utspringet. Men jag är här nu, har egentligen inget att klaga på. För allt och alla som är runt mig nu är så bra. Även fast vissa människor fattas så lär man sig leva vidare och framförallt att man fortfarande lär sig.
Jag vill inte kunna allt, för jag har massor kvar att lära och upptäcka.
Jag kanske inte fick tjejen jag under långa delar av min gymnasieperiod drömde om att ha, som jag säkert skrivit flera sidor om. Men fan, allt annat är faktiskt bra.
Ja, en blodpropp satte stopp för min barndomsdröm om att få spela hockey, ja jag förlorade min underbara moster samtidigt. Vänner kom och gick, skratt och tårar delades. Men jag känner verkligen att det mesta har fallit på plats och lugnat sig. Har lyckats hitta mig själv lite mer, även fast varenda dag inte är så som man önskar.

Alla gånger jag med gråten i halsen skrev och skrev alla möjliga jobbiga tankar jag inte kunde bära med mig själv. Alla gånger jag har stött på mängder av olika sorters människor, som man trott ett tag att fan. “Det här är fan rätt.” Men icke, det rätta alltid legat i roten. Dom jag haft med mig från början, även hur pissigt beteende jag kan ha haft då en dag inte är i ens händer så är dom kvar. Att jag har det och att dom själva kan känna den tryggheten i mig, vad mer kan jag begära? Vänner, nära och kära är allt.

Just nu i detta skede, är det här en känsla för stunden som jag bara känner starkt för att skriva. Något som bara skrivandet kan ta ifrån mig.
Jag skriver ner det och låter det vara nedskrivit, för det var detta som fick mig att känna någon slags lättnad djupt inne i bröstet bland abstrakta känslor. Bland svek, smärta och oro. Så hjälpte det att bara skriva och skriva, tills den där känslan bara sa att det inte längre fanns något mer att gräva ut från mig.
Skulle egentligen kunna fortsätta skriva ett tag till, men den där svenskauppgiften kommer inte göra sig själv.

– E.S

“Most of our lives are a series of images, they pass us by like towns on a highway. But sometimes a moment stuns us as it happens and we know that this instant is more than a fleeting image. We know that this moment, every part of it, will live on forever.”


Resolution

Ibland blir jag rädd, rädd av tanken att bara vara helt själv.
Ibland vill jag vara helt själv, ibland behöver jag bara någon.
Ibland behöver jag dig och ibland behöver jag dig inte alls.
Ibland kommer du, ibland går du.
Jag är van. Att ha allt, sedan inget, sedan allt, sedan inget igen.
Du kan komma. Du kan gå, hur mycket du vill.
För du vet att oavsett hur mycket jag på utsidan visar att jag inte vill så skriker det inom mig hur jävla mycket jag behöver dig.
Nu, idag, imorgon, nästa vecka om ett år. Alltid.

– E.S

Ocean

Vet inte riktigt.. Ibland vill man någons bästa alldeles för mycket på något sätt, så man nästan slutar tänka på sig själv och allt annat. Nästan så mycket så att när något litet händer så tar man åt sig, man tänker på småsaker som inte den andre gör. Man kan överreagera enligt andra men i ens egna bubbla har man hela situationen uppritad som bara man själv kan förstå.
Det är farligt att bli så överbeskyddande av någon så att man börjar stöta bort andra. När man sedan har gått isär så står man där och man har lurat sig själv lite grann. Vänskap är inte alltid perfekt, ibland har man bara inte sin favoritdag, ibland kan inte alla pusselbitar bara falla på plats.

Jag är en överbeskyddande person. Jag vill alla mina vänner väl, verkligen. Jag hugger kniven framifrån och låter mina vänner veta om det är något jag är missnöjd med. Jag gör det för att jag älskar dom, för att jag inte kan låta något som inte är rätt för mig bara låtas gå. Man ska kunna stå upp för sig själv, kunna ta andras åsikter om något är fel likaså låta han/hon få veta när något inte är som det ska. Det ska inte finnas något att dölja, ärlighet uppskattas och värderas.
Att gå bakom ryggen och få någon att må bra för stunden av en lögn håller aldrig. Att låta personen veta när man är missnöjd underlättar allt, att vara rak och ärlig och komma fram till en lösning till att fixa det man är missnöjd med.
Vänner är det bästa, ibland är det personer man verkligen hoppats på och är äkta. Ibland är det personer man hoppats på ska vara den där bästa vännen men egentligen visas vara den man bara kan se igenom.
Livet kommer alltid se ut på detta viset. Lev nu, ta vara på det du har och låt ingen förstöra dig, det du har och värderar.

– E.S

Safe And Sound

Ibland finns det tankar som slår mig, vissa människor kan man verkligen inte klicka med på någon punkt känns det som. Vad jag känner är det oftast ena personen som bara inte kan vilket leder till att den andra försöker för mycket och att det till slut bara blir fel.
Jag kan märka vid en första konversation med en tjej t.ex vart jag har henne och hur långt jag skulle kunna gå med tjejen om jag nu skulle rita upp en bild i huvudet av oss.
Det finns den du direkt har olika åsikter med som du lätt kan göra irriterad genom att bara säga vad du tycker, sen finns det hon som helt håller med rakt igenom med allt du tycker.
Sist men inte minst, tjejen som inte håller med när det gäller allt men gärna lyssnar och respektfullt accepterar det man säger. Jag tror att tjejen som som håller med rakt igenom är den typiska tjejkompisen som du inte kan ha några problem med och är för bra på något sätt. Den första kan man lista ut själv och den sistnämnda är flickvännen.
Jag tror att denna tjejen inte är någon man letar fram, allt handlar om ödet, var, när och hur allt detta kommer fram får ödet bestämma. Antingen så klickar det eller så gör det inte det.

Jag känner bara att jag har kommit i en viss ålder där jag inte orkar ha någon sviktande eller kortvarig relation med någon.
Tänker jag mig och henne så tänker jag mig, henne och år framåt. Inte så att jag har något mål att nå så långt för att bevisa för mig själv att jag kan för det är ett misstag. Utan målet är egentligen känna en så stark kärlek så jag bara vet att det kan hålla hur länge som helst.

Jag har verkligen mött alla dessa typer jag beskrivit, inte några jag har dejtat eller så utan alla möjliga ställen krogen, fester et.c.
De öppna, dom som det är en hel tegelmur i framför och dom som har hinder framför sig för att sedan kunna nå fram till. Jag vet inte, men detta tycker jag kan vara så intressant och samtidigt väldigt oklart att kunna beskriva fullt ut.
Att man med vissa bara inte kan bilda någon bra relation med, att man vid en första diskussion slutar upp i hopplöshet om andra personen. Det liksom vill sig inte. Sedan finns det ju mind games, men det är en helt annan story.

Tjejer gillar att bli jagade, inte direkt så svårt att lista ut. Men just det där med mind games. Jag tycker det kan vara det mest onödigaste som finns, varför inte bara låta allt gå som det går och inte sitta där och försöka lista ut vad hon tänker för att sedan komma på ett sätt att reagera i nästa situation. Allt det där trappas upp till värre grejer, sakta utan att man tänker på det vilket leder till ren skit!

Kärlek, enligt mig ska ske naturligt med hinder som man tillsammans ska möta och ta sig igenom. Mind games är en tävling mot varandra som båda inte vinner något på och ett spel där någon inte ens hinner möta målsnöret.

– E.S

Yes

Besvikelse, att vara besviken och inte sur även fast man har rätt till att vara det kan var sjukt jobbigt.
Känna sig sårad och sviken. Den skärande känslan djupt inne i bröstet, i själen. Det gör så ont. Men jag sa en gång, att jag aldrig mer skall låta någon få ner mig på knäna och må dåligt igen. Att ligga där sömnlös varje natt, ligga orolig och bry sig för mycket om personen, utan att någon ens är medveten om det.
Det ska inte hända igen och det kommer det inte, för detta är över helt enkelt. Punkten i slutet av meningen, finns inget som kan sägas eller göras som kan ändra något längre. Det är slut på detta, på oss, på tankarna, tanken av dig, tanken av oss, allt.

E.S