As the sun goes down

Jag vet inte riktigt, eller jo jag vet. Men samtidigt inte. Vissa saker vet jag inte och vissa saker är rätt klara. Hösten har för mig i alla år varit skola, skola och skola. Men just nu har jag fria händer, det mesta är i stort sett fritt. Kan göra så mycket. Jag känner mest för att bara dra, någonstans långt här ifrån. Eller iallafall bara iväg ett tag, från denna stad. Och så kommer nog fallet bli inom snar framtid.

Löven börjar falla, långa dagar övergår till korta dagar och ju mer man bara sitter och tänker på saker man vill göra desto mer vill man bara uppfylla allt. Man befinner sig inomhus mer, vilket gör att man automatiskt känner sig mer ensam. Man behöver någon. Någon slags närhet, någon som får en att känna sig omtyckt. Man vill bara ge någon kärlek, man vill vara någon tjejs trygghet. Bara veta att hon kan räkna med en, under alla dagar. Bra som dåliga, iallafall jag känner så.
Sommaren är liksom mer… ”Äsch! Umgänge, grill, bad och kanske någon flört.” Men om jag ska vara uppriktigt ärlig så har den här staden förstört mitt hopp när det gäller människor och att hitta någon. Har blivit så jävla kräsen. Efter man jobbat på krogen så finns det alltid någon som börjat limma på en och vill med hem. (läs det där utan att få det till att jag har skalle)
Kompisar säger att det är nice. Jo det kan vara nice, men fan. Jag orkar inte och tänker inte ta hem en packad tjej som vinglar på benen. Mest för att jag inte vill låta henne göra bort sig, och mycket för att hon säkert vet bättre. Det ska inte hända bara.

Men desperat efter någon är jag ändå inte, jag var det under gymnasiet, som fan. För alla verkade ha något lyckligt kärleksliv medan man själv låg hemma om kvällarna och krama om andra kudden tills man somna. Idag känner jag mer att varför leta och leta när jag vet att en dag kommer det bara dyka upp. Någonstans.

Saknar fan människor också, saknar mina vänner i Norge. Även gänget man fick träffa i Napa ploppar upp i huvudet. För härliga människor det där. Den resan, sjukt vad den vände på mitt liv. Är evigt tacksam att jag åkte. Det var den som väckte mig och fick mig att inse att det fan finns en värld där ute, med massa människor. För när man befinner sig i samma stad med samma människor år efter år så blir man på något sätt isolerad och fast från allt annat. Man tror nästan inte att det finns en fet jävla värld där ute, därför är det nyttigt att resa. För alla! Sinnet och själen behöver det. För det ger en nytändning.

Jag väntar på dig.

– E.S