Allmänt.

Sitter på sängkanten med sprängande migrän i mörkret. Jag drar igenom en djup suck och tänker. Om bara någon kunde förstå? Om bara någon verkligen kände Emir, om bara någon kunde förstå alla mina tankar som rör sig i huvudet, om det bara fanns någon där för mig hela tiden, om någon kunde försöka förstå mig. Jag kan bara förstå mig själv och lita på mig själv. Ena sekunden är man ens bästa vän och den andra är man bara luft.

Jag har enda sedan jag var liten varit delaktig i mycket har alltid varit i  ”centrum” där allt ska hända och jag har alltid velat hjälpa människor och vänner, fast det var mer på senare dagar jag började hjälpa mycket och finnas där som stöd och prata. Jag hatar folk som ska låtsas finnas där och säger det bara för att verka bry sig, skulle hellre vilja höra ”NEJ JAG FINNS INTE FÖR DIG OCH KOMMER ALDRIG ATT GÖRA DET!!”, än att få höra att en person finns där, men när man verkligen behöver något så bara glider person iväg och bryr sig inte och hittar på ursäkter för att inte kunna prata. Det hugger till. När jag säger att jag finns för någon, finns jag där! Det är ingen idé att säga något man inte menar.
Jag gillar ärliga människor, människor som kan vara sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker om allt. Speciellt människor som inte bryr sig om pengar och status. Det är riktiga människor. Du vet vilka som är dina riktiga vänner när du har det som sämst!

Slösa aldrig energi på människor som inte får dig att må bra.

”If you’re not making someone else’s life better when you’re wasting your time” 

– Emir Sehalic