Ibland känns det som man är den enda anledning till att man umgås, att man försöker tvinga fram något. Alltid vara någon, göra allt för att vara en bra vän. Känns som att oavsett vad man gör så är man fortfarande ingen att räkna med. Ibland tror jag även det är lätt att inbilla sig att ingen tänker på en. Inte direkt något jag begär med när man själv sätter sig i situationer eller tänker sig hur mycket man offrar och faktiskt gör för vissa och responsen knappt blir ett tack så känns det mest, ”vad fan gör man ens?” Är ändå glad över det jag har, vill inte klaga. Men ibland känns det bara som man blivit huggen i ryggen av vissa. Som man sen träffar och allt är sig likt, när man inte närvarar så är kontakten tvärdöd. Det är synd för det finns vissa jag skulle kunna offra så mycket för. Vänner som jag faktiskt trodde jag skulle ha med mig längre fram i livet. Men det är lätt att grubbla över dom som bara försvinner, när dom man har vid sin sida år efter år alltid är där och är så jävla oslagbara. Älskar er.

– E.S

10302056_10203055910711989_1468451210064035164_n
10384190_820175504670650_4655544170311640372_n
10375594_697634596956588_2036141137_n
10414877_4234945568560_7837873888829534980_n
20150417_211200
20150518_164538
IMG_20150404_212637 (1)
10497208_10203394066445671_3885115795705148364_o