Wicked games

Det är lite lustigt hur mycket vi idag är redo att åstadkomma att passa in. Hur vissa gör allt, ger allt för att kunna vara något i andras ögon. Varför ens? För vad? Likes? Passa in? Tycker vi bara gör helt fel egentligen.
Varför känna att man ska behöva göra en vissa saker eller undgå vissa saker bara för att det inte ses som ”okej” i andras ögon?
Jag vet inte alltså, men ibland tycker jag bara vi människor målat upp någon slags bild över hur samhället ska se ut. Hur vi själva ska se ut, hur vi ska bete oss, hur vi ska reagera. Helt enkelt hur och vilka vi ska vara? Känner du något, säg det!

Klart man ska ha all rätt att uttrycka sig, sen om någon inte gillar det eller inte. Vem bryr sig? Varför ska man vara så rädd och tänka så mycket på vad andra ska tycka om allt? Du håller inte med och gillar inte hur jag uttryckt mig, fine. Sorry! Men det är så jag tycker liksom.
Tycker fler bör ha mentaliteten att känna att man kan ha åsikter som kan sticka ut lite, men självklart till en viss gräns!
Ofta kan det ske att man har en åsikt som sticker ut och mycket väl kan vara sann, samtidigt som många instämmer fast oftast inte visar det eller vill säga det. Varför? För att det inte är värt chansen att möjligtvis bli illa omtyckt. Börjar dock en person tycka om det, sedan ännu en till så är det helt plötsligt okej.
Vi är rädda, för rädda om vad andra ska tycka för att ens våga stå för något och yttra oss! En svaghet många bär. Sedan finns det omvända hållet som är emot och det är dom som gör sig hörda och syns mer.

Fler behöver som sagt stärka mentaliteten och sin egna vilja lite. Vi har påverkats för mycket av varandra och från ingenstans har vi själva utan att vi är medvetna om det bildat oskrivna regler om hur allt ska vara. Vad vi får skriva och inte, hur bilder ska publiceras på Instagram. Vad man ska skriva på Twitter/Facebook och inte.

Twitter är en privat mikroblogg, sist jag checkade så fungerar blogg som en dagbok. Man skriver det man känner. Man uttrycker sig oftast för stunden och det som faller en i tanken för stunden. Vill man inte se det så behöver man inte. Går man till personangrepp mot en enskild individ, är taskig och skriver direkt till människan så förstår jag givetvis en slags ilska och det är något som aldrig är okej.
Men vill man få sitt sagt om något man känner i allmänhet, bara få uttrycka sig om det man bara känner för. Skriv, skriv och skriv! Vill du ta massa bilder och lägga upp på Instagram utan att känna att du lägger upp för mycket så gör det?
Vi har blivit sjuka av oss själva. Det som är okej är inte längre okej? Och det som egentligen är mentalt efterblivet är liksom det rätta?
Det är så lätt att följa strömmen och vara tyst istället för att bara stå stilla och få sitt sagt.

Jag är inte alltid den bästa människan, jag kan uttrycka mig fel. Men jag kan samtidigt uttrycka mig rätt. Jag gör helst båda än att sitta med en igentejpad mun.

Det bästa är egentligen musiken.