Wild Eyes

Ibland behöver jag bli påmind. Det är lätt hänt, att jag glömmer bort min bakgrund och mina rötter. Det är cirka 6 år sedan jag besökte Bosnien. Landet mina föräldrar föddes och växte upp i, landet som alltid beskrivits som det allra vackraste när mina föräldrar var i min ålder. Landet som jag alltid besökte år efter år tills min mormor och moster olyckligt gick bort och fick min mor att inte vilja åka dit på grund av all sorg och minnen som väcktes vid liv

Alla berättelser jag hört från mina föräldrar hur dom hade det i min ålder, hur allt var bekymmersfritt och fint. Att allt egentligen bara vände och blev blodbad under första delen på 90-talet. Ett krig där folkmord präglade förstasidorna på kvällstidningarna och inte längre allt bra landet stod för.
Att min far gick från att jobba, ha barn och fru till att se dom lämna och låta dom ta sin egna väg till ett helt främmande land. Att få begrava sin egna vän för ingen kunde göra det. Att få gå igenom så mycket skit.
Ett krig? Där allt egentligen handlade om en sak, etnicitet och religion. Att en tro ska påverka så mycket så man är redo att döda och att människan än idag inte lärt sig. Efter ALLT som skett i denna värld genom alla århundraden. Jag skakar på huvudet i ren frustration och drar samtidigt fram en fet hopplös suck.

Att mina föräldrar tog sig hit på egen hand, fick lära sig språket, kulturen och framförallt lära sig att leva ett normalt liv igen. Och att de idag har yrken jag egentligen kan drömma om och ett nybyggt hus även så.

Fatta att någon tar exakt allt ifrån dig, du sätts på en helt ny destination. En alldeles helt ny plats och du ska börja om. Dina bästa vänner du hade innan kriget finns inte idag, du har ingen aning om ifall de än idag lever eller vad som överhuvudtaget hände med dem.
Jag satt här om dagen med min mamma i köket. Jag ställde henne frågan “mamma, undrar du inte ibland vad dina gamla vänner från gymnasiet gör idag?”. Hon svarade med ett lite halvt så där sorgligt leende på läpparna att tankarna slår henne ibland, att hon undrar vad dom gör idag. Och att tanken även susar förbi vilka som fortfarande idag är vid liv.

Bara det där fick mig en sjuk tankeställare. Jag skulle inte ens i min vildaste och hemskaste mardröm ens föreställa mig själv få upp tanken och fråga mig själv “Vad gör Deni idag, lever han eller lever han inte?”. “Claes, blev han journalist eller dog han?” På riktigt nu, det jag nu skrev. Hur otroligt hemsk är inte den tanken om situationen nu skulle vara så att man inte visste något alls!?

Vad vill jag egentligen få ut av att berätta det lilla hemska jag fått ut på denna korta text?
Ta vara på det du har! På riktigt, jag tror vi är lite bortskämda med allt vi har. Vi har mer än vad vi tror och motgångarna vi upplever i vår vardag ska göra oss starkare som individer, bråka inte i onödan och låt det inte stå olöst när du vet att det kanske inte ens finns något att bråka om egentligen.
Allt vi har ska vi vara lyckliga över att ha, man har egentligen ingen aning om hur fort saker och ting kan vända. Med det menar jag inte att det kommer bli krig i Sverige imorgon, men vem som helst kan försvinna imorgon eller fortsätta leva ett friskt och välvårdat liv rakt igenom. Och det är det sistnämnda som jag vill att alla ska ta sig igenom, tillsammans med varandra!! 

Fan vad tråkig text egentligen, men tanken slog mig bara.

– E.S