Beautiful pain

Det faktum att jag faktiskt drömmer om bättre tider.
Vaknar upp i en grå vardag och verkligen känner att jag egentligen inte vill vakna mer, vart tar det mig? Jag måste ta mig i kragen och få till något. Jag kan inte sitta och försöka leva i det förflutna med ångest. För det är inte jag någonstans samt tar mig ingenstans.
Jag vill på något sätt bara forcera framåt egentligen. Men jag sitter verkligen fast på något vis.
Varken höger, vänster eller raka vägen fram låter mig släppas förbi.
Det finns inget eller ingen som gör mina dagar, man vill känna att man gör någon nytta för en själv och för andra. Kan inte minnas senast jag fick höra något positivt. Att någon faktiskt uppskattar en för det man gör. Tänker inte sitta och tycka synd om mig själv och vara något offer, för det är bara något utmattande och värdelöst som man verkligen inte kan få in som en vana.
Och den enda tiden man slösar är när man får för sig att man är ensam, för ensamhet är lätt att känna när allt annat bara känns skit.

Jag vet inte varför jag sitter och gnäller egentligen, är sjukt trött på mig själv och att jag ens sitter och skriver detta. Men jag skriver det här, för mig själv. Det måste ut, oavsett hur pissigt det är. Ibland vill man bara känna lite uppskattning, utan att låta självisk. Så mycket som jag uppskattar andra, så känns det som att det man gör i slutändan ändå inte räcker. För samhället är själviskt nu för tiden, är jag för sent ute? Blev jag snäll i fel tidpunkt?
Hela jag har vänt riktning. Från att vara på toppen av berget med självförtroende och “I don’t give a shit-attityd”. Till att försöka lura mig själv att jag kanske har kvar den attityden? Jag kan vara arg, jag kan skita i allt. Spotta på andra som inte ger något bokstavligt talat, men sen kommer bara tanken upp. Det är fan inte jag längre. Och den jag är nu verkar inte ge något i min favör ändå?

Jag vet inte, tankarna och känslorna sviktar och svajar. Ibland vill jag bara skita i allt och bara börja vara den riktiga skiten. Sen försvinner tankarna snabbt och jag blir den lugna och lojala killen som vill visa respekten jag själv tycker någon förtjänar. Men då är man helt plötsligt för snäll, hur ska det vara egentligen?
Fan vad förvirrad jag säkert låter. Och all denna virrighet har fått mig på dåligt humör med kort stubin och dåligt tålamod. Ryter mot dom jag inte skall ryta mot och försöker bevisa saker och vara snäll mot dom jag inte bör vara det mot.
Varför? Varför blir man så nyfiken på människor man inte känner, folk som inte har något med en att göra, iallafall jag blir det. Man vill veta, vem är det, är denna personen kanske den som får en glad till slut. Eller är man bara ute efter den där kicken man inte fått på länge.
Jag vet inte alltså. Vet inte alls mycket just nu. Jag mår svinbra, men jag är så förbannat förvirrad och vet inte vilken väg jag ska ta. Och jag är inte redo att ta “the high road” just nu, är verkligen inte det just nu..

– E.S