Måste säga nej, till mig själv, till dig. Det finns inget längre, det finns inget att ta ifrån detta längre.
Det är över och det för gott. Jag fattar det, varenda dag jag vaknar, varenda kväll jag går till sängs.

Det finns inget kvar, det finns inget mitt hjärta vill ha av dig mer. Förut skrek varenda hjärtslag ditt namn, nu finns det bara inget kvar. Bara tomhet och känslomässigt iskallt blod. För det krävs något alldeles extra för att hjärtat ska börja värmas igen och få mig att känna något igen, för någon.
På något sätt kan man bli ärrad av hopplös kärlek och svek. Men varför egentligen brytas ned av det?
För det finns så mycket annat att leva för. Även fast det kan suga att vara ensam så gör iallafall det bästa av det. Varför låta något så dåligt besegra dig?
Det är vidrigt, detta med att känna sig lämnad och dissad. Men är det värt att ens försöka lägga tanke åt det igen? Egentligen inte, hopplös kärlek. Släng det, så långt bort du möjligen kan. För det finns något mer värdefullt där ute som redan väntar. Vänta bara.

– E.S