The wolves and the ravens

Blunda, kyssa, titta. Det är inte hon, oavsett hur mycket jag försöker så är du inte hon. Du är inte den jag tjafsat med säkert 100-tals gånger och sedan löst det med. Du är inte den som jag vill ta en kula för, du är inte den jag vill kalla för min. Du är inte den jag vill såra genom att göra något som inte kommer leda till något helt enkelt.

Jag är inte en person som kan tvinga fram kärlek. Jag vet från första stund om hon är något för mig, eller om hon bara är någon man vill ha kul med. Men fortfarande är jag inte den typen längre. Gör hellre inget alls än att försöka chansa, ha kul och sen tråkigt nog lyckas såra. Jag har blivit för snäll, vet inte hur. Något vett i huvudet har man väl lyckats fått under åren.
Jag känner väl att jag är sjukt trött på tillfälligheter. Jag kan vara största douchbagen om jag nu vill, ligga med alla som är det minsta lilla intresserad av en. Men vad vinner jag på det dagen efter? Verkligen ingenting, förlorar bara självrespekten när tjejen säkert trott att hon känt sig speciell. Jag är inte den killen helt enkelt, för mig är det inte “lev livet, kn*lla alla brudar”. Kan leva livet på ett så sjukt mycket bättre och roligare sätt.

Jag är trött på det mesta som finns i denna stad och har under en längre period verkligen känt att det inte finns något att ta av här ifrån.
Hon har varit med honom. Eller så har hon varit med någon man känner, eller så är hon med alla osv osv. Det är segt, för man blir så kräsen. Jag är kräsen, kan ha sjukt svårt för att bli kär. Men när jag vet ifall jag kan bli kär så vet jag det fortare än vad jag kan komma ihåg namnet på henne vid första bemötandet. Det är sjukt, men det är så. Jag ska inte ljuga för mig själv. Men det sker inte ofta.

– E.S