En resa, ett gäng individer och en hel nystart.

En resa, en vecka. Så mycket personligheter, så mycket människor. Att man kan binda sig till människor, att man får åka till ett ställe där dom får se mig, Emir.
Den jag är, inte någon jag kan ha varit eller kan påstås vara av någon annan.
Man har kul och tar varandra för den man är för stunden, det finns inget att bevisa. Bara vara sig själv och bli dömd efter det, kan vara bland det bästa jag vet. Att heller inte veta allt om de andra utan bara leva i nuet och ta människorna för vilka de är. Inga rykten, inga bekymmer. Bara massa skratt.

Studentresan till Cypern var något bland det bästa jag gjort. Med mina otroligt, då säger jag otroligt helsköna vänner. Sedan sitter man här och skakar på huvudet och påminner sig själv om att man är tillbaka till verkligheten igen. Nu är man den Emir som i andras huvuden är avmålad som något helt annat än vad verkligheten säger. Någon man inte vill vara, men är för trött för att motbevisa.
Det kändes skönt att bara få släppa allt och komma i väg, vara sig själv och ha så förbannat kul.  Att få släppa allt som i tre år torterade ens psyke, allt som stressade en i tre år. Allt som gick emot en i tre år. Allt, bara allt negativt som hände i tre år slängdes och ett flyg till en ort med sjukt underbara individer raderade allt och nollställde allt, till normalt!

Att tänka sig tanken att man kanske aldrig mer får träffa alla dessa människor är sjukt skrämmande, ångestfyllt och förjävligt. Men en vacker dag så ses vi igen, oavsett vi vill eller inte. Jag vet det.

Tack.

– E.S