Finns det något mer jobbigare än falskhet och tomma ord? Vi sa att vi skulle vara gryma vänner livet ut. Faktum är den att folk förändras,vissa till den bättre och vissa till den sämre. Det värsta jag vet är när någon förändrar sig själv efter vem man umgås med, man gör till sig och försöker passa in när man ser att personen bara gör bort sig och borde sluta. Jag har varit med om det mesta, finns saker jag aldrig kommer glömma. Men varför ska man behöva glida isär? Har man fått för mycket av varandra? Börja den andra personen tycka att man inte duger för att man ska kunna umgås?
Umgänget upphör periodvis, man ses allt mer sällan, hörs av med ojämna mellanrum och ständigt med det där retfulla lilla ”vi måste ses snart!” hängandes i luften. Kanske hamnar man i bråk med en vän över något. Det kan vara något litet, vänskap kan vara betydligt bräckligare än man trott. Någon som man litade på och som alltid skulle finnas där kan glida iväg inom loppet av ett par sekunder, allt som krävs är en slarvig formulering eller ett ögonblicks ouppmärksamhet. Kanske handlar bråket om något större ? En livskris kan lätt komma emellan två personer. Du har det tufft och din vän agerar inte på det sätt som du har förväntat dig, kanske är din vän inte så mycket till en vän som du trott och hoppats. Du kanske skulle må bättre av att distansera dig från din vän. Eller så kanske det är tvärtom? Kanske är det du som har agerat tvivelaktigt när din vän verkligen behövde det. Det är nu upp till dig att lappa ihop relationen, och det är svårt att göra något sådant, det finns liksom inget rätt sätt att göra det på. Det finns ingen manual till mänsklig interaktion.

Jag minns när man var liten, alla kidsen lekte med varandra, om man bråka så var det om vem som skulle ha den bästa gungan på rasten, eller vem det var som egentligen vann när man lirade boll på gården eller bandy på planen. Det spelade ingen roll om man var svensk eller invandrare, ljus eller mörk. Det fanns inte ens i åtanke! Folk dömde en efter beteende och hur man var mot den andra. Man var så där galet kär i en tjej när våren började komma, om det ens var något man fick dåligt samvete över så var det när man hade fått någon tjej i klassen att grina, tjejer som jag idag klassar som en utav de bästa. Vi var barn, vi kunde göra allt. Det viktigaste är att vi idag kan skratta åt allt som hände förr och bara skapa nya minnen. Jag har kvar endel vänner från förr, sen har jag vänner som jag trodde skulle vara livslånga vänner fast det enda man gör är att hälsa på varandra. Sen vet man aldrig vad framtiden har att erbjuda, finns folk jag har lärt känna på senare tid som jag har fått förtroende för och jag hoppas det varar länge!

Idag är jag 17 år och lever i ett samhälle där status, lyssna på house, dricka alkohol och likes får en att framstå som en grym person. Vi har kommit långt!

Ta det sista med en nypa salt, vissa dagar är bara drygare än andra. Så är det bara!