Det mesta är själviskt

Då känns det som det var dags igen. Mitt huvud är uppblåst av massa tankar, konstiga sådana.
Jag målar ständigt upp en bild i mitt huvud där jag ser mig själv på flera olika ställen, utomlands och i Sverige fast aldrig i hemstaden Karlstad. Jag är så trött på vad denna staden har att ge mig, staden och dess folk har sugit ur min energi.
Jag är omringad av icke-positiv energi och försöker ständigt söka mig till det som ger mig rätt energi och det är väldigt få saker. Jag är idag glad att jag befinner mig på världens bästa arbetsplats men det räcker på något sätt inte.
Självklart är jag nöjd men jag strävar samtidigt efter mer. Jag vill fram, är rädd för att gå miste om att få upptäcka allt jag är ute efter och till slut få stå kvar och behöva ångra mig när jag känner mig för gammal för det.
Det måste ske snart. Och varför åker jag då inte? Jo, för jag är FEG! Jag är rädd, dels det och för att jag behöver åka ensam. Vågar jag det? Klarar jag det? Ingen utav i mina vänner är villiga till att upptäcka och resa som mig. Alla vill väl innerst inne men vissa vill mer än andra och för vissa är det bara en tanke. Just nu är det bara en tanke som jag vill konvertera till min vardag. Men än en gång sätter något stopp för mig. Jag kommer ingenstans med mina drömmar och jag får alltid någon tillfällig glöd som sedan blåser bort med vinden. Jag är en vekling. Min energi sitter kvar när den måste ges men har ingen kvar till att försöka underhålla mig själv med, har ont om tankar.

Som ses så har jag inte skrivit mycket här på senaste tiden. Det brukar oftast vara bra, mest för att det är då jag mår som bäst och inte har något jobbigt att dela med mig av. Så har det varit men senaste veckorna har jag öppnat den blanka sidan, klickat igång en skön låt och försökt uttrycka mig i min skrift men slutat med en rak och djup stirrande blick rätt in i skärmen.
Jag mår svinbra psykiskt och fysiskt. Men jag vill bara att fantasin och min vilja till att börja ta tag i saker och leva lite mer utanför ramarna ska börja kicka igång igen. Jag har offrat upp så mycket för folk runt om mig på senaste tiden så jag har ständigt varit så rädd för att tappa greppet om vad som är rätt för mig.
Jag är en vinnarskalle med en instinkt som skriker om att vilja lyckas och ta sig i mål. Känns som jag rivstartat och nu står stilla halvvägs, inte ens halvvägs. Och är det något jag är trött på med denna staden som jag nämnde tidigare så är det folket i den.
Det är falskhet och svek där man inte längre förvånar sig över något. Låter så in i helvete ”cheesy” med ”Jag är så trött på Karlstad” och ”Folk är falska”. Men det är så det är idag, folk är redo att hugga dig innan du själv hinner blinka och samtidigt desperat försöker försvara dig. Vill bara att alla ska kunna sluta ha så förutfattade meningar och fördomar om varandra. Jag förstår om man själv blivit behandlad illa och bildar uppfattning om en person som i första hand behandlat en illa. Då har man faktiskt all rätt att ogilla personen. Men att bilda uppfattningar om folk från saker och ting man kan tänkas ha hört är fel, helt fel!
Det kan hjälpa så mycket mer att bara prata med personen. Folk är så fega idag, snacket ska tas genom andra och inte direkt mellan personerna i fråga.

Det mesta är själviskt. Jag känner mig självisk när jag säger att jag gör så mycket för andra men inte får mycket tillbaka. Men jag känner bara att om någon i min generation kan försöka bidra med något som gynnar andra så har vi lyckats. Jag vill på något sätt att alla ska kunna samlas och försöka åstadkomma något tillsammans och sluta upp med att kramas istället som det är nu – kramas samtidigt som man står redo med kniven i andra handen.
Jag vet inte varför jag tänker så brett. Antar att det inte passar idag..

E.S