Dom säger att kärlek ska vara den där underbara känslan. Ovillkorligt och bra. Ibland undrar jag bara. Är jag kär? Inbillar jag mig kärlek och svartsjuka? Eller är jag kär? Ska man lägga så mycket energi på att försöka att inte vara kär om man är kär? Är man kär om man är redo att ge ut och ta emot smällar?

Är jag kär om jag försöker leda någon i rätt riktning hela tiden. Men är jag kär om jag samtidigt tvekar när chansen för att visa full kärlek finns?
Eller är jag bara rädd att det inte kommer se ut så som jag föreställt mig?
Är jag kär om jag bara vill någons bästa och enbart tänker ett steg längre.
Är jag kär om jag överreagerar?
Är jag kär om jag vill offra allt i min väg för att få någon att må bra?
Är jag kär om jag är överbeskyddande?
Är jag kär om jag inte ens vet om jag är kär?
Är jag kär om jag ska behöva göra ett blogginlägg där jag ständigt ställer frågan om jag är kär. Jag kanske är kär, innerst inne. Men samtidigt sitter den smått osäkra sidan av mig kvar.
Är jag tillräcklig, är jag den som någon stolt vill stå bredvid? Är jag den som någon vill att jag stolt visar upp och kallar för min? Är jag den som någon vill ha när strålkastarna på klubben är igång lika mycket som efter?
Jag vill vara kär så hårt, bara älska och sedan återigen älska. Jag kan, jag vill.. Eller?

– E.S

Ibland har jag jobbigt för att känna mig nostalgisk, ofta blir jag riktigt skrämd när jag tänker tillbaka. Saker som skett i livet, bra som dåliga.
Jag vet inte varför jag skräms. Jag blir på något sätt påmind om hur fort tiden går och oftast får jag bara känslan av att det var bättre förr. För det enda jag egentligen har dokumenterat från förr är fina stunder med leenden. När det i själva verket inte var någon större skillnad då gentemot nu. Musik och serier från förr jag lyssnade samt kollade på kan vara jobbigt på något sätt? Musik kan på något sätt låsa in en tidsperiod, när saker sker. När man gått igenom något så är det för stunden bara en låt. Ett år senare är låten som en tidsmaskin. En tidsmaskin som man slukas in i. En tidsmaskin som drar tillbaka en i extremt hög hastighet där man nästan tappar andan. Det är skumt det där.

Finns mycket jag sitter och tänker på en kväll som denna. Allt detta med minnen som finns dokumenterade.
Minns mitt sista möte med min mormor. Min pappa gick runt och filma hela tiden. Jag som dåvarande 14-åring tyckte han verkade fånig som bara gick runt och filmade en vanlig stund med min mormor.
Världens starkaste mormor, klart detta inte var mitt sista möte med henne. Men pappa visste, att en dag kan man kanske titta tillbaka och kanske känna något slags lugn i det. Har filmklippet på datorn men jag vågar inte titta. Det är bara ett klipp? Om en låt tar mig tillbaka till en period som ger mig ångest så vet jag egentligen inte vad detta klipp skulle få mig att känna. Lättnad? Kommer såren bli färska igen? Eller kommer det ta mig tillbaka till stunden min pappa krama om min mamma för att säga att hennes mor gått bort i cancer..?

Samtidigt mitt i denna hemska text så kan jag inte passa på och nämna hur otroligt viktigt det är att dokumentera, fota och filma allt man är med om. Fanns så mycket från förr jag önskar att jag kunde få se igen. Men jag var så dålig på det där. Jag var liten, världen var perfekt!! Inga dör och inget försvinner. Tills man fattar, växer upp och förstår vad livet går ut på. Jag fotar och filmar alla minnesvärda stunder jag har chans att fota eller filma. Det är det som gör bilder så unikt. Att dom kan ge en ett leende och en påminnelse om att man faktiskt haft kul och att det finns så otroligt mycket mer roligt kvar att uppleva.

– E.S