Vem tävlar jag mot?

Vem tävlar jag mot, är det dig? Är det mig själv?
Att ständigt känna att man försöker ge allt men ej lyckas, att bråka med problemen man har för sig själv i huvudet.
Att aldrig veta om det är dö idag eller imorgon, att i stort sett hela tonåren haft ett slags bekräftelsebehov.
Att alltid ha problem som ingen vet om.
Att försöka följa sin karta och inte den andres. Om någon snälla kunde hjälpa mig igenom djupa dalar och höga berg.
Att kärleken alltid var ett problem förr men egentligen finns framför mig nu.
Att ha kämpat för att passa in och bli omtyckt och till slut bli det.
Vad klagar jag på? Så fort jag har en tendens att hamna ur balans, falla tillbaka och påminnas om äldre tider fullt av dåligt självförtroende och självkänsla så blir jag rädd, väldigt rädd. Jag blir genast omedvetet otrevlig som en försvarsmekanism. Har svårt att fokusera på annat och låser mig fast vid att försöka hamna på båda fötterna igen.

Jag vill kunna älska, giva och taga under sorgens samt glädjens stund. Men när jag inte kan, vad gör jag? Vilka beslut tar jag? Mitt novembermånadens kallaste och mörkaste stund sitter jag här några minuter från att bege mig i väg för att träffa mina kära vänner. Umgås, dricka ölen, skratta, bli full, några groggar på det. Lyckas bli odräglig, trycka i fyllekäket, ta första taxi hem och lägga sig och hoppas på att morgondagen inte blir den där fylld av dåligt samvete och fundersamt undra vad som föregick under gårdagen – Jo, jag fann mig sittandes där framför datorn. Trött, utmattad och slut på energi skrivandes mitt i ett blogginlägg om hur trött jag är. För ja, jag är trött. Jag är besviken och sårad.
Att jag ständigt kan tänka mig offra så mycket för vad egentligen? Vad offrar jag mig för? Vem offrar jag mig för? Ett tack? Som man inte ens får? Dig? En person som inte bör finnas i mitt huvud? Folk tar en för givet. Folk är falska och folk ska man aldrig lita på. Titta dig själv i spegeln och fråga dig själv om du ser dig själv som folk eller vän. Folk är piss – vänner är bra.

Ha det, hej.

– E.S

Dream of?

I en värld full orolighet, glädje, sorg, hopp och förtvivlan så sitter en kille just i detta skede, aningen förvirrad men samtidigt förväntansfull. Kvällar för mig är en tid på dygnet då jag varvar ner och är för det mesta med mig själv i samma skede dyker oftast alla tankar, miljoner sådana. Jag brukar ofta tänka på min framtid och det slutar med att jag blir förvirrad och orolig då jag inte har någon aning om hur den en dag skall se ut. Det fanns en gång en pojke vars fritid, tankar och drömmar enbart sneglade kring hockey och att bli proffs. En pojke som trodde sig veta mycket som 15-åring och tog exakt allt för givet. Kan nästa skratta när jag tänker tanken – femton? Hur liten var man inte?

Åren gick och skada satte stopp, samt drömmarna och motivationen för något sånt försvann. Jag fann en period när jag slutade med hockeyn och tog upp basketbollen, den räddade mig under en period av ångest och depression och jag undrar vad jag skulle gjort utan korgen framför mig och bollen i handen. Jag drömde länge om att få spela basket på högre nivå. Men med tanke på omständigheterna och hur sporten hanteras i Sverige och framförallt Karlstad så fick det mig att inse att någon framtid för mig i den sporten var minimal. Än i dag tar jag upp bollen när jag behöver rensa tankar men det finns inte längre någon dödlig vilja till att vilja bli något där längre. Har ofta fått frågan vad min dröm verkligen är idag, precis nu.

Det finns ett väldigt starkt intresse för mig sedan 2 år tillbaka för mode, herrkläder och då menar jag inte simpelt. Utan alla kombinationer som gör en klädstil unik och värd att kunna ha på sig, som inte är smaklös utan en klädstil som är buren med glädje och stil!
Jag har verkligen under en längre tid velat ta tag i intresset och föra det vidare till någon högre nivå men hur vet jag inte än. Det finns småtankar och idéer idag som är långt ifrån att uppfyllas. Men jag tror på mig själv och det jag sätter mig in i när jag går in för det. Så vad som kan tänkas ske är ännu osäkert men väl säkert när jag är igång. Jag hoppas att i min framtid får vara den jag hela tiden drömde om att vara när jag satt i mitt rum som 20-åring, osäker och för det mesta rädd för framtiden. Om 10 år kanske detta inte ens fortfarande är mitt starka intresse, men jag känner personligen att jag växt ifrån stadiet där allt möjligt ska testas.
Jag vill utveckla mina drömmar samt få stå vid sida bredvid en kvinna där kärlen delas ovillkorligt tillsammans och där jag en dag får le och vara stolt! Sova gott om nätterna och få vara frisk med föräldrar som kan slappna av och luta sig tillbaka stolta, glada och framförallt friska! För inget i detta liv är omöjligt. Det handlar om att tro på det man gör och ha viljan till kunna bygga upp tegelväggen från grunden bit efter bit så att den blir så där perfekt som bara du vill ha den och inte halvdant.

– E.S

mödell