Så många frågor

Hur hanterar man något man skäms över så grovt. Ibland undrar jag ifall jag är tillräcklig, ifall jag kan vara på alla ställen samtidigt och lyckas lika bra. Senaste tiden har på något sätt varit tuff. Jag försöker så gott det går med att vara den bästa jag kan vara, för mig, mina vänner och världens bästa tjej.

Ibland gör man saker man inte är stolt över, saker man skakar på huvudet över och undrar vart felet i en ligger. Ibland triggas något i mig, man blir känslokall. Min egna röst i huvudet ber mig att agera, säga något. Men ut ur munnen kommer inte ett enda ord, istället blir jag tyst tills man uppnått den där gränsen då det inte är okej. Jag vet att jag gör något fel men ger mig inte förrän det bara spricker. Det sker ytterst sällan men i detta fall verkar det varit så. Samtidigt undrar jag ibland hur mycket en dålig gärning kan förstöra allt det goda man byggt upp, alla timmar, dagar och veckor man lagt sin tid på att vara den bästa man kan vara för någon.

Det finns stunder hon ber om ursäkt för att hon inte visar mycket kärlek. Men i samma veva känner jag mest att hon inte är medveten om hur mycket kärlek hon visar. Det är bara jag som aldrig varit med om det förut, har aldrig känt någon äkta kärlek från någon utom min familj förut. Binda sig till en och förlita sig på personen. Vågar jag? Kan jag? Vill jag?
Klart jag vill, djupt någonstans där inne säger det att en otrolig kärlek finns, en tjej jag älskar och kan älska länge. Men kan jag räcka till så länge, exakt det jag inte vet. Kan jag vara den jag vill vara. Kan jag vara den hon vill att jag saka vara?

Kärleken räcker till men kommer alla ageranden räcka, vara tillräckliga och alltid finnas med?
Samtidigt så känns det som man fått bevisat att oavsett hur bra man är så räcker det med en sekund för att bara dra ner hela dominoraden man lagt så himla mycket tid på.
Längesen jag skrev något, för den här tjejen har fått mig att må så himla bra.
Det fick dock bli nu då senaste tiden har varit en riktigt främmande och ojämn period som man verkligen ostabilt med något slags slingrande grepp har lyckats hålla fast vid räcket av tåget. Men jag försöker och ger verkligen allt för att snart få sitta i det.

– E.S