Vem är jag ens?

Vem är jag? Hur skulle jag själv kunna beskriva mig själv?
Ensamvarg som alltid är där det händer. Fick alltid som barn ständigt höra från lärare att jag alltid var ledare och alltid skulle vara i centrum och att jag alltid behövde leda på rätt sätt då jag oftast hamnade i trubbel.
Jag älskade spänning, ville alltid kliva lite över gränsen för att se vad det skulle leda till. Och jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte riktigt är så idag fast dock inte när det gäller korkade grejer. Brukar oftast ha starka åsikter och inte vara blyg för att uttala mig om det. Älskar att beskriva vad jag känner i skrift, vilket resulterar till att jag har lätt för att uttrycka mig i sociala medier, fel som rätt.
Har alltid haft folk som ogillat mig starkt, oftast folk som inte känner mig. Men jag förstår också, bara att dra till med ett leende och visa motsatsen om man får chansen öga mot öga.

När jag är tyst så brukar det oftast vara något jag sitter och grubblar över, något som gjort mig arg, ledsen eller besviken. Ibland kan jag bli för mycket, inser det lätt själv och tar då lätt avstånd för jag känner mig för mycket och i vägen. Vill egentligen allt och alla väl och försöker alltid sprida ett gott leende för att bidra med någon slags glädje omkring mig då ett gott leende aldrig är ett leende för mycket.
Älskar människor som är trevliga och har lätt för att totalt stänga av och ogilla någon så fort jag blivit bemött på ett dåligt sätt. Ingen egenskap jag direkt är stolt över. Har en tendens till att vara för snäll mot folk som jag inte bör vara det mot. Dock bättrat mig!

När jag bestämt mig för något, då gör jag det och när jag behöver något så ska jag ha det. När jag lovat något så gör jag allt för att hålla det. När jag älskar något så verkligen älskar jag det.

– E.S

Ibland känns det som man är den enda anledning till att man umgås, att man försöker tvinga fram något. Alltid vara någon, göra allt för att vara en bra vän. Känns som att oavsett vad man gör så är man fortfarande ingen att räkna med. Ibland tror jag även det är lätt att inbilla sig att ingen tänker på en. Inte direkt något jag begär med när man själv sätter sig i situationer eller tänker sig hur mycket man offrar och faktiskt gör för vissa och responsen knappt blir ett tack så känns det mest, ”vad fan gör man ens?” Är ändå glad över det jag har, vill inte klaga. Men ibland känns det bara som man blivit huggen i ryggen av vissa. Som man sen träffar och allt är sig likt, när man inte närvarar så är kontakten tvärdöd. Det är synd för det finns vissa jag skulle kunna offra så mycket för. Vänner som jag faktiskt trodde jag skulle ha med mig längre fram i livet. Men det är lätt att grubbla över dom som bara försvinner, när dom man har vid sin sida år efter år alltid är där och är så jävla oslagbara. Älskar er.

– E.S

10302056_10203055910711989_1468451210064035164_n
10384190_820175504670650_4655544170311640372_n
10375594_697634596956588_2036141137_n
10414877_4234945568560_7837873888829534980_n
20150417_211200
20150518_164538
IMG_20150404_212637 (1)
10497208_10203394066445671_3885115795705148364_o