Through Glass

Ibland finns det så mycket som är så otroligt spännande.
Vart befinner jag mig ens om 5-10 år? Om 10 år är jag 30, sånt är lite svårt att föreställa sig. Och något jag väldigt sällan tänker på, det enda jag egentligen begär är att jag lever ett friskt liv vid den åldern.
Det finns mycket jag vill göra med mitt liv. Det finns mycket jag vill uppleva, upptäcka och lära mig.

Låg i sängen en natt när jag inte kunde sova och tänkte. Det finns så sjukt mycket man egentligen tagit sig igenom. Lågstadiet med utskällningar, bus och bråk. Bli retad och även reta. Att lära sig bli en människa, att lära sig rätt och fel. Och att vilka man umgås med påverkar hur man är som person. Att upptäcka nytt, att bli kär i hockey vid 8 års ålder. Börja sysselsätta sig med det, lyckas bli en hyfsad spelare. Sedan ta saker för givet när allt börjar gå ens väg. Bli 13-14, nytt folk och nya bekantskaper dyker in i bilden. Bli så där tonårs-kär varannan månad. Begå nya misstag, nya galenskaper som man har all rätt att skämmas för men som kanske ändå behövdes för att bli den man är.

Lyckas bli 15-16, gå ur 9an med nöjda betyg i sin hand. Sedan börja en helt ny resa på gymnasiet. Nya lärare, nya klasskamrater. Nya jag? Nja, en mognare människa mest.
Allt är nytt, hur ska man börja? Ta plats som man oftast gjort? Vara den där som brukar vara högljudd? Blanda sig i det mesta och kanske behöva bli tillsagd en gång extra?

Skillnad var det, det var inte lika strikt på gymnasiet? Automatiskt så lärde man sig hur man skulle uppföra sig, det fanns liksom oskrivna regler. Man gick inte på högstadiet längre. Det roliga då var inte det roliga nu, man förstod att denna utbildning var roten och grunden som baserade ens framtid. Även fast man självklart var lat och självklart tramsade sig vissa gånger. Alla har vi det i oss, men det blev bara seriösare på något sätt.
Ta sig igenom ett första år med fler motgångar än vad man haft tillsammans under hela sitt liv. Nya människor, nya ansikten igen. Passar man in här? Är denna människa värd att kalla för sin vän? Mycket nytt.
Börja ett andra år, man har gått igenom det första liksom. Man vet vart man har alla, man vet vilka som kan höra vad och vilka som inte kan höra det. Man har lärt känna lärarna rätt, kanske ger någon en fredagskram innan helg. Börjar gå ut på helgerna lite mer, lär känna annat folk utanför skolan.
Börjar umgås med vänners vänner. Börjar bli kär på riktigt? Träffar tjejen, går ut med tjejen. Bjuder henne på fika och för normala konversationer. Blir sårad, lyckas komma tillbaka efter att ha blivit sårad. Vänner sviker, vänner kommer tillbaka. Man går ur årskurs två på gymnasiet.

Dags för sista året. Att det verkligen är sista året? Man vill ta den där studenten alla jämt pratar om, man vill stå där när det räknas ner från 10 och vara redo att springa. Ett helt nytt skolår, man har liksom gjort detta känner man. Man är äldst och tycker att vissa av dom som nu är yngst på skolan beter sig och ser ut som barn. Även fast bara 2 år skiljer.
Man släpper loss hjärnan lite, någonstans där inne så har redan hjärnan ställt in sig för 24:e maj och studentresa, även balen och studenten 12:e Juni 2014. Så pass tidigt, faktiskt.
Jag spenderade sista året mest att försöka leva fullt ut, bara se till att dom tråkiga ämnena jag verkligen inte gillade var någorlunda bra i höll sig godkända och dom jag var hyfsad i liksom höll sig i den standarden jag var van vid.

Första halvan över, med studentfester och äntligen ett välslipat kompisgäng som vet vart dom har varandra. Vid detta stadiet kunna varandra i princip utantill. Börja andra halvan, på något sätt känna av att det faktiskt snart är över. Faktiskt vilja vara i skolan när man annars inte hade velat, bara för att man insåg att det snart faktiskt var slut.

Börja reflektera kring den snara framtiden. Vad man ska göra sen? Det dyker upp i huvudet på riktigt liksom. Ännu mer studentfester, knappt några gräl eller jobbiga upplevelser. Mer skratt, mer uppskattning. Supa sig full i Andres etta, ha dom där otroligt roliga studentfyllorna man länge kunde skämta om med vännerna. Att sedan lyckas ta sig hela vägen till våren, med betygen satta och klara.
Sätta sig på ett plan till Cypern och Ayia Napa med ett otroligt sjukt underbart roligt jävla galet gäng. Som var mina bästa vänner under högstadieperioden men som försvann större delen av gymnasiet. Ha dom tillbaka, vara med dom igen. På något sätt var resan menat att det skulle vara vi, på plats där. Under just den tidpunkten, som att någon visste att jag ville reparera min relation och bygga upp den igen med dom.
Festa, skratta något så kopiöst. Bara ha kul och inte vara oense om någonting. Ryser nästa lite, det var fan grymt. Sedan träffa världens bästa Borlängebor. Nej jag krävde inte mer än det.

Hemma, student och bal. Det var dags för det och så vackert det var. Helt underbart, på studenten stod man där. Min klass var på väg ner sist, vilket fick mig att tro att vi skulle springa ut sist. Men det visade sig vara tvärt om, min klass skulle ut först. Nedräkning från tio, sedan var det bara att springa. Först ut var man. Som att någon hade skrivit ett manus, killen som alltid var i centrum även om han ville det eller inte. Killen som ville vara först på plats där saker hände. Som att någon där uppe hade sett min gymnasietid och bad mig att ställa mig först av hundratals elever för att springa ut och möta havet med folk av människor. Känns som ett rätt bra slut på en sjuk tid.
Ibland sitter jag, som jag gör nu och kan inte fatta att allt detta har hänt. Och en dag när jag är 30, kanske jag sitter och ler åt vilket otroligt onödigt orolig liten 19-åring jag var egentligen. Men det vet jag inte än. Det enda som gäller är att jobba hårt och se livet från den ljusa sidan så mycket som möjligt.

Fan vad mycket text.

Godnatt!

– E.S

Shine

Om jag fick välja så hade jag helst velat flytta iväg, bara för att slippa se vissa människor som man totalt tröttnat på att ens se och höra.
Jag tror jag behöver den där resan som alla behöver årligen, börjar bli sjukt trött på att vara här hemmma. Har varit här för länge, hört allt snack om alla för länge. Sett allt som sker för länge, varit omkring folk jag inte vill vara omkring för länge.
Vill bara iväg. Packa den där väskan och dra iväg, slappna av och upptäcka lite. Lämna mobilen på nattduksbordet och njuta av en semester.
Ibland vill man ta vara på varenda avslappnad tid man hittar på med sina vänner. Men när man vill för mycket och det enda stället man befinner sig på är i denna håla så går det inte bara. Vad ska man göra när det är så situationen ligger till.
Finns vissa personer jag inte tål att höra ifrån, eller ens bara vara i närheten av. Det kanske inte beror på personen, kan lika gärna bero på mig. Att det är jag som behöver en paus från allt. Vad vet jag ens, men skönt vore det.

-E.S

Wild Eyes

Ibland behöver jag bli påmind. Det är lätt hänt, att jag glömmer bort min bakgrund och mina rötter. Det är cirka 6 år sedan jag besökte Bosnien. Landet mina föräldrar föddes och växte upp i, landet som alltid beskrivits som det allra vackraste när mina föräldrar var i min ålder. Landet som jag alltid besökte år efter år tills min mormor och moster olyckligt gick bort och fick min mor att inte vilja åka dit på grund av all sorg och minnen som väcktes vid liv

Alla berättelser jag hört från mina föräldrar hur dom hade det i min ålder, hur allt var bekymmersfritt och fint. Att allt egentligen bara vände och blev blodbad under första delen på 90-talet. Ett krig där folkmord präglade förstasidorna på kvällstidningarna och inte längre allt bra landet stod för.
Att min far gick från att jobba, ha barn och fru till att se dom lämna och låta dom ta sin egna väg till ett helt främmande land. Att få begrava sin egna vän för ingen kunde göra det. Att få gå igenom så mycket skit.
Ett krig? Där allt egentligen handlade om en sak, etnicitet och religion. Att en tro ska påverka så mycket så man är redo att döda och att människan än idag inte lärt sig. Efter ALLT som skett i denna värld genom alla århundraden. Jag skakar på huvudet i ren frustration och drar samtidigt fram en fet hopplös suck.

Att mina föräldrar tog sig hit på egen hand, fick lära sig språket, kulturen och framförallt lära sig att leva ett normalt liv igen. Och att de idag har yrken jag egentligen kan drömma om och ett nybyggt hus även så.

Fatta att någon tar exakt allt ifrån dig, du sätts på en helt ny destination. En alldeles helt ny plats och du ska börja om. Dina bästa vänner du hade innan kriget finns inte idag, du har ingen aning om ifall de än idag lever eller vad som överhuvudtaget hände med dem.
Jag satt här om dagen med min mamma i köket. Jag ställde henne frågan ”mamma, undrar du inte ibland vad dina gamla vänner från gymnasiet gör idag?”. Hon svarade med ett lite halvt så där sorgligt leende på läpparna att tankarna slår henne ibland, att hon undrar vad dom gör idag. Och att tanken även susar förbi vilka som fortfarande idag är vid liv.

Bara det där fick mig en sjuk tankeställare. Jag skulle inte ens i min vildaste och hemskaste mardröm ens föreställa mig själv få upp tanken och fråga mig själv ”Vad gör Deni idag, lever han eller lever han inte?”. ”Claes, blev han journalist eller dog han?” På riktigt nu, det jag nu skrev. Hur otroligt hemsk är inte den tanken om situationen nu skulle vara så att man inte visste något alls!?

Vad vill jag egentligen få ut av att berätta det lilla hemska jag fått ut på denna korta text?
Ta vara på det du har! På riktigt, jag tror vi är lite bortskämda med allt vi har. Vi har mer än vad vi tror och motgångarna vi upplever i vår vardag ska göra oss starkare som individer, bråka inte i onödan och låt det inte stå olöst när du vet att det kanske inte ens finns något att bråka om egentligen.
Allt vi har ska vi vara lyckliga över att ha, man har egentligen ingen aning om hur fort saker och ting kan vända. Med det menar jag inte att det kommer bli krig i Sverige imorgon, men vem som helst kan försvinna imorgon eller fortsätta leva ett friskt och välvårdat liv rakt igenom. Och det är det sistnämnda som jag vill att alla ska ta sig igenom, tillsammans med varandra!! 

Fan vad tråkig text egentligen, men tanken slog mig bara.

– E.S