Save me

En gång i tiden fanns det någon som fick mig att tappa andan, fick mig att kännas speciell på något vis. Fast man egentligen hela tiden levde mer av en illusion så trodde man alltid att något fanns där. Kärlek och känslor tillsammans är ett så starkt vapen. Det är verkligen något som får ner en på knäna väldigt väldigt enkelt.Det finns mycket som gör en svag för en annan människa. För mig kan det vara leenden, ögon, charm.

Ibland vill jag bara ha någon, vara kär och känna kärlek tillbaka. Bara känna att jag är någon i hennes ögon. Men med tanke på hur skitit det alltid varit för mig så borde jag hata allt som har med kärlek att göra. Och egentligen känna att jag borde ha svårt för att bli kär igen eller lita på någon eftersom jag blivit sårad så många gånger tidigare. Men varför egentligen? Livet är inte till för att levas i rädsla, man ska inte gömma sig för livet och verkligen inte kärleken.
Varför stänga inne sina känslor och inte lita på någon ny bara för att den förra satte dig på fel plats. Jag tänker på det ibland, hur fett det vore att faktiskt få vara kär på riktigt. Och inte i något helt värdelöst egentligen. Något riktigt kasst. Och ibland undrar man om man kastat bort massa tid på att vara kär i någon där man egentligen visste att det förmodligen inte skulle ske något. Men kärlek ger en alltid något slags hopp. Likaså om att det ska bli ”jag och hon”. Vem hon nu en dag kan vara.

Varför sitta och puttra om en och samma person? Man är inte själv värd det. Och hon är säkerligen inte värd något av uppmärksamheten.
Men hur säger man egentligen hejdå till någon man innerst inne inte vill lämna? Jag tror inte direkt det går att säga hejdå. Detta låter säkert hemskt, men det är som att gå miste om någon nära. Som gått bort, som man tagit farväl av men egentligen inte vill lämna. Personen raderas bara. Och man får leva vidare och hitta andra sätt för att kliva över den jobbiga tröskeln. Tro på sig själv, vara stark och bara göra det som känns bäst för en i vardagen. Även fast man känner att det egentligen inte finns något intressant som kan väga upp sorgen så får man bita ihop, bara ha tänket att det en dag blir så himla mycket bättre och ljusare!

Har inte skrivit på ett tag, har verkligen inte haft något i huvudet att lätta på. Och därför så blir det inget nedskrivet. Ingen aning vad jag ville med denna text egentligen, kort sammanfattat kan väl vara att kärlek och att vara kär är fett! Och det som varit har varit och det som komma skall bara kommer vara så himla mycket bättre. Bara man vill!

– E.S

 

Beautiful pain

Det faktum att jag faktiskt drömmer om bättre tider.
Vaknar upp i en grå vardag och verkligen känner att jag egentligen inte vill vakna mer, vart tar det mig? Jag måste ta mig i kragen och få till något. Jag kan inte sitta och försöka leva i det förflutna med ångest. För det är inte jag någonstans samt tar mig ingenstans.
Jag vill på något sätt bara forcera framåt egentligen. Men jag sitter verkligen fast på något vis.
Varken höger, vänster eller raka vägen fram låter mig släppas förbi.
Det finns inget eller ingen som gör mina dagar, man vill känna att man gör någon nytta för en själv och för andra. Kan inte minnas senast jag fick höra något positivt. Att någon faktiskt uppskattar en för det man gör. Tänker inte sitta och tycka synd om mig själv och vara något offer, för det är bara något utmattande och värdelöst som man verkligen inte kan få in som en vana.
Och den enda tiden man slösar är när man får för sig att man är ensam, för ensamhet är lätt att känna när allt annat bara känns skit.

Jag vet inte varför jag sitter och gnäller egentligen, är sjukt trött på mig själv och att jag ens sitter och skriver detta. Men jag skriver det här, för mig själv. Det måste ut, oavsett hur pissigt det är. Ibland vill man bara känna lite uppskattning, utan att låta självisk. Så mycket som jag uppskattar andra, så känns det som att det man gör i slutändan ändå inte räcker. För samhället är själviskt nu för tiden, är jag för sent ute? Blev jag snäll i fel tidpunkt?
Hela jag har vänt riktning. Från att vara på toppen av berget med självförtroende och ”I don’t give a shit-attityd”. Till att försöka lura mig själv att jag kanske har kvar den attityden? Jag kan vara arg, jag kan skita i allt. Spotta på andra som inte ger något bokstavligt talat, men sen kommer bara tanken upp. Det är fan inte jag längre. Och den jag är nu verkar inte ge något i min favör ändå?

Jag vet inte, tankarna och känslorna sviktar och svajar. Ibland vill jag bara skita i allt och bara börja vara den riktiga skiten. Sen försvinner tankarna snabbt och jag blir den lugna och lojala killen som vill visa respekten jag själv tycker någon förtjänar. Men då är man helt plötsligt för snäll, hur ska det vara egentligen?
Fan vad förvirrad jag säkert låter. Och all denna virrighet har fått mig på dåligt humör med kort stubin och dåligt tålamod. Ryter mot dom jag inte skall ryta mot och försöker bevisa saker och vara snäll mot dom jag inte bör vara det mot.
Varför? Varför blir man så nyfiken på människor man inte känner, folk som inte har något med en att göra, iallafall jag blir det. Man vill veta, vem är det, är denna personen kanske den som får en glad till slut. Eller är man bara ute efter den där kicken man inte fått på länge.
Jag vet inte alltså. Vet inte alls mycket just nu. Jag mår svinbra, men jag är så förbannat förvirrad och vet inte vilken väg jag ska ta. Och jag är inte redo att ta ”the high road” just nu, är verkligen inte det just nu..

– E.S

 

Thinking out loud

Jag vet inte, är som himla trött, stressad och bara allmänt nere. Det finns inget som glädjer just för tillfället. Jag är fruktansvärt förvirrad, vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Vem tänker ens tanken av att fråga sig om hur man mår nu för tiden? Jo kanske när man snabbt en sekund går förbi någon bekant där ”Allt bra?” har blivit av en ny hälsning. Är bara TRÖTT, stod ute i ren frustration och skottade snön, blir arg av att titta in i datorskärmen. Blir till och med arg på mamma utan anledning. Vill att något ska hända, är trött på jävla nattklubbsträsket där jag ska fota massa folk hela tiden. ”Drömjobbet ju!”, nej det är det fan inte. Jag vill iväg, jag kan dra till Norge men jag pallar inte? Norge är samma skit. Kallt, grått och trist. Sen är det så överdrivet det där med att man tjänar så mycket pengar.

Vill ha varmt land med nya människor. Där jag kan LE. Fatta att få skratta mer än man får lipa.
Jag vaknar varje dag i hopp om något som kan förgylla dagen på något sätt. Letar kickarna men finner inga. Dom är helt borta, likaså jag för tillfället. Jag försöker ringa någon vän i hopp om att komma på skönare tankar, snacka om något kul. Men inte ens det funkar.
Vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag är trött psykiskt, mitt huvud är bara tungt och trött. Jag pallar inte mer bara. Något måste hända och som det ser ut just nu så går inget så som jag målat upp det. Fan, fan och FAN. Minsta lilla irriterar mig nu. Känns som jag ger så mycket utan att få något i retur. Men som alltid, better days will come. Gäller bara att ta sig igenom denna gråa januarikyla.

– E.S

Måste säga nej, till mig själv, till dig. Det finns inget längre, det finns inget att ta ifrån detta längre.
Det är över och det för gott. Jag fattar det, varenda dag jag vaknar, varenda kväll jag går till sängs.

Det finns inget kvar, det finns inget mitt hjärta vill ha av dig mer. Förut skrek varenda hjärtslag ditt namn, nu finns det bara inget kvar. Bara tomhet och känslomässigt iskallt blod. För det krävs något alldeles extra för att hjärtat ska börja värmas igen och få mig att känna något igen, för någon.
På något sätt kan man bli ärrad av hopplös kärlek och svek. Men varför egentligen brytas ned av det?
För det finns så mycket annat att leva för. Även fast det kan suga att vara ensam så gör iallafall det bästa av det. Varför låta något så dåligt besegra dig?
Det är vidrigt, detta med att känna sig lämnad och dissad. Men är det värt att ens försöka lägga tanke åt det igen? Egentligen inte, hopplös kärlek. Släng det, så långt bort du möjligen kan. För det finns något mer värdefullt där ute som redan väntar. Vänta bara.

– E.S

 

Våga sakna, våga älska, våga gråta, våga ta för dig, våga vara dig själv och våga säga vad du tycker. Ibland har jag själv svårt för att alltid säga det jag tycker och känner, därför har jag oftast lättare för det genom skrift.

Något jag ibland har svårt för att greppa är falskhet, hat och svek. Jag håller själv med om att jag inte var den bästa personen förr, gjorde otroligt grova misstag på många sätt. Misstag som verkligen förändrade mig och mitt liv på ett sjukt sätt. Mer misstag över hur jag agerade, mot folk osv. Var kanske inte den bästa vännen alltid. Det är verkligen saker jag själv burit med mig genom alla år, inte ens misstag som mina föräldrar vet om. Då jag nästan aldrig öppnar upp mig för dom.

Men det har lärt mig en sak och det är hur mycket jag har lärt mig att uppskatta och värdera mina vänner, högt! Bör jag ångra mina misstag? Under just den tiden, självklart. Men nu i efterhand, förmodligen inte. Eftersom jag är tacksam för den jag är idag och vart jag befinner mig. Jag var ju ung och osmart, var sällan med om motgångar så jag kunde väl aldrig ana att saker kunde vända sig emot en. Det är viktigt det där, att aldrig ta saker för givet. För det är farligt, riktigt farligt.

Jag tycker det är synd om folk som lämnas utanför, speciellt bra människor med ett riktigt gott hjärta. Varför egentligen?
Fast det känns verkligen som man äntligen kommit i åldern där popularitet försvunnit en del från bilden. Det viktigaste är inte längre att man är med ”innefolket” utan det som värdesätts högst är hur gott hjärta man har och det är verkligen något jag älskar.

– E.S

Roll the dice

Då har man vinkat bort 2014 och välkomnat ett nytt år.
Som jag sagt tidigare så jag har inga nyårslöften. Har inget speciellt jag vill uppnå förutom att bara hålla mig i rätt riktning och se till att aldrig tappa greppet från det goda. Hålla mig fokuserad och se framåt hela tiden och hålla igång det positiva så mycket jag kan.

Jag är så fruktansvärt tacksam över att få ha spenderat mitt nyårsfirande med dom allra bästa vännerna som gör min vardag till något värt. Även fast man inte alltid är överens om saker och ting så är vänskapsbanden alltid starkt knutna. Något som jag tar med mig från 2014 är våren och sommaren som förändrade mycket. Jag blev gladare, mer pigg på livet och fann äntligen hopp för saker igen.
Vänner jag under åren hade glidit isär med kom äntligen tillbaka. Och jag kan inte vara annat än glad och tacksam för det. Hade en legendarisk studentresa. Där nya ansikten präglade allt till positivitet. Och ansikten som jag än idag längtar efter att få bevittna och mötas med igen. Fick även besök av några vilket glädje mig något otroligt! Vi kommer ses igen. Det är jag säker på.
Hade även en underbar bal och student som jag sagt så många gånger tidigare i andra inlägg. Kärleken var inte på min sida 2014 heller. Men det är inget jag låter påverka mig negativt. För jag har sedan tidigare valt att bara se framåt, är 19 år herregud.

Fick i slutet av sommaren uppdraget att jobba som vimmelfotograf. Också en erfarenhet man tar med sig. Då menar jag inte bara själva fotograferingen utan mer bemötandet av alla typer av människor. Försöka att hela tiden vara glad och sprida mer glädje är något jag lärt mig mer tack vare det. Det var kul!

Jag ska egentligen inte klaga på 2014 eller åren innan dess, visst man kan alltid ha ett skitår men livet är inte alltid en dans på rosor och man måste ta sig upp för dom mest klippiga bergen för att nå till toppen. ”It’s about work before glory”, ett citat jag länge burit med mig sedan året jag mådde som sämst, 2011.

Det kommer bli ett grymt år, gör det till ditt år.
Lev för alla, jobba för dig själv!

– E.S


925960_838016202899248_1958721177_n923764_1465173017091346_1413423003_n10632011_1664391097119271_1066735961_n 1504053_10202984229864724_7322827365837540090_n 10302056_10203055910711989_1468451210064035164_n 1538444_349228245259052_126337349_n 10643853_727228814015681_552345869_n 10860197_1530710443852689_316862363_n  10384190_820175504670650_4655544170311640372_n  10497208_10203394066445671_3885115795705148364_o10421210_836477999697560_532959456783010158_ntumblr_mvndfdao1g1rredhno1_1280