Something new

Ibland sitter jag, med musik på shuffle. Det räcker med någon minut så kan jag börja reflektera kring något. Sitta och bara tänka på saker. Går från en tanke till en annan, nyårslöften?

Varför behöver man egentligen ett årsskifte för att man ska intala sig själv till en förändring?
Visst, klart man kan se det som en nystart. Men när det krävs en speciell dag för en nystart, en dag för att föra bort dåliga vanor så säger det mer att man inte är tillräckligt stark för att bara bestämma sig direkt.
Det är bara min spontana tanke kring det. Fan, ska en förändring ske så sitt inte och tänk ”äsch, jag väntar till nyår sen fan ska jag ta tag i det”. Blir oftast inte så.
Som farsan alltid säger till mig lite strängt, ska du få det gjort så gör det direkt!

Varför vänta egentligen? Nyårslöfte kan jag ha, sitta och rabbla upp hur mycket jag ska börja tänka på mig själv mer. Hur jag ska sluta vara så förbannat snäll mot folk jag egentligen inte känner som knappt kan ge ett tack i retur. Hur jag ska ändra på mig själv på flera sätt vise versa. Men jag kan inte sitta här och bara vara jag, den Emir som vill allas bästa oavsett hur nära förknippad man är och sedan efter årsskiftet bara slå på off-switchen och bli helt annorlunda. Man får lära sig med tiden, bara inse att det inte är bra för en längre. Detta med att vara för snäll. För människor kan utnyttja det.

Jag har så svårt för att inse att jag faktiskt kan bli utnyttjad. Tiden på nattklubb jag jobbat som fotograf och så många nya ansikten jag inte hört en röst ifrån bara hör av sig för att komma in gratis. Hur ska man lära sig känna av vilka som är dom som bara fjäskar för att just bli uppskriven på en lista. Eller den som kanske faktiskt diggar en?
Kan liksom inte be alla att dra åt helvete för så funkar det inte. Även fast jag gärna skulle göra det till någon man verkligen ser igenom. Men det kommer vara så lätt att se sen när man slutar. Ska inte säga att jag är rädd för det, men man vill inte känna sig bortlurad och tänka ”att jag inte fattade det”.

– E.S

About Today

Är rätt trött, på mycket. Fast är mest trött på att vara trött?
Folk förbereder inför julen, samlas med alla sina. Folk är kära, folk har det mysigt. Själv har jag aldrig firat jul eller haft någon partner. Varför jag inte firar jul är p.g.a att mina föräldrar inte gjorde det som små. Och har växt upp med att inte fira det.
Det ser så mysigt och fantastiskt ut utifrån. När man ser alla samlas med sin stora släkt. Det ger mig rysningar.

Varje jul som liten grät jag oftast för jag också vill ha en tomte som vandrade in och drog upp ett paket ur en säck, blev dock aldrig så. Fick paket som liten av föräldrarna för att kunna uppleva något som alla andra barn, men jag klandrar inte mina föräldrar för att jag inte hade en jul som alla andra. Dom hade ju själva aldrig varit med om en riktig jul. Det blev en egen version av det helt enkelt.
Är bara otroligt lycklig över att min familj alltid varit där och jag har fått allt jag egentligen bara kunnat drömt om. Begär inte mer.

Varför jag egentligen berättar detta är mest för att folk ska förstå att julen är en gåva, skit i det religiösa. För vem ser julen som något religiöst nu för tiden? Julen är en gåva som samlar alla dom som firar den tillsammans. Man har varandra och det enda fokuset ligger på är varandra. Människan behöver det, sinnet behöver det. För att må bra behöver man känna kärleken av sina nära, att man finns för varandra och kan hålla ihop.

Jag är inte trött på livet, absolut inte. Är som jag sa bara trött på att vara trött!
Det är så mörkt hela tiden och man dränker sig själv i alla tankar med idéer, vad man ska göra? Vart man ska guida sig själv för att lyckas som bäst? Och vilka val som är viktigast att ta? vill alltid ta rätt beslut och har så svårt för att bara ta tag i det och våga tro på det jämt.
Mitt självförtroende på senaste tiden har även den svajat. Kärleken har förstört den. Självförtroende ska man ha, fast på rätt sätt. Man ska vara nere på jorden men samtidigt tro på sig själv och att man kan lyckas. Det är gott självförtroende och jag har tappat det.
Är för lättrubbad och viker hellre undan än att gå in för det nowadays. Men det är en periodisk sak. Jag vet det. Det blir bättre!

– E.S

Vad händer?

Det är inte lätt ändå. Det är mörkt, dagarna går ut på att försöka lista ut vad man ska göra med livet. Att ta reda på det är inte alltid lätt, man har drömmar under gymnasiet. Men när gymnasiet är slut så slår verkligheten till en.
Jag vill bara få ut det bästa av mig själv. Jag vill ha kul, göra något jag verkligen tycker om och brinner för och samtidigt få ut något utav det.
Det är lätt för folk att bara ge upp, men jag kan inte. Jag måste se framåt för att uppnå det jag har haft i tankarna. Det kommer lösa sig, jag tror på mig själv och jag tror på att det kommer det. Bara jag inte tappar balansen så ska allting gå som jag tänkt.

Det skrämmer mig lite hur läskigt fort tiden går. Studenten var för drygt ett halvår sedan nu. Vart försvann tiden? Den bara flög iväg. Tro mig jag saknar skolan men skulle bara vilja uppleva det igen om jag kunde spola tillbaka tiden. Det jag saknar mest är tryggheten, att man visste vad som skulle göras. Och att alla var där. Nu bestämmer man själv vart man ska ledas, i vilken riktning. Varenda beslut nu är liksom livsförändrande på ett sätt.

Studentveckan var verkligen ett minne för livet. Det är faktiskt jobbigt för mig på något sätt att reflektera kring det, vet inte varför faktiskt. Det var så himla fint allting bara. Vi hade så kul och uppvaktningen var något man aldrig upplevt förut. Jag tror på något sätt det är anledning till varför just den tiden för mig är känsloladdad. Frågan som dyker upp i huvudet är ifall man någonsin kommer ha så kul och känna sig så bekymmersfri igen? Känslan av frihet upplevdes verkligen. Ingen klagade, allt kom till en bara. Man var i centrum på något vis.
Jag kommer på något sätt få svårt för att se de kommande studenterna fira. Skulle det vara nu så skulle jag försvunnit under tiden det pågick. För oavsett hur kul det är att se alla glada så slår det en bara hur fort tiden går och det är då det blir jobbigt. Och ja, jag VET att jag har hela livet framför mig med massa kul! Självklart har jag det, för jag ser fram emot det som komma skall. Vad framtiden har att erbjuda, men man vet inte vad som händer och det är när man blickar tillbaka på hur bekymmersfri man egentligen var då och hur kul man hade som man undrar ifall den känslan kommer uppstå igen. På ett sätt kommer man ha sina underbara stunder som är bra på sitt sätt. Är säker på det, men fan. Studentresan, balen & studenten var fan speciellt.

10375594_697634596956588_2036141137_n

10406918_598010490297355_8079284551702384406_n (1)

kol2

20140612_075557

IMG_3481

blås

IMG_3539

IMG_3381

914703_494717233962599_1617100441_n

10413107_1437973986458220_29252882_n

10547229_1397798423775921_1318728342_n

Drömmar

Ibland vaknar jag upp från sjukt skumma drömmar. Drömmar som känns så verkliga, där allt händer på en gång. Där det börjar med vart jag är nu och sedan fortsätter framåt. Du kommer och går fast du egentligen är helt borta från kartan. Jag vaknar varje gång med kudden hårt omfamnad. Min reaktion förr skiftade, men nu förvånar jag mig inte längre. Jag antar bara att jag någonstans har dig i bakhuvudet hela tiden, i tankarna.
Jag kan inte hjälpa det. Jag styr inte mina drömmar. Jag är inte kär, jag är ganska trött på kärleken och vart den tagit mig. Har liksom aldrig lyckats någorlunda, oavsett hur ärlig jag är och försöker vara den jag ska vara så vill det sig inte. Jag undrar mest när ödmjukhet och att man bryr sig ska ge fördelar och ge någon slags nytta. För tydligen så ska man vara en skit för att bli omtyckt idag. Det verkar vara så iallafall. För på utsidan ser så många förhållanden bra ut, men i grunden så ligger det så mycket skit i dom. Kärleken kan dyka upp i mina tankar då och då. Det jag helst vill känna är glädje när jag tänker på det. Det jag känner för tillfället är hopplöshet och besvikelse. Och att jag skiter i det mesta. Men jag mår absolut inte dåligt, allt rullar på så fint faktiskt. Begär inte om något, mår så bra med min underbara familj och grymma vänner runt om mig.

Fick frågan om jag saknar hockeyn. Ja, något så otroligt. Hockeyn var det jag levde för som liten. Det var det enda som existera för mig. Men som idag får mig att må dåligt. Jag följde allt, hängde upp mina affischer. Spelade hela tiden, felfritt. Jag kände att hockeyn gjorde mig till något. Jag kunde njuta där ute. Men en skada och människors beteende sänkte mig. Ofta så sitter jag och tänker ”tänk om jag inte hade fått pucken på benet som gav mig proppen”. Vart hade jag varit då? Helt sjukt, alltså på riktigt sinnessjukt hur sjukdomen förändrade mitt liv, på ALLA plan. När jag blickar tillbaka, vilken otrolig berg och dalbana det var.

Jag kan idag inte kolla en hel hockeymatch utan att få ångest. Jag känner mest ”I fucked UP!” varje gång. Jag misslyckades, när egentligen kroppen sa ifrån. Det som är det mest jobbiga, när psyket kan och vill men kroppen säger nej. Tycka synd om mig själv är det sista jag vill. För synd om mig är det inte.
Jag vill hela tiden försöka ge det en chans igen, men jag är rädd. Vem är jag ens? Varför är jag rädd..?
Jag har sedan proppen drömt drömmar om hockeyn, där jag lyckas. Spelar framför tusentals åskådare och mår bra. Varje gång så ser jag en tom bur framför mig där jag ska sätta avgörande målet. Varje gång pucken är på väg att glida in så vaknar jag. Med tårar i ögonen och känner exakt det där som jag snackade om, misslyckad.

– E.S