Your winter

Ni vet när man själv kämpar med något, något där inne som inte alla vet om och man känner att det är ”jag mot världen”och att alla har det bra och ingen kan förstå en.

Hela tiden möter man människor som kan ha upplevt något hemskt. Någon som sörjer. Den som har det jobbigt hemma, den som har en relation som går i bitar.

Jag har själv känt den där hopplösheten. Och tänkt ironiskt ”Mhm, du kan nog ha varit med om värre saker än mig”. Fast det vet man inte egentligen. Bakom alla leenden finns det en bakgrund. En stomme, där alla har varit med om något. Som kanske ingen vet.

Det enda jag vill få sagt är att oavsett hur djupt nere i skiten man kan tänkas vara, oavsett hur dåligt man mår så ska man inte tappa greppet. Man ska inte tillåta sig själv att förlora. Det är synd, för alla människor är inte lika starka mentalt. För du kan få ha det bra, bara du ställer dig in på det. Det är inte lätt, jag vet. För att få fram det ljusa igen så måste man jobba för det som med allt annat. Men istället för att hela tiden påminnas om det förflutna, något som fått dig att må dåligt länge. Så finns det andra alternativ, gå vidare. Då menar jag bokstavligt talat gå vidare. Släpp det, på rätt sätt. Sopsäcken med all skit och allt jobbigt man burit runt på. Släpp den och haka på dina vänner och gå vidare. För det är dina vänner som får dig kraften när du inte orkar må bra och le på egen kraft.

Riktig vänskap och umgänge läker det mesta. Och det är terapi på ett sätt. Lev lite, ha kul. För om du verkligen vill detta så kommer du vara stark och har då en ordentlig anledning till att vara stolt över dig själv.

– E.S

!

Skriver detta med full respekt till mina vänner.

Ibland är man oense med varandra, håller inte alltid med varandra. Man har olika åsikter, man kan bråka. Man kan känna för stunden att man avskyr en kompis efter något gräl. Precis som med alla människor. Vi är trots allt mänskliga.

Iallafall, under hela min gymnasieperiod lik många andras så testades man mycket. Vart man passar in, vad som känns bäst. Och vilka man verkligen ska spendera sin tid med. Jag ville aldrig växa i från själva rötterna i min vänskapskrets.
Jag hade aldrig något behov av att vara tvungen att hänga med ”statusfolket”. Jag ville aldrig stöta bort dom som varit med hela vägen bara för att få vara i ett visst rampljus där jag egentligen kanske inte trivdes i? Men som många gärna ville prova på.

Det känns som nu, när gymnasiet är klart som man vet vilka som är dom där riktiga vännerna, till slut. Och jag är så glad att vi kan snacka om allt, vi kan skratta om allt. Till och med snacka känslor som aldrig någon gjorde förr.
Jag vill få fram känslor hos mina vänner. För man ska kunna snacka med varandra, om allt! Finns inget att skämmas över. För när det gäller äkta vänskap så ska man kunna uttrycka vad man känner. Man ska kunna säga när det är något som man känner inte är okej.
Jag har aldrig varit blyg när det gäller att säga vad jag tycker och tänker. Och jag har rutit till på mina vänner. Jag har skrattat med mina vänner. Jag har gett beröm när dom verkligen förtjänat det och jag har alltid lyssnat när det än må vara något.

Jag älskar er allihop. Verkligen, för är det några som får ens vardag från ett upp och nedvänt leende till ett gott  skratt så är det ni! Jag har aldrig varit perfekt, jag har gjort bort mig så otroligt många gånger, och kommer säkert göra det mer. Precis som alla andra. Det viktiga är att misstagen inte repeteras. Vilket de inte gör. Vi gör alla misstag, jag accepterar misstag. Och jag uppskattar när folk tar lärdom av dom. Vi är som en skön familj bara.

Tack, verkligen tack för att ni finns!

– E.S

Shake it out

Ja, jag är redo att säga hejdå. Till allt, skulle helst vilja försvinna för gott. Och aldrig mer komma tillbaka och synas mer.

Jag orkar inte med folk. Varför ska alla hata varandra, speciellt på sociala medier. Och varför kan inte folk snacka med varandra privat om det uppstår något problem.
Känns som folk börjat tävla om vem som kan sänka den ena först. Med sjukt onödiga kommentarer. Den som får godast respons vinner.

Kan folk bara sluta hata. Jag är så jävla trött på det, människor är så falska. Mer än vad man tror. Helt sjukt, sen så ska dom slicka röv och vara trevliga när de behöver något eller när  man möts på riktigt. Snälla försvinn.
Jag vill springa från kärleken. Jag vill springa från allt hat och svek, för allt detta blåser bara bort gnistan totalt. Jag vill inte bli känslokall och jag tänker inte tillåta mig själv att må dåligt för det gör jag inte.
Jag är så fruktansvärt lyckligt lottad att jag har de vänner jag har vid min sida, för utan er vet jag inte riktigt vart glädjen skulle kunna komma ifrån. Jag vill bara dra iväg. Och jag vill bara ha allt under kontroll så som jag vill att det ska vara. Men jag måste vänja mig, vänja mig vid att det inte kommer vara som det varit. Och börja sikta framåt. Finna den där gnistan och förvandla den till en levande låga där motivationen är på topp igen. För nu finner jag den inte. Men det gäller bara att bita ihop.
Jag vet att ljusare dagar kommer. För vi får alla ta oss igenom den där mörka tunneln ibland för att ta oss till andra sidan. Jag tänker inte tycka synd om mig själv, för vad för typ av människa skulle jag vara i sådana fall? Svag och för sårbar. Det är inte jag. Egentligen har jag ingen anledning någonstans att tycka synd om mig själv.

Jag är ingen förlorare och har aldrig varit. Men när man förlorar något man brinner för, som man kämpat för så är det tufft när det tas ifrån en. Precis som vilken förlust som helst. Det kommer svida, ibland rivs det upp men tiden kommer läka det utan att låta för klyschig så läker tiden alla sår. Man måste bara ta sig igenom dagarna på rätt sätt och det är det jag måste ta reda på hur jag ska lyckas med.

Tack, vi ses.

– E.S

”Det känns speciellt när jag är med dig”

Det var nära. Men jag höll mig, mina ögon vattnades. Jag bara satt där och undrade varför.
Ordet varför har repeterats i mitt huvud tusentals gånger. Jag kan fortfarande inte förstå varför. Och inget riktigt svar har jag fått besvarat.
Du luktade så gott. Ditt leende var så gott, ditt skratt var så gott, likaså din röst. Hela du!
Vill bara krama om dig en gång till bara. Få säga att allt kommer bli okej samtidigt som  jag vill lova det.

Fan vad fin du är när du ler, du anar det inte. Du har inte en aning om hur fantastiskt fruktansvärt jävla vacker du är. Och jag kan inte låta bli att sakna dig. Jag kan inte hjälpa det. För mig var du ändå en trygghet på något sätt, nu är du bara borta. Och jag orkar det faktiskt inte. Känns verkligen som någon nära har tagit farväl för evigt.
Hoppas hela tiden på något slags mirakel, men det finns inte. Det finns inget hopp längre och det är när jag tänker på det som mina ögon vattnas. För det är dig jag drömt om i 2 år. Haft på tankarna i två år.
Det är dig jag velat skydda med min kropp och själ i två år. I mitt huvud är du min men ändå inte. Varför kan du inte bara komma tillbaka? Säga att du behöver mig så lovar jag att jag aldrig kommer lämna dig. Det är helt sjukt hur många texter du ligger bakom som är nedskrivna av mig.
Jag kan inte vara arg på dig, för jag förstår dig. Allt detta har fått mig i sjuk obalans, men jag har ändå lyckats hålla mig på båda fötterna. Jag försöker gå vidare. Jag försöker finna glädje i någon annan, men jag kan inte just nu. Jag kan gå vidare, men jag vill bara inte. Detta är inte ett rätt slut. Kanske på ett jobbigt kapitel, men inte på en hel bok. Jag vill skriva om slutet för det är inte så här det ska sluta. Jag kan inte ta det bara.

– E.S

Go your own way

Folk kan vara så groteska mot varandra. Riktigt vidriga mot varandra, kränka varandra ordentligt.

Vissa kan ta det, men alla kan inte. Människor blir sparkade medan dom ligger ned och kan omöjligt ta sig upp.
Jag kan ändå ta skit, från vem som helst. Men det är när någon öser skit om saker som inte stämmer som jag lackar. För mig ska alltid rätt vara rätt. När det gäller mycket, jag är lite av en principmänniska eftersom jag växt upp så. Och det är inte alltid jag gör rätt saker, tar rätt beslut eller säger saker jag är stolt över.

Jag är fan inte perfekt, ingen av oss är. Varken du, jag. Din mor eller far. Men det absolut fegaste och mest vidrigaste jag vet är folk som sitter framför sin skärm. Försöker leka tuffa och roliga framför sina vänner. Komma med kommentarer som personen själv mår bra av men samtidigt kränkt någon annan med.
Och jag själv måste lära mig, att någon gång sluta vara så jävla snäll. Jag är för snäll, har alltid varit det. För jag har alltid varit trevlig mot dom som är det mot mig och även alltid försökt finna det trevliga hos den som verkligen vägrar tycka om mig. Men jag är säker, ingen kan vara omtyckt av alla.
Det är alltid lätt att det negativa övervinner allt det positiva. Det är alltid lättare att påverkas av det negativa. Oavsett hur mycket du fyller dig själv med positiva tankar.

Jag måste sluta ställa upp för personer som inte knappt tänkt tanken på att lyfta lillfingret för mig. Jag håller på, men det har inte startat bra. Jag har bara skadat mig själv och upplevt fysisk smärta. Smärta jag känt att jag behövt. Vet inte varför, men jag har bara medvetet velat bli plågad med slag. Slag som jag inte behövt men samtidigt känt att jag behövt. Det är oerhört mörkt nu, väldigt mörkt faktiskt.
Men jag vill bara säga en grej, att människor är riktiga fittor. Riktiga jävla fittor. Falska, vidriga och fullkomligt hemska. Känslorna går i vågor, ibland vill jag bara försvinna. Ibland vill jag älska allt. Men på riktigt. Jag har alltid strävat efter det bästa hos alla människor. Och jag är riktig. Jag låter en människa veta när jag är missnöjd. Jag sitter inte och försöker trycka ner en människa via sociala medier. Ska det pratas så ska det pratas ute. På vild mark, i frisk luft. Öga mot öga. Hur det ska diskuteras, det beror helt på situationen.

Ta det på riktigt, håll dig. Låt ingen sänka dig psykiskt. För det enda du ska tänka är ”vem fan är du”. Och vissa människor bör veta att man inte beter sig fel mot vem som helst. Detta inlägg tror jag blev ett utav mina djupaste och mest aggressiva inlägg på mycket länge. Jag är arg, frustrerad och så äcklad av människan. Och hur människor beter sig mot varandra.

Mina vänner behöver inte ta åt sig, ni vet vilka ni är och ni vet att jag älskar er.

– E.S