Nattinlägget

Hej Farfar. Vill bara skriva av mig lite. Jag saknar dig, du bara försvann helt plötsligt.
Du som var den starkaste och mest friska farfadern. Aldrig sjuk eller något. Pang så var du borta.
Jag har på något sätt döljt sorgen jag hade för din bortgång. Jag grät aldrig öppet, jag bara gick runt. Nästan som att inget hade hänt. Kanske var det för att du själv var så stark och hård som person. Du boxades i min ålder, du var stark och du tog dig igenom 2 krig.
Fatta vilket liv du hade. Du gav min farsa en tuff och väldigt självständig uppväxt. Kanske därför jag aldrig visade mina känslor för andra då du gick bort.

Jag minns hopprepet du gav mig och hur du lärde mig att hoppa, precis som i alla häftiga fighting-filmer. Jag minns alltid dina hårda tag om min arm när du skulle ge mig tips i livet och jag minns när du spelade upp en låt i bilen som du bad mig att lyssna noga på. Det var någon text, jag har inget minne av vad det är för låt eller hur texten löd. Så ointresserad man var som barn.
Idag hade jag gärna velat lyssna. Lyssna på exakt alla dina råd och vad du skulle ha att sagt till mig.
Du lärde min bror att spela tennis som liten och jag minns hur jag alltid ville vara med och få spela mot dig. Fast jag var fortfarande för liten. Till slut dom sista åren när jag var 14 och du allt närmare 70 ville spela tennis med mig. Fan vad stark du var. Du tog med mig ut på den varmaste dagen ut för att spela tennis för du visste att jag alltid också ville få spela tennis själv med farfar. Du gav mig tillfället.

Tack. Tack för att du gav mig hopprepet, tack för att du gjorde min pappa till den man han är. Tack för att du åtminstone var den du var mot mig.
Jag är så ledsen. Ledsen att jag aldrig fick säga hejdå. Och det är nu mitt natten det slår mig hur tiden bara rullade i väg. Vet inte hur jag ska handskas med det känslomässiga trycket som kommer uppstå nästa gång jag sätter mina fötter på bosnisk mark. Sist var ni alla tre där. Du, moster och mormor. Nu är ni där uppe. Jag hoppas bara ni har det bra. Det enda jag begär, för jag har ingen rätt att klaga. Jag är frisk och tiden läker alla sår.

– E.S

Lost

Jag sitter uppe, rätt sent. Bör egentligen ligga i djup sömn och sova så gott. För egentligen är jag dödstrött.

Jag borde egentligen sova glad och kär. För jag vet inte vad jag ska beskriva det. Jag kan inte säga att jag inte är kär och samtidigt att jag är kär. Jag förstår inte hur du kunde göra så här mot  mig för du var verkligen mitt hopp. Mitt ljus i de få mörka gångar jag fick ta mig igenom.
Ett tag skulle jag kunna säga att du var mitt allt. Hur kommer det sig att du ens ville vara med mig. När du faktiskt egentligen ville vara med honom. Hur kunde jag ens låta det gå så långt, att jag skulle må såhär. Aldrig mer, ska jag låta dig komma nära mig igen. Du krossade allt. Allt som jag byggt upp för att vilja vara med dig. 

Finns ingen chans att jag faller ner igen och blir svag, efter allt jag gått igenom under alla mina år. Du fick mig att falla med din kärlek. Men inte med detta plötsliga farväl. För jag lovar, det finns ingen chans att jag låter detta få ner mig igen.
Varför, varför blev det jag. Jag vet inte. Vi går vidare. Vi rullar på kompis. Detta är ingenting. –

– E.S

The Fall

Det är sjukt hur orättvist saker och ting kan vara.
Att kyssa dig kan nog ha varit det bästa men samtidigt det värsta. Bäst då men värst nu. Jag började sakna att sakna och sakna att älska. Till slut var du bara där, framför mig.
Någonstans liggandes bredvid dig med miljoner tankar snurrandes i mitt huvud så var jag nästan säker på att det var den första kyssen och säkert den sista. Därför låg jag där och sa till mig själv att bara ta in allt. För imorgon kommer man sakta börja glömma bort känslan. Känslan av oss tillsammans för en natt.

Jag hatar detta. Jag väntade på henne länge, för länge för mitt eget bästa egentligen. Men lika säker som jag var på att det var sista kyssen så var jag lika säker på att all denna väntan skulle vara värd. Jag har gjort mitt, verkligen allt mitt bästa. Inte haft någon, inte lekt med någon annan. Aldrig ljugit för dig, för jag kände att någon gång kommer allt detta ge någon slags fördel eller nytta. Till slut så är sanningen värre, sanningen som är menad att föra samman varandra lyckas till slut sära varandra, ordentligt. Och medan den som ljuger fortsätter ljuga för att dölja den dåliga och nakna sanningen så vinner personen  ett gott samvete för någon stund. Men den onda sanningen kommer evigt jaga dig. Jaga dig tills det helt enkelt blir för mycket för att lögnen ska kunna ge någon effekt.

Även fast sanningen kan såra, så är den viktig att förmedla. Är du kär, säg det. Om personen inte kan ta emot din kärlek så har du iallafall gjort ditt bästa.
Jag har aldrig någonsin lyckats vara lyckligt kär. Och ibland undrar jag om jag någon gång kommer att vara det. Någon gång kanske. Jo då men det kommer jag. Men idag är helt enkelt inte dagen. Sanningen förlora, lögnen vann.

– E.S

Never Let Me Go

Du är den där jag ena stunden vill greppa tag i andra stunden bara vill släppa iväg. Denna text kommer bara bli nedskriven med hundraprocentigt spontana tankar. Jag måste bara säga att av att bara höra din sjukt avslappnande röst så gör det mig helt galen. Vill bara omfamna dig, ta med dig någonstans. Långt bort där bara vi kan se allt tillsammans utan hinder och motgångar. Du är så förbannat vacker, att jag bara måste skriva ner det. Helt sjukt, alla har en person som lyser upp ens vardag på något sätt. Alla har en person som får en att öppna upp hjärtat och själen. Alla har någon som får ens puls att gå upp i varv. Alla har den där personen som är ens ängel. Som man bara vill göra allt för. Tappat räkningen hur många gånger jag skrivit liknande texter. Men du är den som får mig ledsen och den som får mig glad. Lite det som är meningen. Du är den som jag med lycka om det någonsin skulle bli vi kalla för min skatt. Och vara evigt tacksam för att få ha upptäckt!

– E.S

En hälsning till ovan

Hej moster. 

Väljer att hälsa på dig, för jag vill bara berätta för dig. Om en tjej, som jag egentligen inte spenderat så mycket tid med, men som påverkat mig på så otroligt många sätt. Hon är den första människan jag fallit för vid första ögonkastet. Hon är den första jag på riktigt ville skydda med hela min kropp och själ. Med hela mitt hjärta, mitt sinne. På alla sätt och vis.
Det var hon som fick mig att ha tålamod. Det var henne jag på riktigt började bry mig om. Det var henne jag började tycka om, mitt från ingenstans.
Det var hon som fick min värld att snurra, även fast hon knappt försökte. Det var henne jag ville ändra på, men som ändrades när jag inte fanns där på något sätt. Hon var bara den tjejen jag såg som vacker, både på in och utsidan före snygg och sexig.
Hon var den som fick mig att inse att det jag har är värt att ta vara på. Det var hon som fick mig att bli mycket utav det jag är som hon själv inte är medveten om att hon påverkat.

Jag skriver det här för jag önskar att vi kunde prata igen och jag önskar att jag kunde få sitta med dig igen, utan att få se ditt likbleka ansikte och utan din sjal fastknuten på huvudet. Ett liv fritt från cellgifter. Jag önskar att du var här. För jag saknar att höra mamma skratta med sin syster. Jag saknar att se dig, mamma och mormor. Alla tre tillsammans. För det som gör mig så rädd är att jag verkligen inte vill glömma hur underbart det var och tryggt när jag fick ha dig här. Jag vill bara se dig igen och jag vill att du ska se mig. Vart jag kommit. Hur mycket jag vuxit, på alla sätt. Men någonstans tittar du säkert. Och finns där uppe med mormor. Hoppas ni är fria från alla problem där uppe. Jag kommer alltid att vara stark. För er, för mig, för henne, för varandra.

Vi ses.

– E.S