As the sun goes down

Jag vet inte riktigt, eller jo jag vet. Men samtidigt inte. Vissa saker vet jag inte och vissa saker är rätt klara. Hösten har för mig i alla år varit skola, skola och skola. Men just nu har jag fria händer, det mesta är i stort sett fritt. Kan göra så mycket. Jag känner mest för att bara dra, någonstans långt här ifrån. Eller iallafall bara iväg ett tag, från denna stad. Och så kommer nog fallet bli inom snar framtid.

Löven börjar falla, långa dagar övergår till korta dagar och ju mer man bara sitter och tänker på saker man vill göra desto mer vill man bara uppfylla allt. Man befinner sig inomhus mer, vilket gör att man automatiskt känner sig mer ensam. Man behöver någon. Någon slags närhet, någon som får en att känna sig omtyckt. Man vill bara ge någon kärlek, man vill vara någon tjejs trygghet. Bara veta att hon kan räkna med en, under alla dagar. Bra som dåliga, iallafall jag känner så.
Sommaren är liksom mer… ”Äsch! Umgänge, grill, bad och kanske någon flört.” Men om jag ska vara uppriktigt ärlig så har den här staden förstört mitt hopp när det gäller människor och att hitta någon. Har blivit så jävla kräsen. Efter man jobbat på krogen så finns det alltid någon som börjat limma på en och vill med hem. (läs det där utan att få det till att jag har skalle)
Kompisar säger att det är nice. Jo det kan vara nice, men fan. Jag orkar inte och tänker inte ta hem en packad tjej som vinglar på benen. Mest för att jag inte vill låta henne göra bort sig, och mycket för att hon säkert vet bättre. Det ska inte hända bara.

Men desperat efter någon är jag ändå inte, jag var det under gymnasiet, som fan. För alla verkade ha något lyckligt kärleksliv medan man själv låg hemma om kvällarna och krama om andra kudden tills man somna. Idag känner jag mer att varför leta och leta när jag vet att en dag kommer det bara dyka upp. Någonstans.

Saknar fan människor också, saknar mina vänner i Norge. Även gänget man fick träffa i Napa ploppar upp i huvudet. För härliga människor det där. Den resan, sjukt vad den vände på mitt liv. Är evigt tacksam att jag åkte. Det var den som väckte mig och fick mig att inse att det fan finns en värld där ute, med massa människor. För när man befinner sig i samma stad med samma människor år efter år så blir man på något sätt isolerad och fast från allt annat. Man tror nästan inte att det finns en fet jävla värld där ute, därför är det nyttigt att resa. För alla! Sinnet och själen behöver det. För det ger en nytändning.

Jag väntar på dig.

– E.S

En tanke som slagit mig ett par dagar

Tycker människor är så falska av sig. Det är sjukt, bara otroligt falska och ruttna mot varandra.

Vi ljuger hela tiden för varandra, bara för att själva inte hamna i skiten. Hur svårt kan det vara att vara ärlig mot sig själv och andra. Bara sluta ljuga om allt och faktiskt inse sanningen. Alla är så jävla fake mot varandra i det här samhället. Så fake att det äcklar mig något så fruktansvärt.

Jag är en kille som har lätt för att bry mig om folk. Någon kommer fram till mig, kanske skriver till mig och mår lite sämre. De känner att jag kanske kan hjälpa, finnas där. Ge råd, helt enkelt vara en hjälpande hand under en tuff period. Eller bara vara en hjälpande hand för stunden, när problemet är över bara lämna utan att göra sin röst hörd. Jag fullkomligt avskyr det. Det är så vidrigt. Eller tex en tjej man själv öppnat sig för under en lång period, sedan bara får kille. Helt plötsligt knyter hon säcken med allt jag har berättat slänger den över axeln, vänder och drar i väg. Helt plötsligt är jag rånad, från ingenstans är något annat viktigare. Och jag har ingen aning om vem hon har öppnat och visat säcken för.

Vet inte om någon förstår vad jag menar. Men, man tar alltid människor för givet lätt. ”Lita på mig, jag finns här” ”Jag kommer alltid vara vid din sida”. Nästa dag kan människan vara borta, med alla dina ord. Med hela din story. Och vad jag menar med en hjälpande hand för stunden kan vara när någon människa som så solklart bara hör av sig när han/hon behöver något.
”Hej Emir, Allt bra eller? Jo det är så här…” . 

Är man min vän som alltid är där oavsett. Vi umgås. vi har varandra. Fråga mig fan vad du vill, fråga mig om jag behöver balansera på en lina från berg till berg för att det ska hjälpa dig. Jag tror vännerna som läser detta vet med sig vilka de är som alltid kan räkna med mig.

Men det är när någon riktigt rutten människa som bara vill sitt egna bästa. Antingen aldrig hört av sig förr eller har snackat med en förr men inte längre, helt plötsligt får för sig att nu höra av sig för man kan fixa något åt dem. Som inte gav ett skit när man kanske skulle behövt personen.
Ge mig gärna 10 örfilar istället, där jag ber dig att hårt som fan smälla till mig istället för att jag ska göra något åt dig. När fan kommer den människan göra ett skit för mig. På riktigt. Aldrig, jag vet det.

Rutten och falsk vardag lever vi i. Där människor under gårdagen inte gav ett skit och nästkommande dag börjar slicka röv.

– E.S

 

Fire may save you my friend

Vet inte riktigt, ibland undrar man hur mycket folk tar en för den man är som person. Emir, liksom killen som vill alla sina vänner väl. Killen som skulle offra allt för att ha sin vänskap på samma stadie dag ut och dag in, inget annat.
Jag är lite trött på det här med att folk håller sig till varandra p.g.a intresse. Liksom att man måste få ut något bra i sin favör bara för att hänga med personen.

Jag har alltid stört mig när någon ska säga något om en, när det snackas på alla ställen förutom framför ens ögon. För det är där det ska snackas om man upplever något som är fel på en. Om någon har problem med något man gör så ska det sägas framför en, iallafall få det att inte komma via text eller från någon annan person. För det kan aldrig tolkas rätt. Jag undrar hur många som tar varandra bara för den man är, bara är vän med någon p.g.a beteendet och inte är med personen för att den kan köpa olika saker och ting.

Det finns tre saker jag avskyr något så fruktansvärt. Svek, lögn och falska förhoppningar.
När jag var mindre lovade min bror ofta att jag skulle få prylar när jag fyllde år och även när jag inte fyllde år. Jag skulle få en ny mobiltelefon säkert en 5 gånger. Men jag fick det aldrig, fick aldrig heller någon födelsedagspresent för att han inte hade råd. Men jag klandrar honom inte. Han var ung och gav mig ändå den kärlek och det beskyddande jag behövde. Men det är det där med att man säger saker som inte sker som fortfarande sitter kvar i huvudet. För hur glad blir inte en 12-årig kille när hans bror lovar honom att få vissa prylar, men som sedan bara är tomma ord. Det är därför jag alltid blir arg när någon vän säger saker hela tiden, att vi ska göra si och så. Det ska bli på det sättet. ”Jag ska göra det och det”. Fast det bara är tomma ord. Jag skäller inte för att vara otrevlig eller för att jag ogillar min vän. Utan för att jag älskar min vän. Liksom sluta, du behöver inte ljuga för mig. Du har inget mer att bevisa. Jag vet din story och jag vet vem du är och varit. I hela mitt liv. Jag älskar dig.

Falska förhoppningar är vidrigt, för tilliten försvinner. Och man kommer sen inte tro på ett ord vad någon säger. Samma sak med kärlek och falska förhoppningar, man får förhoppningar om att det är kärlek mellan en själv och tjejen medan man blir störtkär och hon samtidigt kliver åt sidan mitt från ingenstans. Hon gav en känslor som man gav tillbaka, man öppnade sig för henne och på något stört sätt lurade man sig själv och fick för sig att hon öppnat sig på samma sätt för en själv fast det inte var så. Helt plötsligt står man där själv. bara för att hon gett en massa kärlek och alltid sagt att hon skulle känt samma. Fast det som sagt aldrig var så.
Det finns massor, men falska förhoppningar. Det kommer jag bära med mig livet ut som något jag avskyr mest av allt. Och något jag aldrig kommer ge till någon.

– E.S

 

De var din granne – nu din fiende

Året var 1992. Det var folkomröstning i mina föräldrars hemland Bosnien och Hercegovina hur vida de skulle bli ett självständigt land från dåvarande Jugoslavien. Efter Sloveniens och Kroatiens utträdande från Jugoslavien under 1991 var de till sist Bosniens tur.

Nationalism trädde fram, din granne som var född i Bosnien med katolsk religion såg sig som kroat. Den bosniske födde ortodox såg sig själv som Serb. 1 år innan samlades grannskapet på fest, skålade med varandra och älskade varandra. Religion? Vi älskar varandra ändå. Oavsett om man var muslim, katolik eller ortodox.
Eftersom de ortodoxa såg sig själva som serber så bildade de pakt med Serbien. De stackars muslimerna i Bosnien var chanslösa. Hundratusentals oskyldiga civila Bosnier miste sina liv i massaker. Varje dag hörde man att en ny granne hade mist sitt liv. Din dåvarande bästa vän blev din fiende. Han som tidigare ville rädda ditt liv ville nu ta ditt liv.  Allt detta p.g.a politik  och religion?!

Allt detta är en kortfattad inblick i varför jag så mycket avskyr politik. Och varför vi unga bör hålla oss undan när det gäller att diskutera politik med varandra. Eller alla överhuvudtaget. Låt politikerna debattera med varandra. Du behöver inte säga på sociala medier vilket det rätta valet är, HÅLL DET FÖR DIG SJÄLV. För någon annan kanske det inte är det rätta valet. Alla har sin rätt att rösta och tycka precis vad de vill. Men när någon får för sig att en sak är rätt och samtidigt säger att ”Vi tycker olika”. Säg då inte att bara en sak är rätt, utan vad som är rätt för dig om något.

Mina föräldrar kom till Sverige tomhänta utan några pengar i fickorna. Min mor torkade spyor på krogtoaletter för 20kr i timmen när hon kom till Sverige som 25-åring. Hon var tvungen att försörja sin son (min broder), samtidigt som hon inte fick tag på pappa som befann sig i kriget i hopp om att det skulle ta slut så man kunde leva ett normalt liv där igen. Men landet gick i spillror, det fanns inget att gå tillbaka till. Det enda valet var att komma till Sverige, återförenas med sin fru, sitt barn och börja ett nytt liv. Utbilda sig på nytt och bli framgångsrik.
Jag blir så stolt när jag brukar ta en tur genom alla tanker och tänka på hur jävla bra mina föräldrar har lyckats. Utbildat sig båda två, de har båda fantastiska jobb. Bil, villa och framförallt sin familj kvar. Jag försöker måla upp en bild hur jag skulle kunna fly från mitt hemland Sverige och starta ett helt nytt liv utan mina nuvarande vänner? Bara tanken skrämmer mig. Så starkt gjort!

Ni anar inte hur mycket jag ryser till varje gång någon börjar prata politik eller börjar säga något som jag instämmer på kroppsspråket fast jag egentligen inte lyssnar på. Och att det idag finns ett parti i riksdagen som påminner om exakt det som fick Bosnien att förstöras och mördas under 90-talet skrämmer mig. Mina föräldrar vet, dom har varit med om det. Jag tror inte ens jag behöver nämna partiets namn.

Det känns lite som att många ska rösta på ett visst parti bara för att det är lite som en ”trendgrej” och inte för att dom tycker så. Det är synd. Rösta det som är rätt för dig.

– E.S