Nonono

Jag kan berätta lite om varför jag bloggar och varför jag skriver om just det jag skriver om.

Allt började egentligen när jag gick i ettan. Det hände så jävla mycket, allt gick skitbra och var felfritt. Blev småkär, i en tjej. Sedan lyckades jag bli kär i hockeyn igen efter att ha tappat motivationen. Jag var i hur bra form som helst. Jag vaknade upp en morgon innan match med sjuk smärta i benet, ringde tränaren och sa att jag tyvärr inte kunde ställa upp då han sa att många var sjuka och det var ont om folk. Jag bestämde mig för att genomföra matchen, i grums vill jag minnas. Jag hade så förbannat ont att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till.
Veckor senare utan att fått något bekräftat fick jag reda på att jag fått en djup ventrombos (blodpropp) i benet som hade vandrat från benet upp till ljumsken och i samma veva var på väg om jag inte gjorde något. Jag blev inlagd och skriven på att äta blodförtunnande medicin i 6 månader. Det var där allt började, allt på samma gång. Tjejen ville inte ha mig, hockeyn ville inte ha mig. Allt förvandlades bara i motgångar? Jag som liksom tålde allt kände jag.

Det fanns inte mycket som gick i favör till mig. Jag blev sängliggandes och gled isär de närmsta vännerna. Det var en mardröm. Jag gick från att träna i stort sett varje dag till att sitta och glo i en datorskärm på grund av att jag inte fick göra något för läkarna. Min moster gick bort en månad efter och jag fick se min mor sörja ordentligt, vilket var sjukt tufft. Jag kände mest att jag kommer bli galen om jag sitter här och tänker och tänker, så jag bestämde mig bara för att skaffa en blogg. En blogg där jag bara skriver och skriver, allt jobbigt som finns i mitt huvud. All möjlig frustration, alla jobbiga känslor. Saker som jag inte orkar sätta mig ner och prata med någon om.
För jag vet att det inte hjälper, för inga råd jag någonsin fått från någon när det gäller mina ”problem” har hjälpt. Därför är denna blogg så deppig om man säger så, allt som skrivs ner här är mina jobbiga tankar. Jag har inte någon blogg för att skriva vad jag gjort under  dagen eller några tips och råd om kost och hälsa osv! Därför handlar mycket utav det jag skriver om just kärlek, för kärlek har ofta varit en jobbig grej för mig. Något som aldrig gått så bra.

Jag är verkligen inte den killen som kommer till en fest och börjar snacka känslor och problem och blir djup. Jag är motsatsen, alltså jag mår skitbra och allt är riktigt bra. Därför blir jag nästan lite skrämd när folk tror att jag inte mår bra och att jag hatar livet, haha.
Det är bloggen som får lyssna på mina problem. Jag behöver inte sitta och prata med någon om det. Många som aldrig träffat mig har bildat någon slags uppfattning av mig efter min blogg. Och blivit lite förvånade då jag oftast är väldigt social och alltid skämtar, skrattar och driver mycket. Just det deppiga är bara en ytterst liten del av min vardag då jag sitter i 20 min och skriver ner tankarna på en blank sida. Sedan känns det så himla mycket bättre, för jag har fått ut det.

Tyvärr, vänner. Blev ingen bild på mina nyinköpta jeans.

Peace!

– E.S

 

The wolves and the ravens

Blunda, kyssa, titta. Det är inte hon, oavsett hur mycket jag försöker så är du inte hon. Du är inte den jag tjafsat med säkert 100-tals gånger och sedan löst det med. Du är inte den som jag vill ta en kula för, du är inte den jag vill kalla för min. Du är inte den jag vill såra genom att göra något som inte kommer leda till något helt enkelt.

Jag är inte en person som kan tvinga fram kärlek. Jag vet från första stund om hon är något för mig, eller om hon bara är någon man vill ha kul med. Men fortfarande är jag inte den typen längre. Gör hellre inget alls än att försöka chansa, ha kul och sen tråkigt nog lyckas såra. Jag har blivit för snäll, vet inte hur. Något vett i huvudet har man väl lyckats fått under åren.
Jag känner väl att jag är sjukt trött på tillfälligheter. Jag kan vara största douchbagen om jag nu vill, ligga med alla som är det minsta lilla intresserad av en. Men vad vinner jag på det dagen efter? Verkligen ingenting, förlorar bara självrespekten när tjejen säkert trott att hon känt sig speciell. Jag är inte den killen helt enkelt, för mig är det inte ”lev livet, kn*lla alla brudar”. Kan leva livet på ett så sjukt mycket bättre och roligare sätt.

Jag är trött på det mesta som finns i denna stad och har under en längre period verkligen känt att det inte finns något att ta av här ifrån.
Hon har varit med honom. Eller så har hon varit med någon man känner, eller så är hon med alla osv osv. Det är segt, för man blir så kräsen. Jag är kräsen, kan ha sjukt svårt för att bli kär. Men när jag vet ifall jag kan bli kär så vet jag det fortare än vad jag kan komma ihåg namnet på henne vid första bemötandet. Det är sjukt, men det är så. Jag ska inte ljuga för mig själv. Men det sker inte ofta.

– E.S

 

Younger

Vart befinner jag mig nu? Jag befinner mig i en sjukt sjukt förvirrande position, allt detta är nytt för mig. Man har spenderat hela sitt liv i skolan och det har varit det enda man har haft på tankarna. Nu sitter jag här med full av möjligheter.

Någonstans finns en ångest som sakta kryper sig in. För ett år sedan var alla här, vännerna. Jag var ”här” på något sätt, nu drar människor. Folk går vidare i sina liv, likaså jag. På mitt sätt precis så som alla andra går vidare på sitt sätt. Men en trygghet är det att man vet att vänskapen är stark och fortfarande finns där oavsett distansen. Det är som sagt förvirrat, allting. Jag vill kunna greppa tag i alla. Krama om alla och be alla att stanna kvar och aldrig dra. För jag älskar er alla, alla mina underbara vänner!
Men som sagt, ni är kvar. Och vi kommer alltid skåla för goda tider.

Detta är bara en del av den sjukt händelserika, dramatiska och otroligt roliga storyn. Skulle aldrig då menar jag aldrig för fyra år sedan se mig som den personen jag är idag. Att jag uppskattar allt så mycket mer idag. Som jag inte ens skulle lagt märke till förr, saker betyder så mycket mer idag. Jag värderar allt mycket mer, alla chanser man får. All tid man förväntas spendera med människor, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.

Jag tycker man är bortskämd om man inte uppskattar det man har. Det finns en anledning till varför vänner håller sig till en. Och det ska vara pga en anledning, insidan du sprider runt dig för att få dina vänner att må bra! Allt annat är skit. Du kan inte köpa dina vänner.

– E.S

 

Cheating and lying aren’t struggles, they’re reasons to break up

Fan tjejer, ni kan vara riktigt underbara! Ni får liv i oss killar, det är ni som kan få oss att må skit. Det är ni som kan göra vår värld utan att ens försöka.
Ni kan dra på med den där sjuka charmen som ni själva inte ens är medvetna om att ni har. Det kan vara allt från det underbara leendet, skrattet ni kan tänkas ha. Rösten som förtrollar en, ögonen som lyser upp och får en att falla på knäna.  Allt detta som kan få en att bli kär och må så jävla bra. Mitt bland allt så finns det till slut bara en. En som vinner ens känslor, en som bara har allt. Leendet, ögonen, underbara håret, smartheten helt enkelt charmen som förtrollar allt och får en att vilja offra allt i ens värld för att vinna hennes hjärta.

Att det sedan finns människor som sägs vara kära, ska ha fallit för allt detta och sedan ha tillräckligt gott samvete att inte vara trogen med en sån fantastisk skapelse är så sjukt. Att man kan ha otrohet i tankarna, att man kan säga att man är kär fast man egentligen går bakom ryggen på den man säger sig älska. Det är så fegt, det är så omanligt och så otroligt otroligt respektlöst så att jag bara vill kräkas. Att sitta och se på när det händer utan att kunna agera är något bland det jobbigaste jag vet.

– E.S

Välkommen till min generation

Ingen aning varför men jag tycker världen. Iallafall detta samhälle är ytligt, ibland lite för sjukt ytligt.

Varför ska folk leva upp efter vissa ”regler”. Ett gott exempel är allt detta med sociala medier. ”Nej jag har för lite likes på min bild, bäst att jag tar bort den”. Likes, ska inte definiera ditt utseende. Likes ska inte definiera hur populär du är eller hur många vänner du har. För på riktigt. Det spelar ingen roll hur många likes du kan tänkas ha på din bild. För den självförtroendeboosten du kan tänkas få kommer inte göra dig till en bättre människa. Allt detta är så löjligt. Folk ska ha uppgjort hur ofta de ska lägga ut bilder på Instagram. Folk ska dra till med den där fjäskande kommentaren som dom egentligen inte menar. Främst tjejer, tjejer som själva inte vet om dom hatade personen dom kommentera dagar innan. Så dubbelmoral i det mesta nu för tiden.

Jag säger inte att jag själv är perfekt i detta. Ibland får man slå till sig själv och sluta tänka på vad andra tycker om en. För man är född så som man är. Jag är född mörkare, svarthårig, brunögd med ett födelsemärke på hakan. Och visst fan ska vara nöjd?  Likaså alla andra! Klart jag har stått och tittat mig själv i spegeln med fingret på hakan och funderat. ”Hur skulle jag se ut utan denna?” Man blir så fast vid vad som skulle kunna se bättre ut att man skakar på huvudet och frågar vad fan det är med en.
För jag vet och många andra vet att en god insida speglar sig och ger en vackrare utsida. Det är sant, en insida kan ge charmen utsidan inte har. Alla bör vara nöjda för hur man är. Inga pengar i världen kan köpa dig ett äkta umgänge, en äkta utsida eller utseende. Speciellt inte några ovärda ”likes” på en bild. Tänk på det, du är grym. I mångas ögon!

Det är lite läskigt detta, för tänk de barn som får växa upp med dessa bekräftelsebehov från alla sociala medier och som inte vet något annat..

– E.S