Safe and sound

Vet inte riktigt vad det är, eller jo jag vet. Men ibland vet man samtidigt inte. Saknar spänningen, nåt kul. Visst högsommar, kan inte begära om bättre väder här men samtidigt så sjukt tomt på något sätt. Just nu känns saker lite påtvingat, när man försöker ha kul, ibland när jag gör vissa saker dyker alla roligheter från studentperioden bara upp i huvudet. Den känslan är så sjuk på något sätt, fan vi hade så kul. Och det skrämmer mig faktiskt, för man undrar om man kommer ha så kul igen. Vilket man säkerligen kommer att ha men ändå.

Det är mycket frågetecken i detta skede, vad händer, vad ska man göra. Vilka är kvar, vilka går? Jag mår iallafall skitbra och på ett sätt är det skönt att gymnasiet är över. Dom känslorna sviktar lite. Det är saknat men när jag blickar tillbaka. Gymnasiedramat, känns verkligen som det är en gång och aldrig mer. Nu har man växt upp, allt detta med att testa sig själv vart man passar in, i vilket umgänge hit och dit och försöka lista ut vilka som är äkta och inte är så skönt att det inte finns som ett problem längre. Ta aldrig någon för givet, för dom du faktiskt haft med dig från början fast du kanske inte har full kontakt med är dom som inte lämnar dig. Dom är där och kommer fortsätta vara det om dom funnits där sedan år tillbaka.
Fan vänskap, betyder fan mycket. Det behövs, för själen, för självförtroendet och för samvetet. Äkta vänskap för mig är när man låter varandra vara den man är. Det ska inte behöva vara något påklistrat leende. Vänskap för mig är när man tillsammans tar sig igenom tuffa tider. En vän har rätt att veta när den gör något dåligt som bra, för det är då vänskapen växer. Enligt mig!

– E.S

 

 Saknar fan dessa grabbar!

10414877_4234945568560_7837873888829534980_n1486887_10152389117376387_4385515540666480437_n

 

 

Make it without you

Att man kan sakna någon så mycket att man till slut glömmer bort att sakna personen. Vet inte hur jag ska förklara det, men. Saknaden tar över helt vilket resulterar till att man med tiden bara glider isär utan att man är medveten om det. Ska jag vara ärlig saknar jag tanken av att sakna dig. Saknar att jag inte kan sakna dig mer, fast samtidigt saknar jag dig så himla mycket. Hela tiden! Så fruktansvärt omtumlande känslor, vill vara med dig. Vill se dig framför mig, nu, imorgon. Hela tiden! Saknad kan göra ont, saknad kan glädja en. Att blicka tillbaka och försöka leva sig in i ett tillfälle. Vill bara ta tag i dig, se att du finns någonstans. Där ute, men du finns inte här. Och jag hatar det, varje dag, så mycket. Hela tiden!

Att inte veta om jag någonsin kommer får träffa dig igen är skrämmande, för jag behöver det. Jag behöver dig! Min själ behöver det. För jag lovar, du gjorde min värld bara av att le.

– E.S

Sverige är ju mitt hemland?

Jag hade mina drömmar och som liten kille kände jag mig som alla andra kompisar. Jag var svensken och den busiga killen som inte fattade att någonstans där ute i världen finns det hat. Hat som inte fanns när man var liten. Där den andra människan man lekte med värderade en lika mycket som alla andra, man var bara lite mörkare än alla andra. Vad skulle det spela för roll när man spelade kulor i sandlådan med de andra barnen? Och varför skulle jag få så mycket skäll av farsan när läraren sa att jag pratade mycket på lektionerna?
Jo, för jag var främmande i mitt hemland, Sverige. Pappa ville bara mitt bästa och hela tiden kämpade han för andra inte skulle få fel syn på en. Det spelade ingen roll hur mycket mer de andra kamraterna busade och störde på lektionerna. Fortfarande är jag ”främlingen” i mitt egna land.
Landet jag växt upp i, landet jag tog mina första steg i och landet som fick mig att bygga upp de drömmar jag hade. För jag kan erkänna, att inte fatta som sjuåring varför farsan blev så sur när jag gjorde samma saker som de andra ungarna var förvirrande. Allt handlade bara om vilket namn som stod på pappret och vilken hudfärg man hade bara för att bli dömd.
Jag fattade aldrig det där, Sverige är ju mitt hemland? Jag är ju svensk, eller är jag inte det?

Drömmarna växte och jag tog mina första skridskoskär. Hockeyspelare vill jag bli! Hockey är drömmen. Jag ska kliva in på arenan och få applåder av människor som tycker om det jag gör. Vad kan stoppa mig? Träna och bli bättre så ska det gå.
Men motgångarna började tidigt.
Jag hade ett mål: ta mig ut på planen och klara första träningen. Jag hade åkt på mina inlines hela sommaren – det här ska jag klara av. Jag var nio år, alla andra barnen hade stått på sina skridskor sen de var fyra-fem år. Men det var bara en utmaning som allt annat. Jag var stökig som liten, men mest som ett sätt för att skydda mig. Ingen skulle få se att jag var svag för något.
Jag minns min första träning, farsan hade köpt en hel utrustning begagnat. Han tvivlade på om jag skulle fortsätta så i stället för att köpa allt nytt fick jag dra på mig gamla grillor med ett par Jofahandskar från 90-talet.

Inne i omklädningsrummet tittar alla på mig. Farsan är med, lika lycklig som jag själv är. Men gud så nervös jag var, detta var en helt ny värld och gud vad det kokade i utrustningen som var en hel gåta att få på sig för första gången. Och mitt bland alla ungar, som gjort detta varje år sen de var små, satt jag där – en grabb som bara hade med sig tekniken från innebandyn. Som bara hade åkt inlines och som inte kunde reglerna i ishockey.
Det började tidigt, det där med motgångarna. Man blev utskrattad för att man gång på gång åkte offside. ”UT UR ZON EMIR!” Alla skrek, konstant. Vilken jävla zon tänkte jag mest… och varför gapa, skrika och göra mig förvirrad? Ta mig vid sidan om och förklara i stället i lugn och ro hur offside fungerar. Jag var bara en förvirrad nioåring som aldrig spelat organiserad matchhockey. Skulle det hjälpa med att skrika och skratta åt mig? Det började direkt, början på något utanförskap inom sporten jag trodde man bara kunde åka ut och leva livet på.
Jag behövde tuffa till mig och det var inte lätt, det kan jag säga nu. Folk hade tidigt hittat mina svaga punkter och jag var tvärsämst! Enda tanken var att man aldrig mer ville spela den här skiten mer. Men pappa var alltid där och muntrade upp mig.
Nästan alltid kom jag dit med ett leende och hem ledsen – besviken på mig själv. Jag körde runt med mina pinnar till armar och använde mig av en kapad träklubba som jag även använde ute och sköt mina bandybollar med, medan de andra hade sina nyinköpta och skinande kompositklubbor. Alla sköt jättebra, men min puck bara gled längs isen. Jag kände mig totalt värdelös, men bestämde mig i samma skede för att inte ge upp.

På en månad hade lärt mig att åka baklänges, förstått reglerna och farsan hade kommit hem från föräldramötena med ord från andra föräldrar om att jag hade utvecklats ruskigt fort. Pappa gjorde verkligen allt för att muntra upp mig.
Jag hade i slutet av mitt första år utvecklats riktigt mycket och lyckades vara medioker. Ändå sågs jag som sopan, men jag visste att det kommer vända. Jag gick på Färjestadmatcher, kollade på proffs hur de alla gjorde för att sedan ta vidare och försöka det själv på planen. Jag sluta inte spela inlineshockey på gatan förrän första snöflingan föll på marken. Jag krigade och gjorde verkligen allt för att försöka bli så bra som möjligt. Åren gick sakta men säkert framåt och puberteten slog till.
Jag blev större, starkare och klokare. Jag blev samtidigt i raketfart mycket bättre. Jag fick självförtroende som ingen annan.
Självförtroendet bars med på träningarna, vidare till match och sedan på det viset om och om igen. Jag kände mig bäst i laget, och ingen sa något. Ingen skrattade längre. Jag hade äntligen

vunnit folks respekt och jag fick säga mitt utan att någon ignorerade mig. Vem ska rubba mig nu? Inte en jävel.
Fast jo, denna gång motståndarna.
Nu började något nytt – rasmismen och hatet i hockeyn och inte av det egna laget. Utan av motståndarna. Smutskastad, hånad, retad, bara mängder med grejer man höll inom sig som man själv ville kämpa sig igenom. En far som kämpade för att hans son skulle få spela det han älskade, en far som skjutsade till alla träningar, gav mig tips och alltid bad mig att hålla mig lugn under matcher.
Det var alltid jag mot alla andra. Det var aldrig jag och mina fyra lagkamrater i samma kedja mot alla andra. Det var jag mot motståndarna, min coach och föräldrarna till idioterna i motståndarlaget.
“Åk hem!”
“Ut med han!”
Det var alltid jag som åkte fram och stod upp för mina lagkamrater när en motståndare skulle börja slåss. Inte en enda smäll under mina år som hockeyspelare har någonsin gjort ont.
Det enda som har gjort ont är orden, att få känna sig mindre värd. Få känna sig nedtryckt och underlägsen än alla andra.
Varför? För att hudfärgen är mörkare, för att näsan är större och för att man är född med ett födelsemärke på hakan. Mitt psyke var aldrig förberett på något sånt när jag som sexåring hängde upp affischer på hockeyspelare i rummet och drömde om att vara proffs och spela inför tusentals åskådare.
Bakom gallret var jag fortfarande jag.

En svenskfödd kille med föräldrar från Bosnien, föräldrar som har kämpat för att kunna leva i detta landet mer än någon annan kan föreställa sig. Farsan skällde på mig om jag åkte på ett matchstraff, för han visste att jag var duktig och kunde dominera på isen.
Men, det var alltid någon som skulle lura mig . Det enda som krävdes var ord, inga smällar. Det var bara ord som kunde få mig ur balans. Det var en tuff tid. Tränare och föräldrar visste vad jag hade för problem. Utanför planen var jag fortfarande ödmjuka och softa Emir, men bakom gallret på väg ut på isen blev jag mentalt svaga Emir som var stark fysiskt, men mentalt inte kunde ta rasismen utan att slå tillbaka med nävarna.
Jag minns en match tydligt.
Det stod tre motståndarspelare och kaxade på en lagkamrat. Jag valde att dra bort min lagkamrat så vi kunde åka till båset och strunta i dom, varpå ena killen skriker “negerjävel”. Nu var det jag som behövdes lugnas. Jag ställde mig framför honom och bad honom säga det igen, han svarade:

– Jag sa inget?

Sedan utbrast den andra av de tre som stod bakom ryggen av sin lagkamrat.

– Ey, Achmed! Åk hem till ditt land och sy våra fotbollar åt oss i stället!

Jag blev helt chockad, tittade mig omkring och sa “Är det så här långt vi har kommit?”
Samtidigt som deras hånleenden bara växte och växte kokade jag i kroppen. Jag hade gjort två mål tidigare under matchen och visste att jag skulle förstöra för mitt lag om jag gjorde något, men återigen upprepades misstaget. Med full fart åker jag mot båda, drar ner ena spelaren och börjar slåss. Ännu en gång var det 1-0 till dom, även fast de började med kommentarerna.
Det fanns alltid en förälder som hela tiden visste vem jag var, hur jag var och visste vad jag var kapabel till att åstadkomma på isen och visste att om jag satsade och tränade så skulle jag bli den jag en gång drömde om att bli. Han var den som alltid påminde mig om att aldrig ge upp om chansen inte skulle dyka upp att visa upp sig.
Medan alla barnen fick jobba på en sak, komma på träningarna och bli bättre så var jag tvungen att orka ta mig till träningen, dra på ett fakesmile under första träningen efter matchen och skämta bort senaste matchstraffet jag fick, medveten om att det var jag som förlora och att det var jag som gjorde bort mig – även fast motståndarnas rasistiska och hånfulla kommentarer aldrig fick någon uppmärksamhet.
Vi får alla ta oss igenom vissa saker för att veta vilka vi behöver vara och vilka vi ska vara. Detta är en av alla saker som fått mig att vara den personen jag är i dag. Jag är nöjd över den personen jag är. Jag har hittat mig själv och vet vad som är rätt och fel och jag vet att misstag kommer ske livet ut och att man bara kommer läras av varenda en!
Ett krig, tusen smällar, tusen ord.
En blodpropp gjorde sedan att min motivation för hockey dog. Sporten jag en gång i tiden älskade, träffade nya vänner genom. Sporten som skapade mitt liv. Sporten som i dag ger mig tårar i ögonen när jag vaknar upp och har drömt om. För jag fick aldrig avsluta denna sporten frisk. Det gör ont, att ha behövt lämna något som betydde så mycket. Att man verkligen försöker förtränga det, men ibland måste man låta dessa tankar flöda igenom en. För det var en sjuk tid. Med så mycket skratt, så förbannat mycket tårar och så jävla många smällar.
Men jag ska egentligen bara le. Blodproppen var något jag denna gång inte orkade kämpa emot och ta mig igenom för att kunna fortsätta spela. Det finns mycket annat som glädjer mig som person. I dag mår jag så bra och har allt jag faktiskt behöver ha.
Allt detta är bara en liten del av allt som har fått upplevas under min dåvarande tid som hockeyspelare. Jag har varit med om det, skulle jag kunna få chansen att påverka ishockeyn till det bättre och lyckas få bort all smygrasism och skit som sägs på isen fast som inte uppmärksammas så skulle jag vara mer än glad, det är nästa steg. Inte bara hockeyn utan alla sporter överlag.

Detta är min story.

– Emir Sehalic 

 

2005

HPIM0441

HPIM0507

HPIM0549 

 08/09

aaa-bmp

Emir Tacklar-bmp

hockey-bmp

 09/10

Sportexcup (49)

Sportexcup (50)

Sportexcup (107)

10/11

65393_1528434704116_4256484_n

11/12

e79989a4f3dc11e28e6622000ae91458_7

462045_3225042398248_1381111036_o

Sista matchen, spelade hela matchen med propp i benet.

548977_3978828642433_1653631666_n

This Girl

Den här tjejen är sjukt speciell, på något sjukt knepigt sätt
Den här tjejen har ett så stort hjärta utan att veta om det.
Den här tjejen har säkerligen växt som människa mer än någon annan.
Den här tjejen är briljant, modig och fruktansvärt vacker.
Denna tjejen kommer att förändra världen en dag och jag är inte ens säker på om hon själv är medveten om det.

Det är sjukt hur man kan bli svag för en människa, att man först inte vetat att människan ens har existerat. Man träffar personen och hon är helt plötsligt memorerad, namn, skratt, leende, röst. Speciella saker som får en att tycka om personen, helt plötsligt är hon en del av en. Helt plötsligt börjar allt hon gör påverka en på flera sätt utan att hon ens vet om det. Denna tjejen är så otroligt stark, hon är en riktig kämpe och hon kommer växa till att bli världens bästa kvinna en dag. Jag bara vet det och det mest ironiska med det är att hon fortfarande inte vet om det.

  -E.S