Prayer in C

Varenda låt väcker ett minne, en händelse, en period. Att en låt kan gräva upp det där minnet, från något alldeles otroligt kul som hänt. Men samtidigt skapa en sådan ångest, för att man vill tillbaka eller för att man saknar perioder som man inte får uppleva igen med vissa typer. Tider där allt roligt, all kärlek bara finns kvar som minnen på bilder. Minnen som vi skapade själva där vi aldrig stängde våra ögon utan bara var uppe dagarna långa, nätterna långa. Trötta och pigga, slitna som utvilade. Musik är det enda som kan rita upp minnet i huvudet och frysa tiden för en stund.
Men livet är alltid till för att skapa nya minnen och det är lite det som allt handlar om, jobba för sig själv och sedan skapa minnen med andra.
Kärlek kan läka, kärleken kan bättra själen. Ha kvar kärleken till dina vänner, till din familj. Ha kvar kärleken till den du älskar och skapa minnen tillsammans. För vi blir inte yngre. Älska allt nu, imorgon, för evigt!

Shit, blev rätt deep här. Men fan, musik är bäst. Musiken är anledningen till varför texten blev som den blev ens.

– E.S

No mix of words or music or memories can touch that sense of knowing

Då var det över, tre år av glädje, tre år av tårar, tre år av så otroligt mycket känsloladdade stunder. Med vänner och familj. Gymnasiet är över, jag kan inte riktigt fatta det. När man gick ur årskurs nio med massor av förväntningar inför tre år på gymnasiet.

Att ta man tagit sig igenom allt på egen hand och visat sig själv att man verkligen klarat det, då menar jag under tiderna som varit jobbigast. Ettan var helt klart den jobbigaste perioden för min del, folk försvann och förlorade kärlek till så mycket. En liten propp i benet vände på livet, men som man idag undrar om det kanske hände av en anledning? Jag kanske behövde det också, vem vet. Jag uppskattar saker och ting mer idag, uppskattar livet och allt jag har så sjukt mycket mer än förr.

Jag hade en så otroligt perfekt sistaperiod av gymnasiet, en studentresa med så otroligt bra vänner läkte ärligt talat min själ på något sätt. Jag fick för en gång skull slappna av, bara skratta och ha kul. Något riktigt värt att minnas, träffade världens mest skönaste människor också.
Sedan fick vi njuta av en otroligt fin bal som sedan avslutades med en student. Som bara rann iväg för fort. Jag sa till mig själv, ta in allt nu. Njut och gör allt för att tiden ska gå så sakta som möjligt, men mitt i allt känsloladdade glädjerus hänger man inte med någonstans. Allt bara sker!

Så ett tips till er kommande studenter som inväntar nästa års fantastiska bravader, njut!
Ta in varenda sekund, varenda minut, varenda timme och varenda dag där i slutet av maj månad. För ni anar inte hur fort det bara går. Sup inte bara bort studenten så ni hänger med huvudet vid någon häck och spyr, för det är inte värt det! Ta in varje stund och NJUT!

Jag brukar kunna sätta ord på det jag känner oftast, men denna gången är det faktiskt inte lätt. Jag ger det ett försök –

Nu är det slut, slut på hänget i plugget, slut på halvsovandet under lektionstid. Slut på skitsnacket på rasterna, slut på morgontröttheten där någon av polarna piggar upp en med något helt meningslöst snack. Nu fan ska vi alla ut, ut i samhället och den stora världen med massa motgångar som vi förvandlar till medgångar. Hoppas vi alla lyckas. För det vet jag att vi alla kommer, på ett eller annat sätt.

Ingen blandning av ord, musik eller minnen kan ta på denna känslan. Att veta att du var där levande i ett hörn av all tid som fanns i världen.

Nu började solen tränga sig förbi alla tunga regnmoln mitt i allt skrivande. Ta hand om er.

”Var dig själv, alla andra är redan upptagna!”

– E.S!

Bäst


En resa, ett gäng individer och en hel nystart.

En resa, en vecka. Så mycket personligheter, så mycket människor. Att man kan binda sig till människor, att man får åka till ett ställe där dom får se mig, Emir.
Den jag är, inte någon jag kan ha varit eller kan påstås vara av någon annan.
Man har kul och tar varandra för den man är för stunden, det finns inget att bevisa. Bara vara sig själv och bli dömd efter det, kan vara bland det bästa jag vet. Att heller inte veta allt om de andra utan bara leva i nuet och ta människorna för vilka de är. Inga rykten, inga bekymmer. Bara massa skratt.

Studentresan till Cypern var något bland det bästa jag gjort. Med mina otroligt, då säger jag otroligt helsköna vänner. Sedan sitter man här och skakar på huvudet och påminner sig själv om att man är tillbaka till verkligheten igen. Nu är man den Emir som i andras huvuden är avmålad som något helt annat än vad verkligheten säger. Någon man inte vill vara, men är för trött för att motbevisa.
Det kändes skönt att bara få släppa allt och komma i väg, vara sig själv och ha så förbannat kul.  Att få släppa allt som i tre år torterade ens psyke, allt som stressade en i tre år. Allt som gick emot en i tre år. Allt, bara allt negativt som hände i tre år slängdes och ett flyg till en ort med sjukt underbara individer raderade allt och nollställde allt, till normalt!

Att tänka sig tanken att man kanske aldrig mer får träffa alla dessa människor är sjukt skrämmande, ångestfyllt och förjävligt. Men en vacker dag så ses vi igen, oavsett vi vill eller inte. Jag vet det.

Tack.

– E.S