What’s next?

Vi klickar, vi tror på varandra. Vi vet var vi har varandra och vi finner trygghet i varandra.
Du är allt jag tänker på, morgon, dag och natt. Jag vill vara din sköld i alla väder. Gråa dagar som soliga.
Mot allt och alla, för du är mer än bara en person.
Du är en skatt, skatten som är så förbannat svårt att få tag i men som man slitet sönder för att få finna.
Du är människan man vill uppleva allt med, i medvind och i motvind.
Jag tror på det. I alla fall hoppas på det. För du är du, något värt att älska, ovillkorligt. 

– E.S


Timshel

Det är simpelt, man blir sur på någon över något. Ilskan håller i sig och man pratar inte med varandra. Det blir som någon slags tävling om vem som kan hålla sig längst ifrån att höra av sig och be om ursäkt.
Till slut rinner bara tiden iväg och man kommer inte ens ihåg vad grejen handlade om som man ilsknade till över. Man måste ta vara på sina vänskap. Det är okej att vara sur. Men om man innerst inne vet att man kan förlåta och säga att det är okej så ska man göra det. Tänk inte att det ordnar sig och att allt löser sig självt, för det gör det inte alltid.
Till slut känns det bara som att man själv blir sviken. För ”at the end of the day” är det du som har förlorat någon, inte han eller hon.
Det är inte värt att slänga iväg riktig vänskap, och att ta någon för givet är verkligen något som ingen bör göra.

Det är simpelt, prata med varandra.

– E.S

Honey And The Moon

Söndag

Har hela dagen suttit och funderat på att göra två svenskauppgifter. Har varken haft orken eller lusten idag.

Ända sedan årsskiftet har allt känts som en riktig bergochdalbana. Upp och ner konstant, kan inte fatta att jag snart tar studenten. Det ska bli otroligt kul, självklart! Men allt har gått för fort hittills och jag är så rädd att den tiden också bara rinner iväg fortare än vad man faktiskt kommer hinna uppleva allt.
När jag blickar tillbaka till början ettan, det är verkligen stadier och perioder uppstaplade med saker som hänt och vilka människor som har kommit och gått. Händelser som har varit riktigt riktigt förjävliga och det känns som jag under hela gymnasieperioden har levt för framtiden lite, att jag har väntat och väntat på någon slags vändpunkt. Någon vänd punkt där allt ska ha gått från helt kasst till perfekt på alla punkter.

När man satt där på uppropet i ettan och bara tänkte på vilken oändlig väg det skulle vara till hattprövningen och sedan utspringet. Men jag är här nu, har egentligen inget att klaga på. För allt och alla som är runt mig nu är så bra. Även fast vissa människor fattas så lär man sig leva vidare och framförallt att man fortfarande lär sig.
Jag vill inte kunna allt, för jag har massor kvar att lära och upptäcka.
Jag kanske inte fick tjejen jag under långa delar av min gymnasieperiod drömde om att ha, som jag säkert skrivit flera sidor om. Men fan, allt annat är faktiskt bra.
Ja, en blodpropp satte stopp för min barndomsdröm om att få spela hockey, ja jag förlorade min underbara moster samtidigt. Vänner kom och gick, skratt och tårar delades. Men jag känner verkligen att det mesta har fallit på plats och lugnat sig. Har lyckats hitta mig själv lite mer, även fast varenda dag inte är så som man önskar.

Alla gånger jag med gråten i halsen skrev och skrev alla möjliga jobbiga tankar jag inte kunde bära med mig själv. Alla gånger jag har stött på mängder av olika sorters människor, som man trott ett tag att fan. ”Det här är fan rätt.” Men icke, det rätta alltid legat i roten. Dom jag haft med mig från början, även hur pissigt beteende jag kan ha haft då en dag inte är i ens händer så är dom kvar. Att jag har det och att dom själva kan känna den tryggheten i mig, vad mer kan jag begära? Vänner, nära och kära är allt.

Just nu i detta skede, är det här en känsla för stunden som jag bara känner starkt för att skriva. Något som bara skrivandet kan ta ifrån mig.
Jag skriver ner det och låter det vara nedskrivit, för det var detta som fick mig att känna någon slags lättnad djupt inne i bröstet bland abstrakta känslor. Bland svek, smärta och oro. Så hjälpte det att bara skriva och skriva, tills den där känslan bara sa att det inte längre fanns något mer att gräva ut från mig.
Skulle egentligen kunna fortsätta skriva ett tag till, men den där svenskauppgiften kommer inte göra sig själv.

– E.S

”Most of our lives are a series of images, they pass us by like towns on a highway. But sometimes a moment stuns us as it happens and we know that this instant is more than a fleeting image. We know that this moment, every part of it, will live on forever.”