Moonshine got me.

Mer än hälften av sommarlovet har gått, sista sommarlovet kan man säga. Om en månad börjar jag mitt sista år på gymnasiet, mitt sista år i skolan, mitt sista år vid skolbänken och mitt sista år med alla mina klasskamrater och alla andra på skolan. Det skrämmer mig lite vad fort tiden går, minns när vi började ettan och vi bara blickade framåt och bara kände att det skulle ta evigheter att börja trean och sedan ta studenten, nu sitter jag här och ska börja mitt nya år. Mycket säger mig att jag verkligen vill ta studenten samtidigt så mycket annat får mig att vilja sitta kvar i skolbänken och aldrig vilja lämna. För man har det verkligen bättre än vad man tror, man bor hemma, får käk, tar sig till skolan och bara umgås med sina kompisar samtidigt som man egentligen jobbar. Det är slappt, man har det gött och själva skolan i sig är egentligen inte så jobbig.

Jag vill bara inte att denna sommaren ska ta slut, vill ha mer kvällar på bryggorna med mina bästa polare, ta en kall öl i solnedgången och njuta av musiken som spelas ur de bärbara högtalarna. Jag vill sitta och prata om allt och alla, jag vill fortsätta slå ihjäl de blodsugande myggorna som sätter sig på benet och njuta av sommarkvällen. Jag vill inte att sommaren ska ha sitt slut! Men som vi vet har allt sitt slut, gäller att ta vara på alla tillfällen man har, vilket jag verkligen har lärt mig att göra på senare dagar. Jag vill ha fortsätta ha det så här bra, fortsätta njuta med mina vänner. Fortsätta spela basket tills solen går ner och det blir kolsvart ute. Vill ha allt som har med sommaren att göra året runt, utan slut något slut.

E.S

Rasismen som inte uppmärksammas

Varför är jag, jag?  Varför ska så många veta vem man är? Man funderar mest på vad man kan ha gjort för att det ska vara så. Finns mycket, jag tror inte på folk som säger att man inte kan förändras som människa. Tiden, från årskurs 7 till 8. Tiden då man fortfarande inte visste vem man själv var riktigt, saker man får uppleva hemma. Jag var omogen, hade inte lärt mig vissa gränser och upprepade misstag efter misstag, men hade tidigt lärt mig att inte repetera andras misstag. Jag höll på med flera tjejer samtidigt i form av att skriva till dem. Jag var förvirrad som fan. Det var grupperingar i skolan, tiden då man lätt kunde fastna för grupptryck och vilka man skulle umgås med. Jag ansågs vara kaxig men skyddade bara mig själv. Jag fick uppleva mängder med rasism och hat i hockeyn, inte i laget utan av motståndare. Smutskastad, hånad, retad, bara mängder med grejer man höll inom sig som man själv ville kämpa sig igenom. En far som kämpade för att hans son skulle få spela det han älskade, en far som skjutsade till alla träningar, gav mig tips och alltid bad mig att hålla mig lugn under matcher.

Det var alltid jag mot alla andra. Det var aldrig jag och mina fyra lagkamrater i samma kedja mot alla andra. Det var jag mot motståndarna, min coach och föräldrarna till idioterna i motståndarlaget. ”åk hem!” ”ut med han!”.
Det var alltid jag som åkte fram och stod upp för mina lagkamrater när en motståndare skulle börja slåss. Inte en enda smäll under mina år som hockeyspelare har någonsin gjort ont.
Det enda som har gjort ont är orden, få känna sig mindre värd. Få känna sig nedtryckt och underlägsen än alla andra. Varför? För att hudfärgen är mörkare, för att näsan är större och för att man är född med ett födelsemärke på hakan. Mitt psyke var aldrig beredd för något sånt när jag som 6-åring hängde upp affischer på hockeyspelare i rummet och drömde om att vara proffs och spela inför tusentals åskådare.

Bakom gallret var jag fortfarande jag. En svenskfödd kille med föräldrar från Bosnien, föräldrar som har kämpat för att kunna leva i detta landet mer än någon annan kan föreställa sig. En farsa som har skällt på en för att man har slagits på isen efter bara 5 minuters spel och fått matchstraff, varför? För att han alltid visste att jag var bäst på planen och kunde dominera. Vilket jag själv visste, men det var alltid någon som skulle lura mig. Det enda som krävdes var ord, inga smällar. Det var bara ord som krävdes för att få ut mig. Det var en tuff tid. Tränare och föräldrar visste vad jag hade för problem. Utanför planen var jag fortfarande ödmjuka och softa Emir, men bakom gallret på väg ut på isen blev jag mentalt svaga Emir som var stark fysiskt men mentalt inte kunde ta emot något utan att kunna nita en motståndarspelare.

Jag minns en match, det stod tre stycken motståndarspelare och kaxade på en lagkamrat. Jag valde att dra på bort min lagkamrat så vi kunde åka till båset och skita i dom då ena killen skriker ”negerjävel”, då var det inte längre min lagkamrat som skulle lugnas. Jag ställde mig framför honom och bad honom säga det igen, han svarade

– Jag sa inget? 

Sedan utbrast den andra av de tre som stod bakom ryggen av sin lagkamrat..

– Ey, Achmed! Åk hem till ditt land och sy våra fotbollar åt oss istället.

Jag blev helt chockad, tittade mig omkring och sa ”är det så här långt vi har kommit?”  Samtidigt som deras hånleenden bara växte och växte, kokade jag i kroppen. Jag hade gjort två mål tidigare under matchen och visste att jag skulle förstöra för mitt lag om jag gjorde något, men återigen repeterades misstaget, med full fart åker jag mot båda, drar ner ena spelaren och bara pumpar slag mot huvudet, dock meningslösa slag som inte skulle göra någon skada eftersom det spelades med galler. Återigen var det 1-0 till dom, även fast de började med kommentarerna. Det fanns alltid en förälder som hela tiden visste vem jag var, hur jag var och visste vad jag var kapabel till att åstadkomma på isen och visste att om jag satsade och tränade så skulle jag bli den jag en gång drömde om att bli. Han var den som alltid påminde mig om att aldrig ge upp om chansen inte skulle dyka upp att visa upp sig.

Medan alla kidsen fick jobba på en sak, komma på träningarna och bli bättre så var jag tvungen att orka ta mig till träningen, dra på ett fakesmile under första träningen efter matchen och skämta bort senaste matchstraffet jag fick, medveten om att det var jag som förlora och att det var jag som gjorde bort mig, fast motståndarnas rasistiska och hånfulla kommentarer aldrig gav någon uppmärksamhet.

Samtidigt som man lär sig svårare matte i skolan, lärde jag mig att handskas med all smutskastning och alla dumma kommentarer. Jag lärde mig att åka bort även fast någon slog min lagkamrat. Jag lärde mig att jag inte behövde lägga mig i varenda diskussion och bråk och jag lärde mig framförallt att inte ta åt mig. Det enda som krävdes var att mina tränare efter varje avblåsning skrek, ”Emir! åk där ifrån!”. Det störde mig så mycket att jag bara ville få tyst på dom så jag slutade helt enkelt att bry mig när någon försökte starta bråk på isen eller slänga iväg en kommentar mot mig, vilket gjorde att jag egentligen bara hade ett val, åka därifrån så jag kunde slippa känna mig som ett problembarn. Jag åkte därifrån varenda gång tills mina tränare till slut slutade att ropa på mig. Allt detta ledde till en vana och till något jag har lyckats hantera. Vilket jag är tacksam för.

Vi får alla ta oss igenom vissa saker för att veta vilka vi behöver vara och vilka vi ska vara. Detta är en av alla saker som fått mig att vara den personen jag är idag. Jag är nöjd över den personen jag är idag. Jag har hittat mig själv och vet vad som är rätt och fel och jag vet att misstag kommer ske livet ut och att man bara kommer läras av varenda en!

Ett krig, tusen smällar, tusen ord, en blodpropp så står jag fortfarande här och ska ge mig själv en ny chans med hockeyn efter min livsfarliga skada jag drabbades av.

Allt detta är bara en liten del av allt som har fått upplevas under min tid som hockeyspelare. Jag har varit med om det, skulle jag kunna få chansen att påverka ishockeyn till det bättre och lyckas få bort all smygrasism och skit som sägs på isen fast som inte uppmärksammas så skulle jag vara mer än glad, det är nästa steg. Inte bara hockeyn utan alla sporter överlag.

Detta är min story.

– Emir Sehalic