Det är dags nu.

Det är dags nu, att komma på fötter igen. Ta tag i saker som jag hela tiden har tänkt att jag behöver ta tag i men inte haft orken eller motivationen till att göra. Sluta se efter saker som fattas och istället se efter vad jag har just nu och hoppas på att det som fattas en dag dyker upp.

Jag vaknar varenda morgon med tanken ”ännu en dag utan att något händer” , vaknar med den där tunga känslan av en ryggsäck fylld med tunga stenar runt min kropp. Kliver upp varje morgon, drar upp rullgardinen och tittar ut en stund, går in i badrummet och sköljer ansiktet med kallt vatten för att vakna till, tittar på mig själv och tänker. ”Det här är jag, det här är vem jag är” och jag önskar att du var en del av mig.
Den där känslan av att man gör och försöker så mycket men utan några resultat, drömmer om något som man själv känner att det aldrig kommer ske. Samtidigt som man får den tanken så önskar man att man kunde bevisa vem man verkligen är och hur man verkligen är, men inser att man inte kommer få den chansen men ändå så slutar man inte drömma.
Jag känner att allt detta tänkande tröttar ut mig, antar att det kommer sådana perioder då allt bara är dystert. Det kommer nog en dag då jag också får pussa och älska en tjej. En dag då allt bara flyter!

Hade utvecklingssamtal i skolan här om dagen, vilket gav mig lite av en nytändning. Min mentor berättade för mig att jag var riktigt duktig med det jag höll på med och att jag var en glädjespridare, han berätta för mina föräldrar vilken duktig son de har och hur jag alltid ställer upp vid behov. Dom orden fick mig att tänka om, fick en slags bekräftelse att jag gör något bra, att jag faktiskt påverkar andra runt om mig vilket jag verkligen tycker om, älskar när man kan bidra med glädje och få andra att må bättre.
Måste säga att min mentor är den bästa jag någonsin har haft, han ställer upp för en och jag ställer upp för honom vilket bygger en god relation både på lektioner och på raster, hela klassen är ett härligt gäng.  Har även startat ett akustiskt band med Claes och Sorin, två riktigt sköna vänner som verkligen är hur jävla bra som helst, ser verkligen fram emot de planer vi har satt!

Det är dags nu!

Finns det något mer jobbigare än falskhet och tomma ord? Vi sa att vi skulle vara gryma vänner livet ut. Faktum är den att folk förändras,vissa till den bättre och vissa till den sämre. Det värsta jag vet är när någon förändrar sig själv efter vem man umgås med, man gör till sig och försöker passa in när man ser att personen bara gör bort sig och borde sluta. Jag har varit med om det mesta, finns saker jag aldrig kommer glömma. Men varför ska man behöva glida isär? Har man fått för mycket av varandra? Börja den andra personen tycka att man inte duger för att man ska kunna umgås?
Umgänget upphör periodvis, man ses allt mer sällan, hörs av med ojämna mellanrum och ständigt med det där retfulla lilla ”vi måste ses snart!” hängandes i luften. Kanske hamnar man i bråk med en vän över något. Det kan vara något litet, vänskap kan vara betydligt bräckligare än man trott. Någon som man litade på och som alltid skulle finnas där kan glida iväg inom loppet av ett par sekunder, allt som krävs är en slarvig formulering eller ett ögonblicks ouppmärksamhet. Kanske handlar bråket om något större ? En livskris kan lätt komma emellan två personer. Du har det tufft och din vän agerar inte på det sätt som du har förväntat dig, kanske är din vän inte så mycket till en vän som du trott och hoppats. Du kanske skulle må bättre av att distansera dig från din vän. Eller så kanske det är tvärtom? Kanske är det du som har agerat tvivelaktigt när din vän verkligen behövde det. Det är nu upp till dig att lappa ihop relationen, och det är svårt att göra något sådant, det finns liksom inget rätt sätt att göra det på. Det finns ingen manual till mänsklig interaktion.

Jag minns när man var liten, alla kidsen lekte med varandra, om man bråka så var det om vem som skulle ha den bästa gungan på rasten, eller vem det var som egentligen vann när man lirade boll på gården eller bandy på planen. Det spelade ingen roll om man var svensk eller invandrare, ljus eller mörk. Det fanns inte ens i åtanke! Folk dömde en efter beteende och hur man var mot den andra. Man var så där galet kär i en tjej när våren började komma, om det ens var något man fick dåligt samvete över så var det när man hade fått någon tjej i klassen att grina, tjejer som jag idag klassar som en utav de bästa. Vi var barn, vi kunde göra allt. Det viktigaste är att vi idag kan skratta åt allt som hände förr och bara skapa nya minnen. Jag har kvar endel vänner från förr, sen har jag vänner som jag trodde skulle vara livslånga vänner fast det enda man gör är att hälsa på varandra. Sen vet man aldrig vad framtiden har att erbjuda, finns folk jag har lärt känna på senare tid som jag har fått förtroende för och jag hoppas det varar länge!

Idag är jag 17 år och lever i ett samhälle där status, lyssna på house, dricka alkohol och likes får en att framstå som en grym person. Vi har kommit långt!

Ta det sista med en nypa salt, vissa dagar är bara drygare än andra. Så är det bara!

En tuff men lärorik tid i livet.

Tiden rullar och rullar, minns när jag låg på sjukhus. Hade ingen aning om vad det var med mig, oron i min brors ögon man visste inte vem det var som skulle fälla en tår först mella oss. Saken gjorde inte bättre att vi inte visste var det var, läkaren sa att jag hade fått en propp i mitt ben, jag blev som ett enda stort frågetecken. Är inte det livsfarligt, frågade jag.

– Jo, om den åker upp i hjärta/lungor så är det livshotande. Sade han.

Min hade vandrat uppåt men vi fann den i tid, i 5 veckor med smärta och läkare som bara bad mig att vila så gick jag runt med den största smärtan jag någonsin har upplevt. En helt obeskrivlig smärta, samtidigt som man låg på sjukhus hade man annat i bakhuvudet. Kärleken som jag förlora, önskar ibland att jag kunde gå tillbaka och försökt mer, men jag kunde verkligen inte. Jag kommer ihåg tiden när jag blev utskriven, ingen visste hur jag mådde, ingen visste vad jag hade gått igenom. Jag fick inte göra något på 6 hela månader(!). En sak var säker, fick jag inte spela Hockey som jag var fullt aktiv med så fick inget hindra mig från att spela Basket, oavsett vad de sa så spelade jag, minst 3 gånger i veckan cyklade jag i väg till planen, nötade skott efter skott. Jag började inse hur bra jag mådde av det, fanns dagar då allt vad piss. Bråk med någon kompis eller kanske med föräldrarna, snörade bara på mina dojor, greppa tag i bollen och cyklade i väg. Jag kunde stå ute i timmar och bara skjuta och skjuta, inget hindra mig. Det var jag, musiken och mina drömmar.

På tal om musik.. Hur skulle jag klara mig utan musik?
Jag lyssnar mest på musik jag kan relatera till. En text som tilltalar mig och känns verkligen som om den är skriven just för mig i just den stunden jag lyssnar på den.
När jag mår dåligt kan jag lyssna på musik som får mig att må bättre. Att orka den sista biten tills jag mår bra igen. Eller när jag är på underbart humör så kan en låt få till det lilla extra.
Skulle nog dö utan musik! Att inte få lyssna på musiken jag älskar!

Det fanns både bra och dåliga saker med allt som hände. Det bästa av allt var att jag lärde mig att ha bättre tålamod, jag lärde mig att inte ta något för givet och jag lärde mig att respektera folk. Med det menar jag tiden då jag gick omkring under sommaren med en fruktansvärt ful stödstrumpa som gick upp till knät, fick blickar som var riktade mot mig konstant. Vissa frågade varför jag hade på mig den, brukade ofta göra en rolig sak av det och skämta till det lite, sån jag är hehe.  Men vissa stunder kändes det bara allmänt jobbigt, varför ska jag vara så annorlunda jämt? Tänkte jag, why me? Jag insåg att man verkligen inte bör döma människor efter utseende eller klädsel, även fast jag var medveten om det innan så fick jag det mer bekräftat då. Med tiden gick det bättre och jag strunta i vad folk tyckte och sa, samma sak som jag har lärt mig med att ha mitt födelsemärke på hakan under alla år.
Man ska vara nöjd över sig själv! Och då menar jag inte att man ska ha största skallen och tro att man är snyggast, bäst och visa det. Man ska tänka att jag är fin som jag är, jag har vänner som tycker om mig och jag älskar dom. Visst kan det vara svårt att tänka så ibland, speciellt sådana dagar då allt bara är skit. Men det gäller att aldrig glömma allt bra vi har!

Tiden rullar och rullar som sagt. Jag hoppas en dag att det sker en härlig vändning! Jag är otroligt tacksam för de som fanns för mig under denna perioden. De vet nog innerst inne vilka de är.

Peace!

– Emir Sehalic

Musik som får mig att slappna av!

Sammanfattning och tankar

Jag har varit tom, ledsen och besviken. Jag har gjort bort mig något så otroligt samtidigt inser jag, varför ska jag bry mig? Varför ska jag ägna min energi åt att bry om vad andra tycker och säger när jag vet vem jag verkligen är och hur jag är. kan hålla mig till de som sätter värde på min dag. De som faktiskt är äkta. Det finns så otroligt mycket falska människor där ute. Jag är så trött på det mesta faktiskt, är utmattad, trött och bara allmänt seg. Jag vill ha något som väcker upp min vardag!

When times get rough you’ll find out who your real friends are!

 Ångest

För drygt 2 år sedan började jag få en jävla dödsångest och det ger sig aldrig, rädslan att dö,rädslan att försvinna och aldrig komma tillbaka till livet mer. Det är värst  under stunder som dessa (kvällar då jag inte kan somna), Jag känner att jag bara behöver närhet. Jag bara måste  prata med någon för att kunna komma på andra tankar. och det värsta är att jag ibland skriver för mycket till för många helt okontrollerat, det är bara en period som har kommit. Jag vill verkligen inte ha det så här. Jag är verkligen fullt medveten om de fel jag gör. Det är inte meningen, det bara sker. Jag måste komma över detta! Jag kommer att komma över detta!
Jag är stark det vet jag, detta är inget som ska få förstöra mig!

Lovet
Mitt lov har verkligen varit soft, har inte gjort ett skit förutom de gånger jag har tränat. Jag har främst legat i sängen under de gråa dagarna/nätterna och kollat på film och sett på NBA, äntligen är det igång igen! Love it. Har även softat endel med sköna vänner.

Ska jag vara ärlig så ska det bli skönt att åka till skolan imorgon, får mig att komma på andra tankar, softa med dom i klassen, skämta med lärare och jobba. Min klass är verkligen ett jävla härligt gäng!

Höstlov och inte fått något skrivet på drygt två veckor, har inte haft orken eller lusten att skriva något. Som många kanske inte vet så skriver jag nästan bara om tankar som jag vill få ur mig just för stunden, kan ses som väldigt negativa tankar men vi har dom alla, right? Det är just det jag har bloggen till. Jag måste få ur mig dessa tankar på något sätt och att ha en blogg och skriva allting på underlättar så otroligt mycket.
För mig är bloggande verkligen inget måste och jag är inte den som tar kort på mina kläder och skriver vad jag har köpt och gjort idag.

Detta är endel tankar under de senaste två veckorna jag har varit inaktv.

                

– Emir Sehalic, Peace.