Jag önskar att man kunde börja om och ändra allt som har gått fel, ni vet den där känslan när man bara vill radera allt, men samtidigt inser man: Skulle jag vara den jag är idag om det inte vore för allt som har skett genom åren?

Jag saknar en person, en person som jag nog har insett att hon aldrig kommer att komma tillbaka, allt vi sa och pratade om måste bara ha varit ett par ord och en dröm.
Jag blev sviken, vilket är det värsta jag vet. Tiden läker ändå sina sår.
Det var hon som fyllde ut mina tomma hål. Det var hon som fick mig att må bra när jag var nere och behövde ett leende på läpparna.
Fan alltså, hur människor bara kan glida ifrån varandra så lätt.
Sjukt egentligen när jag kommer och tänka på människor man har varit så bra vän med, nu hälsar man bara och ses aldrig.
Jag skulle så gärna vilja veta vad det är som gör så att det blir så, har det blivit för mycket av båda, har man tröttnat?
Något måste fattas.

När ska vi männsikor sluta hata folk man inte vet något om? När ska vi människor sluta ha fördommar? När ska vi folk bara acceptera varandra oavsett vad..? Självklart finns det undantag.

Nej nu ska jag somna till denna. Peace

– Emir Sehalic