Det mesta är själviskt

Då känns det som det var dags igen. Mitt huvud är uppblåst av massa tankar, konstiga sådana.
Jag målar ständigt upp en bild i mitt huvud där jag ser mig själv på flera olika ställen, utomlands och i Sverige fast aldrig i hemstaden Karlstad. Jag är så trött på vad denna staden har att ge mig, staden och dess folk har sugit ur min energi.
Jag är omringad av icke-positiv energi och försöker ständigt söka mig till det som ger mig rätt energi och det är väldigt få saker. Jag är idag glad att jag befinner mig på världens bästa arbetsplats men det räcker på något sätt inte.
Självklart är jag nöjd men jag strävar samtidigt efter mer. Jag vill fram, är rädd för att gå miste om att få upptäcka allt jag är ute efter och till slut få stå kvar och behöva ångra mig när jag känner mig för gammal för det.
Det måste ske snart. Och varför åker jag då inte? Jo, för jag är FEG! Jag är rädd, dels det och för att jag behöver åka ensam. Vågar jag det? Klarar jag det? Ingen utav i mina vänner är villiga till att upptäcka och resa som mig. Alla vill väl innerst inne men vissa vill mer än andra och för vissa är det bara en tanke. Just nu är det bara en tanke som jag vill konvertera till min vardag. Men än en gång sätter något stopp för mig. Jag kommer ingenstans med mina drömmar och jag får alltid någon tillfällig glöd som sedan blåser bort med vinden. Jag är en vekling. Min energi sitter kvar när den måste ges men har ingen kvar till att försöka underhålla mig själv med, har ont om tankar.

Som ses så har jag inte skrivit mycket här på senaste tiden. Det brukar oftast vara bra, mest för att det är då jag mår som bäst och inte har något jobbigt att dela med mig av. Så har det varit men senaste veckorna har jag öppnat den blanka sidan, klickat igång en skön låt och försökt uttrycka mig i min skrift men slutat med en rak och djup stirrande blick rätt in i skärmen.
Jag mår svinbra psykiskt och fysiskt. Men jag vill bara att fantasin och min vilja till att börja ta tag i saker och leva lite mer utanför ramarna ska börja kicka igång igen. Jag har offrat upp så mycket för folk runt om mig på senaste tiden så jag har ständigt varit så rädd för att tappa greppet om vad som är rätt för mig.
Jag är en vinnarskalle med en instinkt som skriker om att vilja lyckas och ta sig i mål. Känns som jag rivstartat och nu står stilla halvvägs, inte ens halvvägs. Och är det något jag är trött på med denna staden som jag nämnde tidigare så är det folket i den.
Det är falskhet och svek där man inte längre förvånar sig över något. Låter så in i helvete ”cheesy” med ”Jag är så trött på Karlstad” och ”Folk är falska”. Men det är så det är idag, folk är redo att hugga dig innan du själv hinner blinka och samtidigt desperat försöker försvara dig. Vill bara att alla ska kunna sluta ha så förutfattade meningar och fördomar om varandra. Jag förstår om man själv blivit behandlad illa och bildar uppfattning om en person som i första hand behandlat en illa. Då har man faktiskt all rätt att ogilla personen. Men att bilda uppfattningar om folk från saker och ting man kan tänkas ha hört är fel, helt fel!
Det kan hjälpa så mycket mer att bara prata med personen. Folk är så fega idag, snacket ska tas genom andra och inte direkt mellan personerna i fråga.

Det mesta är själviskt. Jag känner mig självisk när jag säger att jag gör så mycket för andra men inte får mycket tillbaka. Men jag känner bara att om någon i min generation kan försöka bidra med något som gynnar andra så har vi lyckats. Jag vill på något sätt att alla ska kunna samlas och försöka åstadkomma något tillsammans och sluta upp med att kramas istället som det är nu – kramas samtidigt som man står redo med kniven i andra handen.
Jag vet inte varför jag tänker så brett. Antar att det inte passar idag..

E.S


Dom säger att kärlek ska vara den där underbara känslan. Ovillkorligt och bra. Ibland undrar jag bara. Är jag kär? Inbillar jag mig kärlek och svartsjuka? Eller är jag kär? Ska man lägga så mycket energi på att försöka att inte vara kär om man är kär? Är man kär om man är redo att ge ut och ta emot smällar?

Är jag kär om jag försöker leda någon i rätt riktning hela tiden. Men är jag kär om jag samtidigt tvekar när chansen för att visa full kärlek finns?
Eller är jag bara rädd att det inte kommer se ut så som jag föreställt mig?
Är jag kär om jag bara vill någons bästa och enbart tänker ett steg längre.
Är jag kär om jag överreagerar?
Är jag kär om jag vill offra allt i min väg för att få någon att må bra?
Är jag kär om jag är överbeskyddande?
Är jag kär om jag inte ens vet om jag är kär?
Är jag kär om jag ska behöva göra ett blogginlägg där jag ständigt ställer frågan om jag är kär. Jag kanske är kär, innerst inne. Men samtidigt sitter den smått osäkra sidan av mig kvar.
Är jag tillräcklig, är jag den som någon stolt vill stå bredvid? Är jag den som någon vill att jag stolt visar upp och kallar för min? Är jag den som någon vill ha när strålkastarna på klubben är igång lika mycket som efter?
Jag vill vara kär så hårt, bara älska och sedan återigen älska. Jag kan, jag vill.. Eller?

– E.S

Ibland har jag jobbigt för att känna mig nostalgisk, ofta blir jag riktigt skrämd när jag tänker tillbaka. Saker som skett i livet, bra som dåliga.
Jag vet inte varför jag skräms. Jag blir på något sätt påmind om hur fort tiden går och oftast får jag bara känslan av att det var bättre förr. För det enda jag egentligen har dokumenterat från förr är fina stunder med leenden. När det i själva verket inte var någon större skillnad då gentemot nu. Musik och serier från förr jag lyssnade samt kollade på kan vara jobbigt på något sätt? Musik kan på något sätt låsa in en tidsperiod, när saker sker. När man gått igenom något så är det för stunden bara en låt. Ett år senare är låten som en tidsmaskin. En tidsmaskin som man slukas in i. En tidsmaskin som drar tillbaka en i extremt hög hastighet där man nästan tappar andan. Det är skumt det där.

Finns mycket jag sitter och tänker på en kväll som denna. Allt detta med minnen som finns dokumenterade.
Minns mitt sista möte med min mormor. Min pappa gick runt och filma hela tiden. Jag som dåvarande 14-åring tyckte han verkade fånig som bara gick runt och filmade en vanlig stund med min mormor.
Världens starkaste mormor, klart detta inte var mitt sista möte med henne. Men pappa visste, att en dag kan man kanske titta tillbaka och kanske känna något slags lugn i det. Har filmklippet på datorn men jag vågar inte titta. Det är bara ett klipp? Om en låt tar mig tillbaka till en period som ger mig ångest så vet jag egentligen inte vad detta klipp skulle få mig att känna. Lättnad? Kommer såren bli färska igen? Eller kommer det ta mig tillbaka till stunden min pappa krama om min mamma för att säga att hennes mor gått bort i cancer..?

Samtidigt mitt i denna hemska text så kan jag inte passa på och nämna hur otroligt viktigt det är att dokumentera, fota och filma allt man är med om. Fanns så mycket från förr jag önskar att jag kunde få se igen. Men jag var så dålig på det där. Jag var liten, världen var perfekt!! Inga dör och inget försvinner. Tills man fattar, växer upp och förstår vad livet går ut på. Jag fotar och filmar alla minnesvärda stunder jag har chans att fota eller filma. Det är det som gör bilder så unikt. Att dom kan ge en ett leende och en påminnelse om att man faktiskt haft kul och att det finns så otroligt mycket mer roligt kvar att uppleva.

– E.S

Vem tävlar jag mot?

Vem tävlar jag mot, är det dig? Är det mig själv?
Att ständigt känna att man försöker ge allt men ej lyckas, att bråka med problemen man har för sig själv i huvudet.
Att aldrig veta om det är dö idag eller imorgon, att i stort sett hela tonåren haft ett slags bekräftelsebehov.
Att alltid ha problem som ingen vet om.
Att försöka följa sin karta och inte den andres. Om någon snälla kunde hjälpa mig igenom djupa dalar och höga berg.
Att kärleken alltid var ett problem förr men egentligen finns framför mig nu.
Att ha kämpat för att passa in och bli omtyckt och till slut bli det.
Vad klagar jag på? Så fort jag har en tendens att hamna ur balans, falla tillbaka och påminnas om äldre tider fullt av dåligt självförtroende och självkänsla så blir jag rädd, väldigt rädd. Jag blir genast omedvetet otrevlig som en försvarsmekanism. Har svårt att fokusera på annat och låser mig fast vid att försöka hamna på båda fötterna igen.

Jag vill kunna älska, giva och taga under sorgens samt glädjens stund. Men när jag inte kan, vad gör jag? Vilka beslut tar jag? Mitt novembermånadens kallaste och mörkaste stund sitter jag här några minuter från att bege mig i väg för att träffa mina kära vänner. Umgås, dricka ölen, skratta, bli full, några groggar på det. Lyckas bli odräglig, trycka i fyllekäket, ta första taxi hem och lägga sig och hoppas på att morgondagen inte blir den där fylld av dåligt samvete och fundersamt undra vad som föregick under gårdagen – Jo, jag fann mig sittandes där framför datorn. Trött, utmattad och slut på energi skrivandes mitt i ett blogginlägg om hur trött jag är. För ja, jag är trött. Jag är besviken och sårad.
Att jag ständigt kan tänka mig offra så mycket för vad egentligen? Vad offrar jag mig för? Vem offrar jag mig för? Ett tack? Som man inte ens får? Dig? En person som inte bör finnas i mitt huvud? Folk tar en för givet. Folk är falska och folk ska man aldrig lita på. Titta dig själv i spegeln och fråga dig själv om du ser dig själv som folk eller vän. Folk är piss – vänner är bra.

Ha det, hej.

– E.S

Dream of?

I en värld full orolighet, glädje, sorg, hopp och förtvivlan så sitter en kille just i detta skede, aningen förvirrad men samtidigt förväntansfull. Kvällar för mig är en tid på dygnet då jag varvar ner och är för det mesta med mig själv i samma skede dyker oftast alla tankar, miljoner sådana. Jag brukar ofta tänka på min framtid och det slutar med att jag blir förvirrad och orolig då jag inte har någon aning om hur den en dag skall se ut. Det fanns en gång en pojke vars fritid, tankar och drömmar enbart sneglade kring hockey och att bli proffs. En pojke som trodde sig veta mycket som 15-åring och tog exakt allt för givet. Kan nästa skratta när jag tänker tanken – femton? Hur liten var man inte?

Åren gick och skada satte stopp, samt drömmarna och motivationen för något sånt försvann. Jag fann en period när jag slutade med hockeyn och tog upp basketbollen, den räddade mig under en period av ångest och depression och jag undrar vad jag skulle gjort utan korgen framför mig och bollen i handen. Jag drömde länge om att få spela basket på högre nivå. Men med tanke på omständigheterna och hur sporten hanteras i Sverige och framförallt Karlstad så fick det mig att inse att någon framtid för mig i den sporten var minimal. Än i dag tar jag upp bollen när jag behöver rensa tankar men det finns inte längre någon dödlig vilja till att vilja bli något där längre. Har ofta fått frågan vad min dröm verkligen är idag, precis nu.

Det finns ett väldigt starkt intresse för mig sedan 2 år tillbaka för mode, herrkläder och då menar jag inte simpelt. Utan alla kombinationer som gör en klädstil unik och värd att kunna ha på sig, som inte är smaklös utan en klädstil som är buren med glädje och stil!
Jag har verkligen under en längre tid velat ta tag i intresset och föra det vidare till någon högre nivå men hur vet jag inte än. Det finns småtankar och idéer idag som är långt ifrån att uppfyllas. Men jag tror på mig själv och det jag sätter mig in i när jag går in för det. Så vad som kan tänkas ske är ännu osäkert men väl säkert när jag är igång. Jag hoppas att i min framtid får vara den jag hela tiden drömde om att vara när jag satt i mitt rum som 20-åring, osäker och för det mesta rädd för framtiden. Om 10 år kanske detta inte ens fortfarande är mitt starka intresse, men jag känner personligen att jag växt ifrån stadiet där allt möjligt ska testas.
Jag vill utveckla mina drömmar samt få stå vid sida bredvid en kvinna där kärlen delas ovillkorligt tillsammans och där jag en dag får le och vara stolt! Sova gott om nätterna och få vara frisk med föräldrar som kan slappna av och luta sig tillbaka stolta, glada och framförallt friska! För inget i detta liv är omöjligt. Det handlar om att tro på det man gör och ha viljan till kunna bygga upp tegelväggen från grunden bit efter bit så att den blir så där perfekt som bara du vill ha den och inte halvdant.

– E.S

mödell

Save Tonight

Hur ska en text om gott och ont leda? Och hur ska man kunna skriva om det utan att låta klyschig, tankspridd och verka ha massa tips som om man vore Dr.Phil?
Tanken om gott och ont brukar ofta slå mig, hur det goda man kan lägga så mycket energi på lätt kan övervinnas av det onda.
Det goda man byggt upp, ett förtroende man vunnit helt från ingenstans kan rasera av ett ont misstag. En dålig gärning, ett dåligt val?

Jag personligen tror att de vänner som står en närmast och dom som är äkta kan tackla en dålig gärning han/hon tagit emot. Dessa vänner ska känna dig tillräckligt för att veta ifall du inte orkar vara tillräcklig eller ej.
Det finns perioder då man inte orkar vara en tillräckligt bra person, varken för sig själv eller för andra. När man tidigare bara lagt energi på andra om och om igen. En god gärning efter den andra så målas automatiskt någon bild upp i huvudet av att man är felfri – en ängel! Men i själva verket har man enbart lagt för mycket energi åt andra och noll fokus på sig själv för när väl bomben smäller av och man inte har energin nog för att vara den personen så står inte dom du gjort allt detta för vid din sida. Du står nu inte på dina ben utan att ta hjälp av räcket. Samtidigt förväntar sig alla dessa att du ska orka le och vara den gladaste människan på jorden när du verkligen inte orkar utan att det ska lysa ”fake” om leendet.

Ibland blir jag besviken på vissa människor. Människor som varit där när man varit i den starkaste perioden i livet, för sig själv och för andra. Utnyttjar alla möjligheter de kan få ut i favör till sig själva. När man sedan säger ifrån det man tidigare gick med på att göra så är det något fel på en. Man är tydligen arg, förändrad och inte gamla Emir? Det kan inte vara så att man till slut sagt till sig själv att faktiskt ta hand om sig själv lite. För att vara för snäll är inte bra och för denna som läser detta: Tro aldrig att det är fel på dig om någon blir arg på dig för att du valt att tänka mer på dig själv (på ett rätt sätt). Om personen som alltid sägs vara din kompis säger att du inte är samma person som förr, enbart på grund av att du inte ställer upp gällande allt som du kunde tänkas ställa upp på förr och för att det enda du egentligen ändrar på är ett rätt sätt att leva så är det ”kompisen” det är fel på – inte dig. Våga säga ifrån och om personen inte har någon förståelse för dig så kasta bort ”vänskapen” fortare än vad du hinner blinka! För det finns ingenting som är värt ordet vänskap i detta fall.
Tänk noga, vilka är dina vänner. Är det enbart dom som är med när du skrattar, eller är det dom som är med och skrattar samt klappar din rygg när du är djupare ner än någonsin.

Detta ämne blev till slut så fantastiskt klyschigt men det måste tas upp ibland. För allt för många blir utnyttjade omedvetet, när man sedan mår skit inser man. Ropen efter något tillbaka finns inte längre. De rätta vännerna är som sagt de som är med dig i gott och ont.
De som försvarar dig i allt, finns för dig genom allt. Sitter med dig i de mest tråkigaste stunderna när man egentligen kan ha så mycket roligare. Varför sitter man då i den allra tråkigaste stunden där med sin vän? Enbart för att man en dag vill ha de roliga stunderna tillsammans.

Till slut.. Jag älskar mina vänner, jag vet vilka ni är och det känns tryggt att säga det.

– E.S

En dag

Hur stolt kan jag säga att jag är? Hur bra kan jag säga att jag mår? Hur nöjd är jag med mig själv just nu? Hur ofta ska jag behöva repetera dessa frågor ständigt i mitt förvirrade huvud? När ska allt lossa och när ska jag på något sätt känna mig hel igen.
Längesen jag fann den rätta glädjen. Jag söker och söker men finner inte, har kommit in i någon period där jag inte känner mig tillräcklig och enbart utnyttjad. Jag söker någon slags bekräftelse -fel bekräftelse. Jag analyserar och tänker alldeles för mycket vilket inte är bra för mitt bästa. Jag är varken lugn eller särskilt bekväm i mig själv längre. Jag har blivit för trött på mig själv vilket resulterar till att jag inte bryr mig utan bara agerar utan att tänka, har ingen särskilt bra baktanke kring saker. Jag skäms innerst inne för beslut jag tar när jag vet vad som egentligen är bäst för mig som människa.

Människan som sitter i skrivande stund vid sin dator orkar inte mycket längre, han måste bort. Bort från mörkret och höstrusket. Jag klarar allvarligt talat inte av att höra mitt namn bli sagt av en person till som inte har något vettigt att komma med. Orkar inte att det ständigt känns som jag blir övervakad, granskad. Ett felsteg och jag är i knipa, alla vet då vilken dåre jag är och att ”emir gör inte sånt”. Jag gör allt, människor gör allt och misstag sker. Jag känner i mig nästan bokstavligen instängd i ett fängelse, ett fängelse som heter Karlstad. Klyschigt – ja, visst! Men så känns vardagen. Varken bakåt eller framåt. Killen som jag är bara står där med en känsla av frustration, ångest och orolighet. Har alltid sagt att jag längtar till dagen jag helt växt upp och lever ett stadigt liv. Lyckats bli den jag vill bli och en vacker dag kan se in i kvinnans ögon jag evigt skall älska med stolthet, kärlek & respekt.
Idag har jag ingen respekt för mig själv eller någon slags stolthet, för jag är kräsen och blir inte nöjd förrän bilden i huvudet förblir abstrakt och finns framför mig med hjälp av tid och arbete jag lagt på det. En dag vill jag känna att jag vill komma hem till det jag idag kallar fängelset och vill bort från. Le och hårt krama om mina nära och kära samt känna att jag lyckades ta mig ur allt. Lyckades ta mig i mål på ett rättvist och välförtjänt sätt.

En dag..

E.S

Likt en bok

Vad får en att älska, vad får en att känna det där lilla extra? Vem ska få en att vara den bästa personen man kan bli, vem ska få en att bli överbeskyddande. Så otroligt många frågor och de flesta frågor jag ställer mig själv just nu är – vem är jag?

Jag har på riktigt haft tidernas sämsta sommar, på många plan. Har varit med världens underbaraste tjej, handen på hjärtat den mest älskvärda människan som existerar. Den mest jordnära och fantastiska människan jag någonsin mött.
Lik en bok med ett kapitel så har varje kapitel en story och ett slut. Sorgligt nog så avslutas boken någon gång ovisst om när denna gång, men den avslutade precis sitt jobbigaste kapitel i hopp om att enbart bläcket i pennan är slut så att historian kan fortsätta rulla en vacker dag. För ibland är man inte redo att säga hej då. Idag är inte dagen.

Jag har tappat mitt självförtroende, min självkänsla och den rätta godheten. Mina prioriteringar har hamnat fel igen och jag har inte uppskattat det som faktiskt betyder något för mig. Jag har varit en känslokall kille denna sommaren som dag efter dag har levt instängd i min bubbla och bara hoppats på att bättre tider faller på sin plats mitt framför mig. Förut kunde jag älska, förut kunde jag vara kär. Förut kunde jag vara nöjd med själv och med vad jag hade. Någon eller något har tagit allt ifrån mig, stulit varenda liten del av mina känslor och packat ihop allt i en säck. Knutit ihop den och sedan kastat iväg den långt bort där ingen kan få tag på den igen.

Jag letar i nuläget efter säcken. Och tro fan att jag kommer hitta den för jag ger aldrig upp. Jag ska kunna älska, vara kär och leva som vanligt igen. Jag lovar mig själv detta och den fantastiska människan jag en dag älskade och var förälskad i.

– E.S

Den goda, den trötta och den trötta?

Vet inte riktigt vart jag ska börja, hur jag ska sätta ord på vad jag känner just nu eller vad jag ska göra. Men för närvarande klickar inget, hjärtat tickar inte i rätt takt, varken en eller två pusselbitar faller på plats och det mesta håller sig inte i schack. Jag känner mig mest instängd, inte fri, inte glad. Kan inte slappna av och kan inte njuta av vad som ska kallas för livet. Jag kan nästan bli lite rädd, för ibland undrar jag hur länge det ska kännas så här. För just nu så sitter en ångest och tickar i mitt bakhuvud och jag lever inte det liv jag vill leva, alls. Det fanns en tid när man hade drömmar som man såg framför sig på något sätt och en tid då man kände att man hade en realistisk chans till att uppnå dem. Det är faktiskt sjukt när jag säger att det fanns en tid när jag hade drömmar. För jag drömmer jämt, hela tiden. Drömmar om att få göra det jag älskar att göra, leva på det jag älskar och få styra mitt alldeles egna liv utan någon över mig. Och när jag inte ens känner att jag själv är på rätt plats, hur ska jag då kunna ta hand om det som faktiskt spelar roll i mitt liv. En person som gör mig glad. En människa som jag ska kunna skydda, älska och finnas där för. Jag kan inte längre. Jag kan inte vara den jag ska vara när jag inte ens kan vara mig själv, just i detta skede eller egentligen under en längre period har jag bara velat fly. Fly från denna vardag fylld obekvämhet och bara oroligheter. Oavsett hur klyschigt det än låter så vill jag hitta mig själv.

Ibland undrar jag även hur människor funkar, att oavsett hur många goda gärningar man gör så kan en dålig grej överväga allt det goda. Varför? Har verkligen inget vettigt svar gällande det.
Känns som oavsett hur mycket man kämpar, hur mycket man än lägger ner hjärta, själ och viljan till att göra de där goda gärningarna så räcker det verkligen med ett litet ord eller något litet misstag för att tända på ena änden av pappret så allt det goda bara går upp i rök. Jag är inte perfekt, jag kan inte göra alla saker rätt för mig eller för någon annan. Jag är verkligen överallt, jag står i en butik framför 100-tal kunder varje dag. Jag ler, ser glad ut. Jag fotar på nattklubb varje helg. Jag ler, ser glad ut. Jag går på arbetsintervjuer. Jag ler, ser glad ut.

Jag kommer hem och har sedan en vardag med för få leenden kvar. Vill gräva ner mig, inte synas och bara försvinna till ett ställe där det enda som sitter i fokus är ett välmående jag. Bara få hämta krafter, för det finns inget kvar att kräma ut ur tuben längre, ärligt talat. I mitt huvud vill jag säga saker som får allt att bli bra, men istället sitter jag tyst. För jag orkar verkligen inte säga något.
Jag är verkligen bara en människa, oavsett hur mycket och hur gärna jag än vill vara tillräcklig så går det inte. Om jag inte ens kan göra mig själv glad vid detta tillfälle, vart ska då glädjen och kärleken till allt annat komma ifrån?

Jag vet att detta bara är en period som är jobbig, som vid något skede framöver kommer avta helt. Men med en kall mörk vinter som varit och en regnig sommar hittills så finns det inget som gett mig energi. ”Du är ung, du ska ha energi”. Precis, men energin är förbrukad, ligger mer eller mindre i reservtanken om man nu ska uttrycka sig så.

Varför jag egentligen från första början ifrågasatte hur människor funkar var för att jag faktiskt önskade att folk kunde ha någon slags förståelse för varandra.
Personen du känner, den bekante eller den som du alltid fått för dig aldrig kan vara arg, besviken eller ledsen inte är som den ska. Glädjen finns inte men du vet att människan vanligtvis bidrar och faktiskt annars ger dig den rätta typen av glädje, även fast du kanske inte är helt medveten om det. Fråga dig själv om du själv inte ska ge tillbaka, en klapp på axeln. En stor fet kram där frasen ”hur är det?” inte slutar upp i att låta som den typiska hälsningen. Utan verkligen ge tillbaka lite glädje. Det kan kännas bra när personen vet att du bryr dig. Det kan finns en dag då kanske du ligger på den där reservtanken och behöver få lite glädje. Nu talar jag inte för mig själv utan för alla!

Ty, hörs hej.

– E.S

 

Så många frågor

Hur hanterar man något man skäms över så grovt. Ibland undrar jag ifall jag är tillräcklig, ifall jag kan vara på alla ställen samtidigt och lyckas lika bra. Senaste tiden har på något sätt varit tuff. Jag försöker så gott det går med att vara den bästa jag kan vara, för mig, mina vänner och världens bästa tjej.

Ibland gör man saker man inte är stolt över, saker man skakar på huvudet över och undrar vart felet i en ligger. Ibland triggas något i mig, man blir känslokall. Min egna röst i huvudet ber mig att agera, säga något. Men ut ur munnen kommer inte ett enda ord, istället blir jag tyst tills man uppnått den där gränsen då det inte är okej. Jag vet att jag gör något fel men ger mig inte förrän det bara spricker. Det sker ytterst sällan men i detta fall verkar det varit så. Samtidigt undrar jag ibland hur mycket en dålig gärning kan förstöra allt det goda man byggt upp, alla timmar, dagar och veckor man lagt sin tid på att vara den bästa man kan vara för någon.

Det finns stunder hon ber om ursäkt för att hon inte visar mycket kärlek. Men i samma veva känner jag mest att hon inte är medveten om hur mycket kärlek hon visar. Det är bara jag som aldrig varit med om det förut, har aldrig känt någon äkta kärlek från någon utom min familj förut. Binda sig till en och förlita sig på personen. Vågar jag? Kan jag? Vill jag?
Klart jag vill, djupt någonstans där inne säger det att en otrolig kärlek finns, en tjej jag älskar och kan älska länge. Men kan jag räcka till så länge, exakt det jag inte vet. Kan jag vara den jag vill vara. Kan jag vara den hon vill att jag saka vara?

Kärleken räcker till men kommer alla ageranden räcka, vara tillräckliga och alltid finnas med?
Samtidigt så känns det som man fått bevisat att oavsett hur bra man är så räcker det med en sekund för att bara dra ner hela dominoraden man lagt så himla mycket tid på.
Längesen jag skrev något, för den här tjejen har fått mig att må så himla bra.
Det fick dock bli nu då senaste tiden har varit en riktigt främmande och ojämn period som man verkligen ostabilt med något slags slingrande grepp har lyckats hålla fast vid räcket av tåget. Men jag försöker och ger verkligen allt för att snart få sitta i det.

– E.S